Mats Fält: Romina mot världen

Hanif Bali har rätt. Han har det ibland. Det borde sitta ännu fler iranier i regeringen. De är duktiga och klarar av att tala för varan även när det blåser småspik.

Kulturminister Parisa Liljestrand är cool och kompetent. Det uppstår sällan stor dramatik men skapas inte heller några större problem för regeringen. Ibland saknar man dock henne i kulturkriget. Vissa frågor kan med fördel lämnas därhän men i andra kan en seriös minister göra nytta och driva debatten åt rätt håll. Ett exempel är diskussionen om de extremt ensidiga politiska budskapen på Guldbaggegalan nyligen. Om man vill att berget till slut ska komma till Muhammed får man hjälpa till lite själv. Åtminstone en smula. Dessutom var det dålig TV – när man kan gissa samtliga repliker i förväg blir det ofta det.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har en tuffare uppgift. Hon jagades till en början konstant för sitt tidigare motstånd mot Liberalernas samarbete med SD. Som ordförande i ungdomsförbundet företrädde hon dess kategoriska vägrarlinje i debatten. Numera bombarderas hon allt som oftast med statistik apropå problemen med att nå de nationella miljömålen och de motsvarande mål som fastställts av EU. Det klarar hon riktigt bra.

När Romina grillas är det ofta svårt för vanliga dödliga att hänga med. Diskussionen drunknar inte sällan i ett hav av siffror, grafer och prognoser. Det är inte fel att de används som utgångspunkt, och ministern har nästan alltid koll på underlaget, men det blir dålig TV och ännu sämre radio. När syftet dessutom ofta så tydligt är att sätta dit regeringens yngsta minister, blir det ännu svårare för de oinvigda att följa resonemanget.

Romina överlevde 30 Minuter med Anders Holmberg i SVT. Jag brukade uppskatta hans tuffare stil och kraven på svar på frågor som inte är bekväma. Numera känns programmet mest som ett extremt tjatigt, väldigt tydligt försök att sätta dit de inbjudna politikerna. Samma upplägg gäller alltid och alltför få frågor får plats i programmet.

Romina gav svar på tal och backade aldrig. Holmberg verkade i vanlig ordning lätt frustrerad när han inte fick det tilltänkta bytet på fall. Han borde inte väntat sig något annat. Romina påminner inte överdrivet mycket om Thatcher men här stämmer det: ”The lady’s not for turning.” Det gäller även vår klimat- och miljöminister.

I ekoredaktionens lördagsintervju i slutet av december blev det inte heller någon seger för public service men mest ett svårsmält program. Journalisten verkade vara någorlunda påläst men det hjälpte inte. Samtalet drunknade ganska snart i en flod av inbördes delvis motsägelsefulla prognoser och mål som hade krävt minst en understreckare i SvD för att förklaras på ett pedagogiskt sätt. Huvudintrycket förblev dock det vanliga – Romina har koll på sin portfölj, backar inte och kan tala för varan på ett sätt som borde inge förtroende. Bra radio blev det dock inte.

Vi behöver fler politiker som vågar ge journalister svar på tal utan att ängsligt försöka undvika konflikt. Tydlighet är en dygd som ofta även ger politiska poänger till den som vågar använda den. Det är bra med politiker som äter journalister till frukost. Dessutom blir det bra TV.

Hon hinner med lite annat också, klimat- och miljöministern. I onsdags tog hon första spadtaget för slutförvaret av radioaktivt avfall i Östhammar. Den processen har tagit ett halvt århundrade. Det fixade Romina på en halv mandatperiod. Bra jobbat.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun