Mats Fält: Min kompis premiärministern

Jag har träffat Michel Barnier. Några tyckte att det var riktigt pinsamt.

Barnier besökte för några år sedan Europahuset i Stockholm och talade om Bryssel och Brexit. Han var unionens chefsförhandlare med de besvärliga människorna på de brittiska öarna.

I halvtid ställde jag en lite odiplomatisk fråga: hur kan någon komma på en så dum idé som att ge en före detta fransk jordbruksminister något uppdrag över huvud taget? Detta med tanke på den hopplösa gemensamma jordbrukspolitiken och Paris ofta tydligt egoistiska hantering av frågan. Jag sa också något mer lättsamt om att jämföra uppdragen att sköta OS i Albertville och förhandlingarna om Brexit. Vad var tuffast?

Det muttrades lite i salen. Halva UDs pensionärsförening var på plats. De gillade inte mig. Så otrevliga frågor ställer man bara inte till den trevlige – numera även engelsktalande – farbrodern från Paris. Ilskan mildrades lite av Barniers diplomatiska svar. Det var trots allt hans födelsedag.

På vägen ut bytte vi några ord om OS och livet i allmänhet. Barnier verkade vara betydligt mindre upprörd än seniorerna från Arvfurstens palats. Jag tror att vi skildes som vänner.

Plötsligt är han Macrons nye premiärminister. Barnier ska reda upp det oklara läge som uppstod efter parlamentsvalet. Egentligen är det inte så underligt, bara ovant, att ingen koalition eller parti fått egen majoritet. Det som gör det pikant är att Macron använde bland andra extremvänstern i Det okuvade Frankrike (LFI) för att blockera Le Pens Nationell Samling (RN) från att få egen majoritet i valet. Nu används alla metoder i instruktionsboken för att blockera LFIs väg till makten. Att de inte släpps in i regeringen ska vi alla vara tacksamma för. Mélénchons LFI är ett extremistparti med antisemitiska inslag som numera är betydligt större än inom RN. De är minst lika positiva till Putins Ryssland.

Barnier har en svår uppgift framför sig. Han ska få ihop en regering som kan hålla sams internt och som dessutom tolereras av parlamentet. Macron ska i sent skede ha frågat Marine Le Pen om möjliga kandidater till posten som premiärminister som inte omedelbart skulle få partiets röster emot sig. Barnier var ett av dessa namn. Vi har kommit långt från Macrons tidigare intensiva kamp mot RNs inflytande över politiken.

LFI med allierade har uppmanat till demonstrationer mot vad de ser som ett förräderi mot valresultatet. Den första manifestationen äger rum i morgon, lördag 7 september. Mélénchon vill helst att parlamentet avsätter Macron. Det lär dock inte bli av.

Barnier har stor erfarenhet av fransk politik. Han är metodisk, noggrann och ser samarbete och konsensus som utgångspunkten för sitt politiska arbete. Barniers medarbetare uppskattar hans lojalitet och vilja att inte lämna någon utanför beslutsprocessen. Han känner alla och har jobbat med allt.

Samtidigt saknar han karisma och är ingen folkförförare. En kollega konstaterade att hans stora fördelar är att han är metodisk och seriös. Nackdelarna är att han är seriös och metodisk. Det är sällan spännande att arbeta för Barnier. Saker händer men det låter inte så mycket och det blir inga stora rubriker.

Ett tag såg han sig som Frankrikes Joe Biden – en äldre statsman som gjort allt överallt; i sin region Savojen, i Bryssels korridorer, i Paris och som ansvarig för OS i Albertville 1992. OS var en klar framgång – ungefär som Mitt Romneys arbete för Salt Lake City. Det där med Biden har han nog strukit numera. De som tyckte att han var en trist typ som jobbade med konstiga frågor som inte stod högst på listan inom gaullistpartiet, som miljön och EU, kallade honom ibland för ”dumskallen från Alperna”.

Sakpolitiskt har Barnier alltid rört sig i mitten. Hans tidigare kritik mot Macron har mer handlat om form än om innehåll. Det har säkert bidragit till presidentens val. Det faktum att Barnier är 73 år gammal borde dessutom innebära att han inte kommer att bli en del av striden om presidentposten 2027.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun