Mats Fält: Skulden som aldrig kan betalas

Kolonialismen historia är full av övergrepp och brott. Knappast något land som varit aktivt som kolonialmakt är utan skuld för någon större oförrätt. Det gäller även Sverige och Danmark. Idag är dock ett större akut problem att den europeiska kolonialismens brott används som ursäkt för skändligheter som andra länder är ansvariga för – både idag och i historien. Väst ges en kollektiv skuld för både kolonialism och slavhandel som egentligen delas med många andra länder. Den enormt omfattande arabiska slavhandeln uppmärksammas sällan – detsamma gäller dagens slavläger i Nordkorea och Kina.

En speciell form av synder är de som begåtts mot de egna soldater som tjänat moderlandet i främmande land. De är inte värre än brotten mot ländernas befolkning men ändå lite annorlunda. Soldaterna hade lovat att riskera sina liv för sina hemländer, under ibland mycket riskabla förhållanden. De om några borde bemötts med respekt av sina överordnade och regeringar.

Ett exempel är de brittiska regementen som tjänstgjorde som garnisoner i kolonierna i Västindien. Dödligheten bland européer var länge mycket hög på de rika öarna i Karibien. Ofta berättade inte officerarna för sina soldater vart de var på väg förrän skeppen lagt ut från England. Då var det för sent att protestera.

En annan grupp som i modern tid mött ett grymt öde är de arabiska trupper som tjänade Frankrike under kriget mot gerillan i Algeriet, de så kallade harkis. Det var ett grymt krig där extremister på båda sidor gjorde det omöjligt att komma fram till några rimliga kompromisser. Resultatet blev en hård diktatur som fortfarande styr landet och skyller de flesta problem på den forna kolonialmakten. Algeriet är ett bra exempel på hur diktatur och socialism kan sabotera ett egentligen rikt lands utveckling.

De arabiska soldaterna rekryterades för att förstärka de franska trupperna och bidra med sina kunskaper om lokala förhållanden. De fick löften om att deras säkerhet skulle garanteras oavsett krigets utgång. Redan under kriget var riskerna stora både för harkis och deras familjer.

Frankrike vann kriget militärt men de Gaulle drog slutsatsen att det enda rätta ändå var att lämna Algeriet, trots att området i norr faktiskt formellt hade samma status som franska departement i Bourgogne eller Flandern. Ett avtal ingicks där alla gruppers säkerhet garanterades.

I verkligheten blev det tvärtom. De flesta fransmän som bodde i landet lämnade Algeriet i relativt ordnade former. Även dessa drabbades dock av hämndaktioner från gerillans sida. De nya makthavarna var splittrade och hade svårt att hålla ordning på sina styrkor. Den franska armén ingrep bara i begränsad utsträckning till försvar för sina utsatta landsmän. Att ingripa i full skala hade varit möjligt även om det medfört problem för relationerna till de nya makthavarna.

När det gällde Frankrikes arabiska soldater var läget helt annorlunda. Alla löften sveks och harkis och deras familjer erbjöds inget skydd av den franska armé som de tjänat under kriget. Enda utvägen var att ansöka om tjänst i armén eller att få flytta till Frankrike. Dessa ansökningar prövades dock i vanlig ordning och avslogs ofta. Många av soldaterna kunde inte tala franska och hade även i övrigt bristfällig utbildning.

Under 1962 ökade terrorn mot de arabiska soldaterna successivt. Läget var inte lika illa i alla områden men det normala var att både tidigare soldater och deras familjer trakasserades, misshandlades och dödades. Deras forna vapenbröder i den franska armén hade stränga order att inte ingripa till deras försvar. Soldater på de franska baserna hörde hur deras tidigare arabiska kollegor mördades i närheten men ingrep bara i undantagsfall och då emot de order som givits från Paris.

Det var inte heller tillåtet att låta harkis och deras familjer följa med militärens transporter till Frankrike. De skulle lämnas kvar utan något som helst skydd. I samband med demobiliseringen hade alla vapen samlats in. Några officerare bröt mot bestämmelserna och lät trots allt arabiska soldater och deras familjer följa med till det som till helt nyligen varit allas fosterland. Det skedde alltid i strid med de regler som gällde för evakueringen.

Hur många infödda soldater som slaktades i samband med att Frankrike lämnade Algeriet är svårt att avgöra. Myndigheterna har av naturliga skäl inte varit villiga att låta utomstående på plats granska vad som hänt. Minst 70 000 och kanske så många som 130 000 soldater med familjer dödades i samband med den franska evakueringen. Lämnade åt sitt öde av de Gaulle och regeringen i Paris trots att fransmännen fortfarande hade den militära kontrollen av huvuddelen av landet.

Efter kriget har många som mot alla odds överlevde och kom till Frankrike inte fått besöka sina hembyar eller släktens gravar. Harkis öde har liksom kriget som helhet varit ett mycket känsligt ämne vilket utnyttjats som ett påtryckningsmedel av diktaturen i Algeriet. Paris har sällan vågat eller orkat argumentera emot, oavsett om det handlat om ekonomiska frågor, visumregler eller mänskliga rättigheter.

De harkis som kom till Frankrike placerades under ungefär ett decennium i fängelseliknande läger där de isolerades och behandlades som mindre vetande främlingar. Det har under senare år diskuterats som en stor skandal. Behandlingen har fått allvarliga konsekvenser för deras senare anpassning till det franska samhället. Den som vill förstöra sin nattsömn kan läsa ”Mon père, ce harki” (Seuil, 2003) av Dalila Kerchouche. I boken beskriver hon hur hennes pappa stred för Frankrike, sveks av sitt land och efter att ha lyckats fly till fosterlandet fick kämpa mot fientligt inställda myndigheter för att skapa ett nytt liv för sig och sin familj. Frankrike ville bara glömma. Idag firar man freden 1962 trots att det var ett pinsamt misslyckande som dömde Algeriets befolkning till ett liv under hårt förtryck.

Flera presidenter har uttalat sympati för harkis öde men varken Sarkozy eller Macron har lyckats leverera den tydliga ursäkt som historien kräver. Det är uppenbarligen fortfarande mycket lättare att skämmas för Frankrikes historia i Algeriet – och det finns förvisso mycket att skämmas för – än att be om ursäkt till de familjer som trodde att republikens löften var värda mer än sand. Obalansen i diskussionen medför att de brott som begicks av Frankrikes motståndare, både i Algeriet och Frankrike, sopas under mattan. Bland annat massakrerna på harkis och deras familjer, som utfördes efter att striderna upphört. Även deras döda och de som dog vid det första moderna terrorattentatet mot en glassbar vid ett torg i Alger, har rätt till både sin historia och vår respekt.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun