Mats Fält: ”Quislings sista dagar” är fylld av känslor men ger begränsad kunskap om helheten

Berättelsen skildrar verkligen landsförrädarens sista tid – med ett antal kortare tillbakablickar på tidigare händelser under kriget. I centrum står Quisling och den präst som fått i uppdrag att följa honom under den sista tiden. Deras samspel under rättegången skapar dramatik och återkommer ständigt till frågan om ondskan är total eller kan vara blandad med något gott även hos en person som gått över alla gränser.

Quisling försöker oavbrutet försvara och förklara sitt agerande. Han hävdar naturligtvis att han bara försökt slå vakt om Norges intressen och aldrig satt sig själv före landet. Dialogen med prästen tvingar Quisling att återkomma till samma tema och gör det alltmer uppenbart att resonemanget inte håller. Han försöker slå ifrån sig bevisen på våld mot politiska motståndare, deportationen av de norska judarna och det uppenbart orimliga i att ta makten med stöd av tyska bajonetter. Det blir tydligt att han nog egentligen förstår att resonemanget inte håller – och aldrig gjort det. Han bad aldrig om förlåtelse,

Quislings bakgrund speglas också i filmen men den får begränsad plats. Han var tidigare militär och diplomat och under en tid faktiskt norsk försvarsminister. Hans mest uppmärksammade insats före kriget var som uppskattad medarbetare till Nansen under det omfattande hjälparbetet i det svältande Ryssland på 1920-talet. Där träffade han dessutom sin hustru Maria. Före andra världskriget hade han grundat partiet Nasjonal Samling som aldrig lyckades vinna några mandat i demokratiska val.

Quisling avrättades på Akershus slott i oktober 1945. Hans hustru fick senare tillbaka en del av parets tillgångar och levde i Oslo till 1980.

Processen mot Quisling blev inte slutet på uppgörelsen med landsförrädarna. Det blev en komplicerad och långdragen process. Många hade fortsatt att arbeta inom statsapparaten under ockupationen – inte minst inom polisen och rättsväsendet. De flesta hade inte samtidigt aktivt medverkat i motståndsrörelsen. Hanteringen av vem som skulle lastas för deportationen av judarna blev en pinsam affär som fortsatte under decennier.

En process som aldrig genomfördes var diskussionen om vem som varit ansvarig för landets dåligt utrustade och övade försvar. Norge lyckades inte ens inleda en ordnad mobilisering när Tyskland angrep i april 1940. Inkallelseorder gick ut per brev trots att tyska trupper redan ockuperat stora hamnstäder och snabbt tog sig vidare in i landet. Länge var det oklart hur man skulle agera. Det var ren tur att kungahuset och regeringen till slut lyckades ta sig till Storbritannien.

Efter kriget föredrog många att ta till sig den romantiserade bilden av ett enat folk som aktivt bistod motståndsrörelsen i sin kamp mot den tyska övermakten. Man ville inte gräva i det totala misslyckandet inför, under och efter 9 april. Utrikespolitikens orealistiska mål och försvarets nedrustning blev inget stort tema i valen efter kriget. Arbeiderpartiet ville inte prata om sina misslyckanden och Höyre ville inte förstöra den patriotiska stämning som dominerade tiden efter befrielsen. Resultatet blev att de som egentligen var huvudansvariga för misslyckandet kunde rida på en våg av enighet och lättnad. Avsaknaden av en seriös diskussion om vad som gått så fruktansvärt fel bidrog till att Arbeiderpartiet senare var väldigt tveksamt till landets inträde i NATO. Idag är det en del av förklaringen till att Norge fortfarande inte är medlem i EU.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun