Mats Fält: Mr Z går vilse

Egentligen är det redan färdigt. Boken är redan skriven. Boken om hur Éric Zemmour blev Frankrikes president. Den heter ”Une élection ordinaire” (Ring), skrevs av Geoffroy Lejeune och kom ut redan 2015.

Boken beskriver hur Zemmour – redan då en bästsäljande författare, radikal polemiker och Tv-personlighet – vinner valet 2017. Historien bygger på det politikerförakt och den förvirring som verkligen kom att prägla det årets valkampanj. Den stora skillnaden är att i boken ställer Hollande trots alla motgångar upp och förlorar mot Zemmour, i den andra och avgörande valomgången. I verkligheten blev det ju det nya stjärnskottet Macron som vann en överlägsen slutseger, mot en trött och illa påläst Marine Le Pen.

I år gör Éric Zemmour ett försök att bli president på riktigt. Det går inte väldigt bra. Efter en höst då Mr Z var det mest spännande på den politiska marknaden, minskade intresset och fienderna mobiliserade på allvar, både inom politiken och media. Entusiasmen kring den intensive, vältalige och i många fall kunnige debattören blev påtagligt mindre redan före invasionen i Ukraina, då synen på Putin och den ryska diktaturen blev ett viktigt ämne i debatten. De ungdomar som valt ”Génération Z” som klatschig slogan ser plötsligt just ”Z” pryda ryska stridsvagnar och lastbilar i krigets Ukraina. Associationerna bidrar inte till att hejda den nykläckte partiledarens fallande opinionssiffror.

Vad står han då för, en av Frankrikes mest lästa författare? Juden med algeriska rötter som regelmässigt anklagas för att vara närmast nazist och älska Vichyregimen. Polemikern som flera gånger fått böter för att ha uttryckt sig rasistiskt och under senare år ständigt fått slåss för sin plats som debattör och skribent.

De juridiska processerna är en effekt av den allt snävare åsiktskorridoren i västvärlden. Det Zemmour dömts för har ibland varit slarvigt formulerat eller oövertänkt men rimligen inte något som borde bestraffas i domstol. Det måste gå att diskutera kopplingen mellan invandring, brottslighet och terrorism utan att bli bötfälld eller fängslad. Det är uppenbart att Zemmours motståndare använt domstolarna som ett politiskt vapen. På ett sätt som påminner om den process mot extremvänsterns Mélenchon som drogs i gång i stor skala för några år sedan.

Zemmour älskar att ge sig in i getingbon utan lämplig skyddsutrustning. Han har mycket svårt att backa och vill ogärna släppa ett ämne även om han säkert inser att det är kontraproduktivt att driva just den diskussionen vidare. Det gäller inte minst diskussionen om Vichy, Pétain och judarna. Zemmour är inte antisemit och älskar inte Pétain men hävdar att regimen trots allt var bättre för hans trosfränder, än ockupationsadministrationerna i många andra länder som ockuperats av tyskarna. Det ligger nog något i delar av argumentationen men debatten är omöjlig att föra och ger Zemmours motståndare ständiga strafflägen. Ämnet är dessutom extremt känsligt genom kopplingen mellan både gaullisterna och vänstern till kriget och motståndsrörelsen, och alla de som hade en historia på båda sidor om stridslinjen. Mitterrand arbetade under en tid för Vichy och en ledande företrädare för regimen var minister under Valéry Giscard d’Estaing.

Ett sätt att undersöka vad Zemmour egentligen representerar är att läsa tegelstenen ”Un Quinquennat pour rien” (ungefär: en resultatlös mandatperiod) (Albin Michel, 2016). Det är en samling av kandidatens kolumner under fyra år. Att läsa kolumner en masse är inte alltid så givande men för det mesta gör Zemmour det värt besväret. De ibland tveksamma åsikterna presenteras i texter präglade av bildning, historiska och litterära referenser och även ett visst mått av ironisk humor. Man lär sig saker av att läsa den drivne polemikern.

Han har några huvudteser som är värda att ta på allvar: EU är en byråkratisk apparat som blir allt mäktigare och ofta kör över demokratin, invandringen har skapat enorma problem som vi måste ta på allvar och det finns en klyfta mellan mer eller mindre politiskt korrekta eliter och vanligt folk. Här har Zemmour uppenbara poänger. Samtidigt är han bättre på att analysera problem än på att hitta bra lösningar. Han är proffs på det Georg Brandes kallade ”att sätta problem under debatt”. Att till exempel ersätta ett byråkratiskt EU som regelmässigt kör över demokratin, med en organisation som satsar på protektionism och subventioner i stor skala är ingen väg framåt. Zemmour är mer för marknaden än Le Pen men har svårt att se farorna för ineffektivitet och orättvisor i alla stora byråkratiska system, oavsett om de styrs från Bryssel eller Paris. Risken för slöseri och orättvisor försvinner inte genom att regelmakarna placeras närmare skribentens hem. De blir lättare att kontrollera med risken för systemfel som drabbar medborgarna består.

Zemmour har många poänger när han kämpar mot identitetspolitik, miljöpolitik som går snett och skatter som slår extra hårt mot de som inte bor nära tunnelbanor eller kan låta företaget betala både bil och taxiresor. Det är korrekt att många system och regler ställer till fler problem på landsbygden än i städer, vilket får de många politiska talen om att ”landsbygden ska leva” att skorra falskt. Hans diagnos är korrekt men att till exempel satsa ännu mer på EUs katastrofala gemensamma jordbrukspolitik är fel väg att gå för att lösa problemet.

Sedan var det då det här med Ryssland. Det är genomgående när Zemmour skriver om utrikespolitik att han vill se ett mer självständigt Frankrike och Europa. Om EU står i vägen bör Paris agera på egen hand. Han återkommer till den typ av ofta klichéartad kritik mot USA som traditionellt ofta hörts från både vänster och höger, inte minst just i Frankrike. USAs geopolitiska strävanden saknar moral och finess. När Paris intervenerar till diktatorers, eller demokraters, stöd i Afrika är det på något sätt definitionsmässigt bättre och mer värt att stödja. Att agera på egen hand har ett värde i sig som verkar nästan lika viktigt som målen i sig.

Alltför ofta åtföljs kommentarer till världspolitiken av ursäkter för Rysslands agerande och Putins politik. På något sätt är Rysslands krav på att NATO håller sig på avstånd mer legitima än de enskilda ländernas egna önskemål. Hotet från Moskva spelas regelmässigt ned och de ärliga avsikterna hos ledarna för de tidigare medlemsstaterna i Warzawapakten ifrågasätts. Att Ukraina har stora problem med korruption är inget argument för att det ännu mer korrupta Ryssland ska få erövra delar av sitt grannland. En möjlig allians mellan Europa och Ryssland, eller Paris och Moskva. beskrivs som önskvärd utan att Zemmour går in på några detaljer. Det är nog klokt. Dessutom framställs ibland Putin som en representant för en värdekonservativ hållning som har något viktigt att bidra med. Trots att Zemmour rimligen förstår att detta i princip endast handlar om retorik, förutom klappjakten på HBTQ-representanter inom Rysslands gränser. Det är en potemkinkuliss som fått delar av den mindre genomtänkta europeiska och amerikanska högern att säga pinsamheter. Det är inget som borde få påverka vare sig fransk eller europeisk utrikespolitik.

Det är olyckligt om den mindre konstruktiva delen av Zemmours budskap bidrar till att de nödvändiga insatserna för att ena landet och på allvar öka integrationen ytterligare försenas. Det har vi inte råd med, varken i Sverige eller i Frankrike. Däremot är det tur att han inte verkar ha en chans att på allvar komma i närheten av Elyséepalatset. Redan Macron var i början av sin tid vid makten alltför positivt inställd till härskaren i Kreml och hade en delvis naiv syn på hur dagens Ryssland fungerar. Zemmours ansvarslösa skönmålning av Putin är ett säkert tecken på att en utrikespolitik driven av honom skulle medföra allvarliga risker för nya bakslag.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun