Mats Fält: När världen är teater
”Jeanne du Barry” är en intressant fransk kostymfilm som låter Johnny Depp spela rollen som Ludvig XV – pappa till den Ludvig XVI som mötte sitt öde på giljotinen 1793. Han gör en fullt respektabel insats. På franska.
Huvudpersonen i filmen är varken kungen eller den stundande revolutionen utan den unga dam, spelad av Maïwenn som också är kvinnan bakom filmen, som gör storstilad karriär som kurtisan i Paris galanta salar. I början är livet hårt men med hjälp av trånande och hjälpsamma äldre män blir det successivt bättre. Titeln ”du Barry” är en del av strategin för att kunna umgås i ännu finare salonger. Äktenskapet är bara på låtsas.
Efter en tid i den stora staden lyckas den inte bara vackra utan även både begåvade och bildade Jeanne bli kungens favorit. Hon tar allt större plats i både hans och hovets liv och påverkar till slut även modet och reglerna för det för det mesta hårt styrda livet på slottet. Kungens döttrar är mycket tveksamma och framställs lätt överdrivet som pryda små korkade tanter. Andra är mest bara avundsjuka och försöker använda Jeannes avsaknad av högadliga anor som ett vapen mot hennes växande inflytande. På höjden av sin makt är hon en av de mäktigaste maktspelarna i den mycket speciella värld som Versailles utgör.
Filmen är inget mästerverk men den ger både inblickar i det konstlade hovlivets vardag och låter kungen och hans nyaste leksak bryta lite lagom mot konventionerna. Versailles var en mycket konstig värld med regler för allt och en mycket tydlig indelning av invånarna i klasser med olika status och roller. Kronprinsens nya hustru, den stackars österrikiska prinsessan Marie-Antoinette, värvas först av Jeannes motståndare men blir med tiden mer vänligt inställd. Marie-Antoinette hade det inte heller så lätt som ny medlem av den kungliga familjen. Hennes make, den blivande Ludvig XVI, framställs troligen korrekt som en tämligen trist figur, som dock inte deltog i trakasserierna riktade mot pappans senaste älskarinna.
”Jeanne du Barry” skulle nog ha blivit bojkottad för några år sedan. I några scener speglas baksidan av det glamorösa livet som lyxprostituerad. I grunden handlade det så klart om att använda sex i utbyte mot ett bättre liv än alternativet. Kanske är det för att filmen är fransk som vi får se lite av baksidan, men ändå mest av fördelarna, med att umgås med rika och mäktiga män, ytterst i den främsta rollen av dem alla, vid kungens sida. De flesta biobesökare inser nog ändå att livet som mätress för de flesta bestod av en betydligt mindre sympatisk blandning av njutning, lyx, sexuella krav och beroende av män som hade makten att avgöra kvinnornas vidare öden. Att drottningen nästan inte förekommer alls i handlingen säger en del om vilka regler som gällde.
Vid kungens död kopplas Jeanne omedelbart bort från livet vid hovet. Plötsligt är hennes status och makt som bortblåst. Hon får både bostad och underhåll men kontakterna med de flesta av de rika och mäktiga försvinner. Den snabba förändringen är ungefär lika bisarr som överflödet av regler som styr hovlivet. Jeanne måste ha varit medveten om vad som väntade men det blev ändå en chock när dagen kom.
Efterspelet till filmens berättelse är den franska revolutionen. Revolutioner äter som bekant sina barn men även andra. Jeanne du Barry blev ett av de många offren för skräckväldets massakrer på adelsmän, deras anhöriga och andra som kunde misstänkas ha avvikande åsikter om nationens framtid. Då blev hon plötsligt åter igen nästan lika viktig som Marie-Antoinette, för de som påstod sig företräda folket och energiskt mördade i dess namn.
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun