Mats Fält: Nooshis ofullbordade

”Man ska göra som Svenssons gör”, skaldade en gång den fantastiske ord- och tonkonstnären Ulf Peder Olrog. I politikens värld bor Svenssons i Gränna, Alf Svenssons Gränna. Han var under en tid en av vårt lands mest framgångsrika politiker. Betydligt mer populär än sitt parti. När man är det kan man kosta på sig en hel del fri åkning. Att fria till publiken på ett sätt som egentligen inte stämmer överens med vad partiet vill och står för.

Jag lyssnade en gång till Alf Svensson på den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala. Kristdemokraternas partiledare var en mycket uppskattad person i borgerliga kretsar. Anförandet var som vanligt både välformulerat och underhållande. Alf gillade att prata, det var uppenbart. Under den långa frågestunden var det också tydligt att Alf inte alltid var så pigg på att prata om just det egna partiets politik. Påfallande ofta var budskapet betydligt mer liberalkonservativt än partiprogrammet. Alf var egentligen ingen vän av hård reglering av vare sig media eller alkoholförsäljning. Han var inte heller så knusslig när det gällde många ekonomiska frågor där KD fortfarande hade en ganska mossig inställning. Efter två timmar med partiledare Svensson kunde nog nästan alla i publiken tänka sig att rösta på Alf – men knappast någon på dåtidens KD.

Nooshi Dadgostar har försökt att göra något liknande. Den som tvivlar kan räkna hur många affischer som pryds av hennes ansikte jämfört med hur många som domineras av Vänsterpartiets budskap. Det här valet skulle handla väl så mycket om den kaxiga, charmiga och sympatiska partiledaren som om politik. Politiken skulle stuvas om enligt ”grännamodellen”, för att bättre passa Svenssons både i Gränna och hemma i stugorna i resten av landet. Det delvis reformerade gröna och feministiska gamla kommunistpartiet, skulle bli ett möjligt alternativ även för väljare på landsbygden och de, inte sällan kulturkonservativa, arbetare som med åren blivit allt färre i Vänsterpartiets rullor. Det gick så där.

Tanken att tona ned kraven på en grönare livsstil och anpassning till identitetspolitikens bisarra betoning på ras och motsättningar var inte dum men svår att driva igenom på allvar i en rörelse som ser just detta som centrala trossatser. Både för att dessa andra teman är bra ursäkter för att slippa prata om realsocialismens konsekvenser och för att de aktiva sedan många år tillbaka anser att det är rätt och riktigt. Förutom de ständiga kraven på mer av allt till alla – utom de riktigt rika – har grönskimrande feminism blivit en central del av partiets budskap. Det är svårt att vända en atlantångare. Det är bara lite mindre svårt att få ett parti att sluta driva viktiga frågor – ett parti som trots kopplingen till marxismen ofta varit svårt att styra från toppen. Det är en sympatisk ironi i berättelsen om Nooshis misslyckande – att Vänsterpartiets inre liv ibland påminner om Liberalernas. De borde vara varandras motsatser. Ibland har nog storleken en viss betydelse trots allt. Industrikampanjer och inspirerande tal räcker inte som redskap för att få den nya linjen att slå igenom – varken i partiet eller i allmänna opinionen.

Sedan var det en del annat som också bidrog till att göra det nya budskapet mindre trovärdigt. Den nya partiledaren har gjort sitt bästa för att framstå som betydligt mer vanlig och proletär än vad den verkliga historien berättar. Familjen har förvisso invandrat till vårt land men Nooshi har inte växt upp i ett hål i motorvägen och tiden på den populära friskolan i centrala Göteborg kan knappast jämföras med Dantes inferno. Försöken att i intervjuer ducka för Ung Vänsters tydliga koppling till kommunismen har ofta lyckats ganska bra men det beror på positivt inställda journalisters välvilja. Det håller inte. Nooshi kanske, i likhet med många av hennes väljare, inte saknar de forna öststaterna men Ung Vänsters program hyllade när hon blev medlem – och gör det fortfarande – kommunismen som vägen till lycka och frihet.

Det finns minst två mycket tydliga exempel på när Vänsterpartiets partiledare direkt försökte lura väljarna under valrörelsen. När hon intervjuades av Malou von Sivers i TV4 fick hon en rak och tydlig fråga om förstatligande av banker. Det är ett mål i Vänsterpartiets program. Nooshi valde att ljuga och påstod att det inte alls var något som partiet stod för. I SVTs partiledarutfrågning gällde den mest detaljerade frågan om socialismen förstatligande av företag. Även här bluffade partiledaren och låtsades som om det inte var ett aktuellt krav. I båda sammanhangen försökte hon skylla ifrån sig, påstå att hon var dåligt informerad och prata om annat när frågor om Vänsterpartiets mer långsiktiga politiska mål togs upp.

Alla vet att förstatligande av företag inte bara handlar om vinster i välfärden. Så dåligt påläst är inte Vänsterpartiets partiledare. Om hon vore det skulle det i sig vara en ungefär lika stor skandal som att ljuga om det egna partiprogrammet. Detsamma gällde Gudrun Schyman. Även hon ville egentligen presentera ett annat parti än det verkliga Vänsterpartiet för väljarna men visst hade hon läst programmet och var väl medveten om vad hon försökte dölja.

Tony Blair lyckades avskaffa den paragraf i brittiska Labours program som krävde socialisering av produktionsmedlen. Så länge Nooshi inte lyckas med det borde hon inte försöka lura väljarna att tro att Vänsterpartiet är ett parti som alla andra. Så länge socialismen förblir slutmålet kan det aldrig bli det. Oavsett om det blir fler industrikampanjer och ännu mindre prat om livsstilsfrågor i nästa valrörelse.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun