Mats Fält: Mittens rike

Det finns fler skäl än god senap som kan motivera ett besök i Dijon, Burgunds vackra och prydliga huvudstad. Dijon visar fortfarande upp mycket av den prakt och den stolthet över de egna framgångarna som präglade landets historia under senmedeltiden. Idag är den självklara platsen för den som söker efter det som finns kvar av det statsprojekt som dog med Karl den djärve på slagfältet i Nancy 1477 Musée des Beaux-Arts. Idag är det som en gång var hertigarnas palats ett fantastiskt konstmuséum, även inrymt i det som tidigare var Burgunds parlaments lokaler mitt i staden. Huvudattraktionen är hertigarnas gravmonument, från den tid då Burgund på allvar utmanade sina mäktiga grannar, det splittrade kungariket Frankrike och det Tyskromerska kejsardömet.

Burgund var ett rike ända sedan romarna lämnade Gallien under 400-talet. Storleken varierade liksom kopplingarna till omgivande riken. Mot slutet av medeltiden var hertigdömet nära knutet till Frankrike och på tronen satt hertigar från en sidogren av kungaätten Valois. Med början 1363 inleddes en intensiv expansion som gav Burgund en stark ställning i gränsmarkerna mellan Frankrike och Tyskland. Delar av besittningarna låg formellt under den franska kronan, områden i väster låg inom det Tyskromerska Rikets gränser. I praktiken var både den franske kungens och den tyske kejsarens makt begränsad. Burgund spelade skickligt med i konflikterna mellan de båda stormakterna och var tidvis allierat med Frankrikes ärkefiende England.

Många av de områden som hertigarna införlivade med sina domäner tillhörde de rikaste i Europa – som Flandern och stora delar av dagens Nederländerna. Burgund blev rikt på handel och kontrollerade inte minst en stor del av produktionen av dyrbara tyger. Huvuddelen av dagens Belgien, Nederländerna och Luxemburg blev kärnländer – förutom området runt Dijon längre söderut. Flera städer spelade centrala roller för staten, som Amiens, Lille, Gent, Brugge och Amsterdam. Även stora delar av dagens Lorraine och Alsace och västra Schweiz ingick i statsbygget. Mot slutet av 1400-talet lyckades Karl den djärve få kontroll över så mycket territorium att de olika landsdelarna började bli en sammanhängande helhet. Luckor fanns kvar men de dominerade inte längre kartbilden.

Det är oklart hur genomtänkt expansionen egentligen var. Fanns det redan på 1360-talet en plan för att skapa en helt självständig stat mellan Tyskland och Frankrike? Rikedomarna gav de materiella förutsättningarna för projektet. Det splittrade rikets decentraliserade politiska system gjorde hertigarna till ett mindre hot för de borgare som drev handel i skydd av Burgunds arméer. Förhandlingarna mellan hertigarna i Dijon och rikets rika städer präglades av kompromisser, mer än konflikter i andra mer auktoritärt styrda länder. Burgund började skapa en egen identitet, trots den splittrade geografin och de olika språk som talades i olika regioner. I grunden var det hertigarna som höll ihop statsbygget, inte språket, någon känsla av nationell samhörighet eller en lång gemensam historia.

Den siste hertigen från huset Valois var Karl den djärve. Efter inledande framgångar fattade han i slutet av 1470-talet ett antal ödesdigra beslut som resulterade i det självständiga Burgunds undergång. Han försökte centralisera makten och ökade skattetrycket för att betala de många krigen. Många franska kungar och tyska kejsare slösade bort statens pengar på återkommande krig i Italien. I Karls fall var det till stor del de egensinniga schweizarna som satte käppar i hjulen. Hertigen borde gett slaget förlorat och i stället värnat om de rika områden han fortfarande kontrollerade. I stället stupade han som en sliten och misslyckad regent utanför Nancy 1477.

Efter den siste hertigens död ärvdes tronen av Karls dotter Maria. Hon var gift med Maximilian av Habsburg. Burgund var i en ansträngd situation men tack vare alliansen med huset Habsburg lyckades man bevara stora delar av riket – andra områden togs över av Frankrike, delvis med argumentet att kvinnlig tronföljd inte gällde i områden som formellt låg under den franska kronan.

Det ligger en viss ironi i att det burgundiska statsprojektet – att bygga upp en självständig mångnationell stat mellan Frankrike och Tyskland – kollapsade för att sedan delvis räddas genom att bli en del av huset Habsburgs maktsfär. Habsburgriket kom att bli det mest lyckade exemplet på en mångnationell stat vars fasta punkt var den kejserliga familjen, på samma sätt som hertigarna av huset Valois varit det i Burgund. Både stora delar av det franska Burgund och framför allt området i dagens Belgien och Nederländerna, kom under många år att förbli besittningar knutna till huset Habsburg, antingen i Wien eller i Madrid.

Den som vill lära sig mer om landet som ville tävla med Frankrike och Tyskland kan med fördel ägna några timmar åt Bertrand Schnerbs bok ”L’État bourguignon” (Tempus, 2005) som just skildrar det dramatiska försöket att 1363-1477 göra det som Habsburg senare faktiskt lyckades med – att bygga en ny stat över språk- och nationsgränser mitt i Europa.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun