Mats Fält: Mediahaveriet i USA

Jag var i USA när Demokraterna bytte ut Biden mot Harris. Det var en omtumlande upplevelse.

Det blev extra speciellt eftersom jag började mitt USA-besök i Bidens hemstat Delaware, där den enda storstaden Wilmington har vårt lands flagga på sin vapensköld. Det görs inte så mycket väsen av de 17 åren som svensk koloni på 1600-talet men de flesta känner åtminstone till kopplingen.         

Många var försiktigt positiva till mitt förslag att byta Delaware mot Grönland. Vi brukar byta bort danska saker – senast i freden i Kiel 1814. Dessutom borde vi egentligen fått både Grönland och Island redan då eftersom de var mer kopplade till den norska än till den danska kronan.

Delawares lilla huvudstad Dover är både charmig och vacker, ungefär som hamnstaden New Castle i norr. Som väntat hade alla guider och anställda i både senaten och kongressen träffat presidenten många gånger och var allmänt positivt inställda. Delaware är väldigt litet. Gruppsekreteraren för demokraterna i kongressen har en bror som är indianhövding. Det finns två reservat i delstaten. Delaware skulle bli ett intressant tillskott till vår folkhemska verklighet. Dessutom har man låga skatter och förmånliga villkor för företag som vill registrera sig i delstaten.

I Bidens eget stora trista Wilmington är stämningen annorlunda, de imponerande miljardärspalatsen utanför centrum till trots. Brottsligheten är ett stort problem. Många institutioner har fått generösa bidrag – som till exempel Delaware Museum of Art. Detsamma gäller varvet och muséet där den nybyggda kopian på det svenska krigsfartyget Kalmar Nyckel har sin hemmahamn. Den intresserade kan ta en tur på Christina river – det kostar ungefär lika mycket att åka upp i Burj Khalifa.

Alla som vet något alls om amerikansk politik känner till att de flesta mediehus lutar tydligt åt vänster. Fox är det stora undantaget. Därför var det inte alls förvånande att stolpskottet Kamala Harris på ett ögonblick förvandlades från ful ankunge till vacker svan. Däremot var det även för undertecknad, en erfaren och lagom cynisk betraktare, osannolikt att få uppleva hur så många journalister unisont kastade alla krav på objektivitet och kritisk granskning över bord. Det är sant att det Republikanska partiet, och den inte alltid så smidige Donald Trump, hade svårt att hantera det nya läget men det är ingen ursäkt för den närmast totala anpassningen till maktens önskemål och de flesta av branschkollegornas åsikter.

Detsamma gällde lanseringen av kandidaten till posten som vicepresident. Ingen var intresserad av hans bakgrund. Nästan alla konventionella mediakanaler svalde partiets upplägg – en extremt vanlig mysfarbror från Mellanvästern ska bidra till att ena landet och rädda demokratin.

Eftersom media inte fungerar på samma sätt som tidigare tror jag inte att Harris och hennes strategers plan kommer att hålla hela vägen. Det går inte att ducka och bluffa sig igenom en hel valrörelse. Även om man inte kan tro det när man följer europeisk press så handlar även val i USA mycket om sakfrågor. Vi är många som är otroligt glada för att vi slipper rösta i november. Trump är en pinsam kandidat men väljarna kan inte bara ta hänsyn till hans dåliga sidor och ständiga egotrippar. De ska leva med den kommande administrationens inställning till ekonomi, sjukvård, identitetspolitik, försvar och yttrandefrihet.

Det är rimligt att även Tim Walz lögner om sin militära karriär, desertering när Minneapolis brann, lagarna som gör Minnesota till en fristad för minderåriga som utan sina föräldrars medgivande vill genomföra könskorrigerande operationer och positiva syn på socialism blir en del av debatten. Och granskas. Liksom Harris karriär som misslyckad vindflöjel, senatens mest vänsterröstande medlem och varm vän av extremisterna inom Black Lives Matter och de som radikalt ville skära ned polisens resurser. Även partiets stöd för mer regleringar, högre skatter och en politik som sätter människors hudfärg och sexuella preferenser i centrum på ett sätt som inte gynnar någon är viktiga frågor.

Trump har ställt till med mycket men delar av partiet står ändå för en mer rimlig linje i flera frågor som faktiskt spelar roll för människors vardag. Tullar ser båda partierna numera som en bra idé. Utrikespolitiken och Ukraina är ett orosmoln vid ett maktskifte men det är ett faktum att fyra år med Biden har gett oss katastrofen i Afghanistan, miljardbidrag till diktaturen i Iran, storkrig i Ukraina och ständig försening av nödvändig hjälp från väst och krig i Mellanöstern. Knappast något imponerande facit.

Min sista dag i USA tillbringades i kongressen i Washington DC, på lunch med en stackars mormon som tvingats vistas två år som missionär i världens mest sekulariserade land och i samtal med den politiske kolumnisten Henry Olsen. Han konstaterade att det enda vi redan vet om valet är att det blir jämnt. Om det blir jämnt kan det mycket väl bli maktskifte och fyra stormiga år med en gammal man i Vita Huset.

Olsen påminde om att Trump inte är någon djup tänkare och inte drivs av någon ideologi. Däremot ser han på politik som ett spel där man ger och tar. Det ger öppningar både i utrikes- och handelspolitiken som kan minska risken för felsteg och konflikter. EU har fortfarande högre tullar än USA. Vi satsar definitivt för lite på vårt försvar och till och med Dagens Nyheter har konstaterat att Trump hade rätt om Kina.

Han kan fortfarande mycket väl vinna och det skulle inte innebära jordens undergång. Det var mycket dumt av de mediehus som idag på ett mycket vinklat och uppenbart partiskt sätt försöker blockera Trumps återkomst till makten att 2016 hjälpa honom genom att ge hans kampanj orimligt stor uppmärksamhet. Ibland är det bättre om medier ägnar sig åt seriös journalistik.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun