Mats Fält: Trust Liz?

Det är svårt att styra Storbritannien. Särskilt nu. Ekonomin går dåligt, regeringspartiet mår dåligt internt och lite för många politiker tvingas lämna skutan på grund av dåligt uppförande. Senast var det ordföranden i det Konservativa partiet som avgick på grund av tveksam hantering av sina skatteaffärer.

En person som har stor erfarenhet av hur svårt det verkligen är, är den tidigare premiärministern Liz Truss. Kommer ni ihåg henne? Hon dansade inte en sommar men väl en höst, under sex händelserika veckor hösten förra året. Mellan 6 september och 25 oktober närmare bestämt.

Hennes öde beseglades av ”Office for Budget Responsibility”. Det är en institution som de konservativa själva inrättat för att underlätta en ansvarsfull budgetpolitik. OBR ska granska förslag och reagera om något håller på att gå snett.

Liz Truss och hennes finansminister Kwasi Kwarteng var skeptiska till OBR. Dessutom upplevde de att motståndet mot den nya regeringen var stort inom administrationen och breda kretsar i partiapparaten. Truss hade tydligt vunnit medlemsomröstningen om partiledarskapet mot den tidigare finansministern Rishi Sunak. I parlamentsgruppen hade Sunak däremot ett stort övertag. Truss försökte framstå som Thatchers arvtagerska, Sunak spelade rollen av ansvarstagande statsman. Truss ville sänka skatterna – Sunak balansera budgeten.

När regeringen började presentera sina ekonomiska förslag rundade man OBR och bytte ut en av de viktigaste tjänstemännen på finansdepartementet. Sänkt skatt för de med högst inkomster provocerade vänstern och skrämde partiet. Sänkta skatter utan motsvarande besparingar skrämde börsen och landets pensionsfonder. Argumenten om att besparingar i kristider är en dålig idé räckte inte långt – inte heller att sänkta skatter skulle kunna få fart på både investeringar och tillväxt. Kopplat till det redan starka motståndet mot landets andra konservativa premiärminister slutade det hela med en imponerande krasch. Finansministern tvingades avgå för att lite senare följas ut i kulisserna av sin chef. Napoleon hade 100 dagar på sig före Waterloo – Truss fick drygt 40.

I dagarna har Liz Truss berättat om hur hon ser på sin korta tid på Downing Street 10 och det politiska läget i stort, för redaktionen för den konservativa brittiska tidskriften ”The Spectator”. Det är en sympatisk politiker som lägger ut texten. Hon verkar varken vara knäckt eller bitter men ett stänk hopplöshet tränger igenom.

Diskussionen om OBR fortsätter. Många håller med om att deras kalkyler ger en för positiv bild av vad höjda skatter kan ge och indirekt gör det mycket svårare att genomföra konservativa reformer som sänker skatter och ger näringslivet mer frihet. Andra hävdar att det är en nidbild av OBR och mest en dålig ursäkt från en premiärminister som inte gjorde sin hemläxa.

Truss ville ändra på reglerna och vända på spelplanen. Efter många konservativa år vid makten var skatterna högre än någonsin, regleringarna inte färre och arbetet med att göra något kreativt av Brexit gick väldigt långsamt. Trots sin bakgrund som republikansk Liberaldemokrat ville hon leverera det många väljare, och en ännu större andel av de egna medlemmarna, faktiskt väntade sig. Om inte högerregeringarna under ett decennium försöker leverera högerpolitik – vem ska då göra det?

Truss erkänner både fel och brister men återkommer till det stora motstånd som mötte hennes reformplaner. Mycket som var självklar politisk och ekonomisk logik under Thatchereran är det inte längre. Få försvarar på allvar kapitalismen eller försöker förklara varför vi blivit rika och kunnat bygga upp en fantastisk välfärd. Debatten fastnar i detaljer och de som vill ifrågasätta möts av motstånd både från vänster och från de till höger som inte vågar ta strid för principer och värden. Näringslivet och marknaden prioriterar lugn och ro. Allt fler företag domineras av grupper som prioriterar att signalera hur goda de är, genom att ansluta sig till de senaste politiskt korrekta slagorden. Väldigt få tar sig tid till att förklara hur välstånd skapas och hur regler och skatter förstör de krafter som gör det möjligt.

Liz Truss gjorde flera misstag och borde kunnat organisera sin regerings arbete på ett bättre sätt. Delar av kritiken är berättigad. Det var djupt olyckligt att försöket att verkligen driva högerpolitik – med en imponerande majoritet i parlamentet – kördes på grund. Nu har hennes sex veckor vid makten blivit ännu ett argument för de som inte vill se liberala reformer och ett Storbritannien med mer frihet och sunt förnuft.            

Torypartiet går mot en katastrof om dagens opinionssiffror skulle bli verklighet. Keir Starmer vid makten skulle inte gagna de välfärdsskapande krafterna – även om det vore väldigt mycket bättre än Jeremy Corbyn på 10 Downing Street.

Huvudbudskapet i intervjun är att vi måste ta debatten på ett helt annat sätt än idag. Alla måste inte gå A-kursen i nationalekonomi, eller läsa Hayek och Rand, men den politiska diskussionen måste mycket mer handla om förutsättningarna för ett väl fungerande samhälle, mindre om vem som kan ge lite mer bidrag till någon grupp eller införa ännu fler regler som styr människors liv. För den debatten har vi alla ett ansvar.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun