Mats Fält: Vaktavlösningen

Det tyska valet närmar sig. Regeringen som bildades på hösten 2021 överlevde nästan sin mandatperiod på fyra år. Till slut sprack dock samarbetet efter många stormar och återkommande kriser. Energipolitiken, upprustningen, vapenleveranserna till Ukraina och synen på staten roll och dess upplåning var bara några av de frågor som fick regeringsskeppet att ta in vatten. Liberalerna kastades ut och ett nyval genomförs i slutet av februari.

Mitt starkaste minne av valrörelsen 2021 är en middag i Ulm. Jag och en akademikerfamilj från Hamburg hade båda problem med hotellet och avslutade tillsammans kvällen på en av de få restauranger som fortfarande var öppna. Diskussionen handlade om det mesta – de små döttrarna var inte överdrivet intresserade av valrörelsen – men vi pratade bland annat om valet. Vad vi inte alls pratade om var socialdemokratiska SPD – partiet upplevdes inte vara relevant med pinsamt låga opinionssiffror och en seriös men tråkig ledare. Trots det blev Scholz till slut förbundskansler för en trepartikoalition. Det går fort ibland.

Han blev det efter en annorlunda valrörelse där CDU valt en mindre kompetent ledare vars namn ingen längre kommer ihåg, översvämningarna tog mycket av syret i rummet, många ville ha en förändring efter 16 år med Merkel, unionspartierna utarmats av lika många år av ideologilös maktpolitik och Scholz gjorde faktiskt en riktigt bra valspurt. Sedan bildades den regering som nu lämnar scenen. En regering redan från början fylld av stora inre motsättningar som efter februari 2022 plötsligt befann sig i en helt ny verklighet dominerad av Putins krig.

Anna Sauberbrey skriver i sin bok ”Machtwechsel – Wie eine neue Politikergeneration das Land Verändert” (Rowolth, 2022) inte om valrörelsen eller resultatet utan om vilka de människor var som tog över efter generation Merkel. Hur skilde de sig från sina föregångare – hur såg de på sig själva och sin roll i politiken? Titeln är mer dramatisk än innehållet men boken berättar ändå mycket intressant. När författarinnan inte skriver böcker arbetar hon för Die Zeit och New York Times.

Medielandskapets var ett annat. Även i Tyskland hade det blivit mycket mer fokuserat på person och mindre på ren politik. Den nya generationen levde delvis på nätet och såg sociala medier som en självklar del av uppdraget. Liberalernas ledare Christian Lindner var ett av de tydligaste exemplen på en politiker som verkligen lagt mycket tid och energi på närvaron i sociala medier.

Samtidigt medförde det nya medielandskapet större och nya risker. Bevakningen var tuffare och vem som helst kan få ut sitt budskap via de nya kanalerna. Även små snedsteg kunde bli stora problem.

Liberala FDP hade egentligen gått tydligt åt höger men det nya läget krävde anpassning. Efter att kriget började ställdes allt på huvudet. De Gröna blev plötsligt radikala förespråkare för fullt stöd till Kiev i allians med FDP – SPD blev trots den aktivistiska retoriken den ständiga bromsklossen.

De Gröna hade blivit ett alltmer pragmatiskt parti men de mest radikala fanns fortfarande kvar. Kompromissvilja i energipolitiken saknades och kärnkraften avvecklades trots den pågående krisen. Till ackompanjemang av högljudda protester från FDP.

SPD hade fått en alltmer radikal vänsterflygel som orsakade återkommande interna kriser i partiet och dess ledning. Deras vilja att samarbeta konstruktivt med FDP var begränsad. Just SPDs radikala flygel gick tydligt i otakt med utvecklingen i övrigt. Det ofta så pragmatiska partiet rymde oväntat många som tog socialismen på allvar.

Ett intressant fenomen före valet 2021 var det alltmer öppna samtalet mellan det yngre gardet i partierna. Det var inte bara en generationsfråga utan handlade mest om attityden till samarbete och kompromisser. Många förde mycket seriösa diskussioner med partier som i valrörelsen kom att befinna sig på andra sidan stridslinjen. Diskussioner som handlade om verkliga problem som är centrala i politiken. Här fanns gröna, liberaler och kristdemokrater från främst CDU men även bayerska CSU. Även socialdemokrater deltog men det var ofta SPD som var de mest avvaktande och tveksamma. Gemensamt för de alla var att de blanka skorna ersatts av snygga gymnastikskor och slipsarna lämnats hemma – till skillnad från hur det fortfarande gick till i regeringskvarteren.

Attityden till politiken var också annorlunda. Det var inte längre självklart att engagemanget skulle gå ut över barn och familj på samma sätt som tidigare. Det skulle vara möjligt att nästan leva ett normalt liv även i Berlinbubblan. Ibland fick det sociala livet och familjen faktiskt gå före, även när viktiga saker måste hanteras. Nattmanglingar var inte det nya gängets favorit. För Merkel var det däremot det normala sättet att hantera problem.

Däremot såg många i den nya generationen att politiken kunde låna en del metoder och perspektiv från näringslivet. Mer rationell styrning av politiken och tydligare valrörelser där budskapen drivs mer konsekvent. FDP lyckades bra i valrörelsen liksom SPD – trots en egentligen trist och tråkig ledare. De Gröna lyckades också någorlunda även om siffrorna dalade mot slutet. De ledande företrädarna tilläts driva valrörelsen utan alltför många störande inspel från lägre nivåer. Tidigare var ofta de Grönas inställning till decentralisering och medbestämmande ett problem för de som förväntades föra partiets talan. Det fungerade bättre 2021. Både de Grönas utrikesminister och vicekansler framstod till en början som både sympatiska och kompetenta i sina nya roller. Habeck har efter alla strider om energipolitiken blivit alltmer ifrågasatt av väljarna.

Kriget i Ukraina ändrade spelplanen radikalt. Det är svårt att veta vad de förändringar och öppningar som Sauerbrey noterar hade kunnat leda till i ett Europa utan storkrig i öster. Idag har kriget resulterat i nya frontlinjer som gör det betydligt svårare att samarbeta både till höger och vänster. Samtidigt som många tyskar vill ha förändring och Merz CDU försöker få stöd för en ny tydlig linje. Att Tyskland behöver reformer är uppenbart. Risken är att en ny stor koalition leder till nya halvmesyrer som inte alls kan lösa problemet.

Det är synd att den nya generation som åtminstone började tala öppet om problemen inte fick chansen.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun