Mats Fält: Revanschdags för Macron?

Det är nya tider nu. Europa måste rusta upp rejält och inget vet hur en möjlig fredsuppgörelse i Ukraina kommer att landa. Media fylls av mer eller mindre kloka analyser av det senaste uttalandet från Vita Huset. Klyftan vidgas mellan Europa och USA men hur den faktiskt ser ut vet vi inte heller ännu.

Trumps senaste gäst var Keir Starmer. Innan dess var Frankrikes president på plats. Macron verkar ha en väldigt hjärtlig relation till den egensinnige amerikanske populisten – trots alla motsättningar i sakfrågor. Stämningen är aldrig så bra som när gästen från Paris är på plats i ovala rummet. Det är nog inte bara för att Frankrike en gång räddade George Washingtons unga republik från undergång. Det har hänt mycket sedan markis La Fayette och Axel von Fersen satte de brittiska trupperna på plats.

Kanske är det dags för Macron att få revansch för allt som inte riktigt blivit som det var tänkt? Den där franska liberala revolutionen som bara kom en bit på vägen och problemen med kriminalitet och segregation som han inte riktigt tagit sig an på det sätt uppgiften kräver. Som fransk president skulle han kunna spela en central roll under den närmaste tiden.

Det kan då vara på sin plats att påminna om vem det är som sedan 2017 varit republikens president, den mest upphöjde av europeiska statschefer. Hur fungerar Macron? En som studerat fenomenet nära är journalisten Corinne Lhaïk. I sin uppmärksammade bok ”Président cambrioleur” (Fayard, 2020) berättar hon om hur presidenten uppfattades under de första åren på posten – då han hade krossat det gamla partisystemet och fortfarande sågs som en stor reformator. Många verkade tro att han kunde gå på vatten – de tidigare vännerna i Socialistpartiet var mindre förtjusta. Francois Hollande var förbannad på sin tidigare ekonomiminister och ångrade definitivt att han inte gett Macron den där säkra valkretsen han längtat efter.

En positiv egenskap var att han pratade med alla – inklusive opinionsbildare långt ut på högerkanten. Även journalisten och författaren – senare mindre framgångsrik partiledare – Eric Zemmour ingick i den kategorin. Det var visserligen långt innan Zemmour blev den ende ledande franske politiker som fick vara med på Trumps presidentinstallation men det säger ändå något om inställningen till dialog över de ideologiska gränserna. Ibland har Macron även gett intervjuer till mediaorgan långt ut på högerkanten. Macron är uppriktigt intresserad av andras åsikter och av människor som levt andra liv. Ordet tjuv i bokens titel syftar på att han ofta och gärna lånar idéer och tankar från sin omgivning – och inte alltid anger källan. Öppenheten för andra människor kan ställa till problem, som när livvakten Benalla fick en alltför stor roll, men för det mesta inte. De återkommande mötena med företrädare som Sarkozy markerar kontinuitet och strävan att tjäna nationen även om många av anhängarna inte hyser så stor sympati för just honom.

Macrons parti har aldrig riktigt fått den roll det borde ha. Det är fortfarande mycket tydligt ett redskap för presidenten som ofta låter andra aktörer ta ansvar för saker som borde drivas genom partiapparaten. Vad som händer efter den andra mandatperiodens slut 2027 är mycket oklart.

En egenhet har varit att Macron ibland valt att släppa nyheter och viktig information via egna kontakter i media. Tidvis har detta skapat betydande förvirring på de inre linjerna i administrationen. Saker som internt hanterats som både hemliga och känsliga visar sig plötsligt vara kända av särskilt utvalda. Ibland mitt under stora presskonferenser. Det har skapat dramatik men inte främjat lojalitet och ordning.

Stora ledare har ofta sitt eget sätt att styra. Helmuth Kohl drev inte sällan sina medarbetare till både utmattning och skilsmässor. John F Kennedy försökte styra med hjälp av kreativt kaos – vilket då och då straffade sig. Macrons modell är mindre speciell men har en tydlig personlig prägel. Mindre ansträngande för de inblandade men inte alltför fyrkantigt disciplinerad.

Macron byter gärna ut medarbetare när de enligt hans mening gjort sitt. De personliga relationerna upplevs som hjärtliga men han släpper kontakten när man inte längre ingår i Élyséepalatsets organisationsschema. Saker ska gå fort och när det inte fungerar har han ibland svårt att hantera situationen. Dess värre händer det ganska ofta i politiken. När det gäller ämnen Macron inte riktigt behärskar ökar frustrationen – på ekonomiministeriet kunde han själv vara expert – det fungerar inte när terrorister slår till och förorterna brinner. Presidenten är ständigt i rörelse – vill stå i talarstolen i stället för att sitta ned – och vill känna att det verkligen är han som bestämmer. Det senare har naturligtvis blivit mycket svårare nu när hans premiärministrar varje vecka hotas av nya misstroendeomröstningar.

Det inrikespolitiska läget är säkerligen ytterligare ett argument för Macron att försöka få en ny roll som medlare mellan Washington DC och Bryssel – förutom alla andra skäl som talar för att säkra en rimlig fred i Ukraina, ett starkare Europa och ett fortsatt fungerande samarbete inom NATO. Det kan gå riktigt bra och ge underbarnet från Amiens en större plats i historieböckerna än vad som låg i korten för något år sedan. Att rädda Europa är minst lika viktigt som att reformera den egna republiken.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun