Mats Fält: Partiet utan plan

Kritik mot Vänsterpartiet bemöts sällan med argument av de mest berörda. Det är mer populärt att kritisera budbäraren eller döma ut kritiskt analyserande texter som propaganda och ”more of the same”. Magnus Utviks bok ”Partiet som kom in från kylan – Från Zäta till Nooshi” (Timbro Förlag, 2022) har rönt ungefär detta öde.

Den som faktiskt tar sig tid att läsa texten ser att författarens tredje bok om kommunismen och dess historia är ett seriöst projekt. Partiets historia beskrivs med ett stort antal referenser till dåtida aktörer, kritiker och senare tiders forskare. Utvik intervjuar ett antal relevanta personer, som till exempel partiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth. Han täcker det mesta på ett rimligt och pedagogiskt sätt.

Utvecklingen från brottet med Socialdemokraterna 1917 till dagens försök att bli ett starkare vänsteralternativ till storebror beskrivs översiktligt. Läsaren påminns om saker dagens partiledning helst inte vill prata om, som det faktum att lojaliteten till Stalin länge var total och synen på liberal demokrati varierat mellan avvisande och grumlig. Den borgerliga demokratin var inte mycket värd – riktig demokrati byggdes i de realsocialistiska öststaterna. I det kommunistiska samhället skulle motsättningarna på sikt upphöra – varför skulle det då finnas flera partier? Socialismen skulle bli en självklar och permanent mänsklig rättighet som inte kan avskaffas.

En fråga som Utvik ägnar mycket uppmärksamhet är frånvaron av internt stöd för frihetsrörelserna i de socialistiska diktaturerna. Trots att VPK under senare år åtminstone ville låtsas slå vakt om demokrati och yttrandefrihet, så var det extremt få som aktivt engagerade sig för olycksbröderna i öst. Kontakterna med de statsbärande partierna i diktaturerna upprätthölls ända in i kaklet. Det börjar bli länge sedan nu men är ändå viktigt att komma ihåg. När Vänsterpartiet firar jubileer och det hålls tal om kampen för demokratin så var sanningen i huvudsak motsatsen. Länge var partiet Sovjetunionens representant i vårt land. Det fanns en anledning till att Stalin betalade för inköpet av det nuvarande partihögkvarteret och länge gav ett omfattande finansiellt stöd till verksamheten. Det svenska Kommunistpartiet stödde pakten mellan Hitler och Stalin 1939, invasionen i Frankrike, Benelux, Danmark och Norge 1940 och tog tydligt ställning för Sovjetunionen mot Finland.

Det är förståeligt att inte alla uppfattar diskussionen om Vänsterpartiets avskräckande historia som akut relevant, idag är partiet trots allt litet och driver mest krav på större stöd till olika grupper. De avgörande ödesfrågorna står inte på agendan. Däremot är försöken att undvika debatt om partiets mål ytterst aktuella. Det präglade många av partiledarens framträdanden under valrörelsen.

Vänsterpartiet vill inte diskutera hur deras socialistiska samhälle skulle fungera. Hur stor andel av våra företag som skulle socialiseras och hur dessa sedan skulle styras. Det är onekligen ironiskt att ett parti som i grunden bygger sin ideologi på en gammal tysk tänkares påstått ”vetenskapliga” funderingar inte ens kan reda ut grundläggande begrepp. Den som vill få en bild av Vänsterpartiets vision av ett Sverige befriat från kapitalism och exploatering letar förgäves. Ungdomsförbundet är rakare i sin retorik men inte heller här finns några tydliga besked om hur det som de fortfarande beskriver som kommunism ska fungera i verkligheten.

Det är svårt att tro något annat än att Dadgostar och hennes allierade vet att fler detaljer knappast skulle öka intresset för att stödja partiets samhällsprojekt. Det är nog för jobbigt att på allvar ompröva ideologin – i stället duckar man debatten och försöker komma undan ändå. Ofta ger media partiet också möjlighet att komma undan frågor som är självklara att ställa till andra partier och som alltid upprepas när det handlar om SD.

En revolution är visserligen ingen tebjudning men lite tydligare beskrivningar av det framtida lyckoriket borde faktiskt väljarna bjudas på. Magnus Utvik har gjort ett försök att komma närmare sanningen – nu gäller det för det sympatiska tjejgänget i SVTs dokumentär ”Maktspelet” att fylla i luckorna.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun

Boken har tidigare omskrivits i Svensk Tidskrift av Bengt Olof Dike.