Mats Fält: När vi var Sparta

Historien är full av gråskalor och ideologiska låsningar som ibland gör det svårt att diskutera vad som format vårt land. Stormaktstiden är nog det bästa exemplet. Idag år 1709 förlorade Karl XII slaget vid Poltava i Ukraina. Den svenska huvudarmén led ett förödande nederlag mot Peter den Stores ryska styrkor. De flesta av de soldater som överlevde katastrofen kapitulerade tre dagar efter slaget vid Perevolotjna. Kungen retirerade med en mindre styrka till det Osmanska riket, som var vänligt inställt till vårt land.

Det är nästan ingen som numera högtidlighåller slaget vid Poltava. Det beror delvis på att vi har svårt att identifiera oss med ett Sverige som för krig och dessutom är en av Europas stormakter. Vi har svårt att ta hänsyn till att det var en annan värld med andra regler, där vårt land ofta faktiskt uppträdde bättre än andra. Vilket inte hindrar att det också finns exempel på motsatsen, som när ryska soldater avrättades efter slaget vid Fraustadt 1706.

Slagets betydelse kan också diskuteras. Nederlaget var inte givet trots den ryska övermakten. Om inte Roos och Dalregementet hade fastnat vid skansarna mitt på slagfältet eller om kavalleriet hade fullföljt nedkämpandet av sin ryska motsvarighet hade dagen kunnat sluta annorlunda. Å andra sidan är det ytterst tveksamt om Sverige på längre sikt hade orkat med att försvara stormaktsväldet. Förutsättningen var att ett land med en liten befolkning ansträngde sina resurser till bristningsgränsen. Förlusterna var enorma och kostnaderna astronomiska. Sverige var slitet och befolkningen oerhört krigstrött. Vi har nog svårt att föreställa oss hur hård pressen faktiskt var under krigsåren 1700-1721.

Det är svårt att samtidigt tala om krigets grymhet, vunna slag och militär kompetens. Bilden av historien blir dock obegriplig om inte även dess rent militära aspekter ges rimlig uppmärksamhet. En uppenbar förklaring till att Karl XII lyckades hålla fienden stången i så många år var att vår armé var den kanske bäst utbildade och organiserade i Europa. Vårt militära maskineri fungera ofta som en klocka och gjorde det betydligt bättre än i de länder vi mötte på slagfältet.

Sverige var en militärstat. Kanske inte som Sparta men det fanns vissa gemensamma drag. Den militära utbildningen hade högsta prioritet och yrket mycket hög status. Till skillnad från Spartas krigare så infann sig den svenska armén vid rätt tidpunkt på rätt plats – våra grekiska föregångare försenades ofta av diverse religiösa högtider. Spartas rasistiska inställning till sin omgivning blev tidigt ett problem när nya förband skulle skapas. Det djupt religiösa Sverige rekryterade soldater från alla grupper, både inom och utom landets gränser.

Den svenska armén präglades dessutom av en mycket hård disciplin och en oerhört aggressiv krigföring. Motståndarna uppfattade svenskarna som på gränsen till fanatiska – motståndsviljan stärktes inte av vårt lands rykte som en unikt effektiv militärmakt. Kavalleriet gick regelmässigt till stormanfall i mycket täta formeringar, skjuta på avstånd ingick inte i den svenska modellen. Infanteriet sköt några salvor på nära håll för att sedan så snabbt som möjligt hugga in på fienden med bajonetter och värjor. Att ta emot ett välorganiserat svenskt anfall var en mardröm.

Om man skulle göra film om de största svenska segrarna skulle resultatet många gånger framstå som helt orealistiskt. Vi vann regelmässigt trots att fienden ofta hade betydligt större styrkor på slagfältet. Den osannolika segern vid Narva 1700 – eller segern vid Riga efter en våghalsig flodövergång – är bara två exempel. Den svenska karolinerarmén genomförde underverk under åren före Poltava. Förlusterna blev med tiden tunga att bära och någon riktig fred uppnåddes inte men armén fortsatte att leverera.

Även i mindre skala finns det ett otal exempel på hur svenska styrkor segrat mot flerfaldigt överlägsna motståndare, oavsett om motsidan bestått av ryska, polska, tyska eller danska trupper. Ibland undrar man verkligen om källorna ger en korrekt bild av verkligheten men rapporterna talar sitt tydliga språk – den svenska armén var en oerhört effektiv maskin. Dessutom hade man ofta en väl genomtänkt och fungerande logistik till stöd för förbanden. Här fanns det regelmässigt stora brister hos våra motståndare.

Det yttersta exemplet på svensk effektivitet och handlingskraft var drabantkåren. Det var ett förband med 200 särskilt utvalda officerare som med kungen som förbandschef fungerade som en kombination av livvaktsstyrka och rekryteringskälla för specialoperationer. Drabantkårens officerare skulle också vid behov kunna ersätta befallningshavare på centrala poster, som till exempel landshövdingar och guvernörer över våra utländska besittningar. Drabantkåren fanns alltid i kungens närhet och ledde och organiserade viktiga operationer både på marsch och Europas slagfält.

Det är inte konstigt att flera av Europas stormakter ville få med Karl XIIs Sverige på sin sida i Spanska tronföljdskriget, som pågick samtidigt med det Stora Nordiska kriget. De var väl medvetna om det många av oss glömt idag – att Sveriges krigsmakt en gång var ett väloljat maskineri som ofta lyckades med det omöjliga, år efter år, vår begränsade befolkning till trots. Vi var kanske aldrig Sparta men på många sätt lyckades våra karoliner utföra sina uppgifter på ett bättre sätt än sina avlägsna släktingar på Peloponnesos.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun