Mats Fält: Världen före Macron

Det var inte så länge sedan. Jacques Chirac avgick som president 2007. Han ledde under många år det ultimata franska maktpartiet – RPR, Samling för Republiken. RPR var stort, fanns överallt och visste hur en slipsten skulle dras – ibland även utanför lagen. På 1980-talet kallades dess välorganiserade kadrer ”munksoldater” av mer liberala borgerliga grupper, som fruktade ett ännu starkare gaullistparti. RPRs fundament var gaullismen, ett slags folklig borgerlighet som lutade sig mot arvet från general de Gaulle. Motståndet mot Hitler under andra världskriget var lätt att beskriva – RPRs politik var däremot en formbar materia stadd i ständig förändring. Aldrig tydligt liberal – alltid lite mer nationalistisk än vad som brukade vara gångbart på våra breddgrader.

Idag kämpar resterna av det gamla maktpartiet för att i bästa fall hålla sig kvar i närheten av tio procent i opinionsmätningarna. Med hjälp av det indirekta valsystemet har man faktiskt kvar majoriteten i senaten – i deputeradekammaren ser det mörkt ut. Att de nyligen innehaft premiärministerposten genom Michel Barnier var ett av de många spratt som historien ibland spelar oss. Det tog dessutom slut efter bara tre månader.

Sedan Macron lyckades krossa det gamla partisystemet 2017 är både gaullisterna och Mitterrands socialistparti numera bara skuggor av vad de en gång varit. De har båda tvingats sälja sina ikoniska högkvarter – RPR höll till på Rue de Lille, PS på Rue de Solferino. I pressen användes adresserna ofta i stället för partinamnen. Kommunisternas högkvarter på Place de Colonel Fabien var fullt med konst skänkt av Picasso.

Dagens franska politiska kaos utgör en passande bakgrund till den pjäs om Jacques Chirac som just nu spelas för fulla hus på teatern Petit Saint-Martin – ”La Vie et la mort de Jacques Chirac – roi des Français” (Jacques Chiracs liv och död – fransmännens kung) i ljusets stad. Chiracs inställning till politisk ideologi var ungefär lika flexibel som det nuvarande partisystemet.

Pjäsen är möjligen den första i en lång serie om det moderna Frankrikes ledare – den sista pjäsen blir en science fictionopera om Macron. Det förblev något oklart om planerna var en del av ironin i föreställningen eller ett verkligt konkret projekt. Att det borde bli en fortsättning är uppenbart – inte bara den lokala satiriska veckotidningen La Canard enchainé (Den fjättrade ankan) utan även New York Times har öst beröm över föreställningen och dess mycket kreativa kombination av humor, ironi, samhällskritik och historieskrivning. De två skådespelarna gör sitt bästa för att få med publiken – av vilken många knappt var födda när presidenten dominerade den politiska scenen. Skådespelaren Julien Campanis Chirac påminner verkligen om presidenten och återskapar skickligt många av hans manér.

Huvudpoängen är Chiracs enorma energi, kärlek till politiken, gränslösa ambitioner och relativa ointresse för idéer. Han kämpade och slet som ett vilddjur, var en bra talare och en fantastisk kampanjpolitiker men saknade under hela sin karriär något bestående att kämpa för. Till en början var han en mycket ambitiös ung man, ständigt plågad av klockan. Ett konkret mål var att bli VD för Air France. Det blev han aldrig. Däremot var han en ständigt närvarande huvudaktör i fransk politik med början under 1960-talet.

Tidvis var han en allmänborgerlig politiker i RPRs mittfåra. Under de år då Reagan och Thatcher dominerade scenen var han på estraderna en minst lika entusiastisk nyliberal som någon av de andra. I verkligheten blev det inte så mycket av den franska högerliberalismen. Chirac backade snart tillbaka till en för Frankrike mer klassisk borgerlig centrumposition. Trots tänkare som Bastiat har Frankrike aldrig varit riktigt bra på liberalism.

Liksom Boris Johnson, en annan framgångsrik kampanjpolitiker utan alltför mycket ideologiskt bagage, var Chirac en mycket uppskattad borgmästare för sitt lands huvudstad. Han uppskattade Paris och det traditionella fästet för vänstern älskade sin populistiske högerledare. RPR behärskade tidvis samtliga 19 stadsdelar. Baksidan var en korruption som till slut resulterade i domar för flera av hans medarbetare. Partiet använde staden som en källa för finansieringen av den nationella partiapparaten. På samma sätt som Le Pens parti senare använt Europaparlamentet.

En av de mest dramatiska scenerna i pjäsen påminner om de enorma fiktiva utgifter för frukt och grönt – inte minst äpplen – som var en viktig del av bedrägeriet. Siffrorna var helt rimliga – förutsatt att Jacques och hustrun Bernadette åt 300 kilo äpplen per dag.

En av de till slut framgångsrika presidentvalskampanjerna visar extra tydligt Chiracs kärlek till makten och det politiska spelet och motsvarande kyla inför de idéer det förväntas bygga på. Chirac gav ut två kampanjböcker där en kombination av liberalism och konservatism presenterades. På framsidan fanns äppelträd. Många var tveksamma till fusionsprojektet men det hade nog varit möjligt att genomföra en stor del av förslagen. Chirac valde att efter segern lägga programmet åt sidan. Finansministern Alan Madelin, som tagit de liberala inslagen på allvar, fick gå efter några veckor.

De intensivt agerande skådespelarna är tydligt skeptiska till presidentens sätt att prioritera makten framför allt men ser samtidigt på honom med viss sympati. Det har aldrig varit lätt att styra Frankrike. Ibland tvivlar Chirac på folkviljan och anser sig orättvist behandlad. Han som offrar så mycket och ständigt åker på livsfarliga resor mellan basen i Corrèze och Paris. Han som älskar sitt land mer än någon annan. Det var först efter Mitterrand – 1995 – som folket på riktigt tog honom till sitt hjärta.

På en punkt var dock Chirac principfast. Han vägrade personligen att samarbeta med Le Pens Nationella Fronten. I en scen försöker den mer hårdföre korsikanske partikollegan Charles Pasqua förgäves få honom att förhandla. Chirac tvekar, han inser att Pasqua har en del bra argument, men avstår till slut från att lyfta luren. För det fick han en viss respekt även från den parisiska kultureliten, som för övrigt hade en förutsägbart kluven inställning till sin dynamiske borgmästare från fel sida av det politiska Frankrike.

”Jacques Chirac” är en spännande, energifylld och roande historielektion för alla som lyckats lära sig tillräckligt av Asterix tungomål för att hänga med i dialogen. Politiken var inte mindre komplicerad för trettio år sedan – men väldigt annorlunda.

Vi får se när science fictionoperan om Macron ser dagens ljus. Med tanke på Frankrikes ständigt växande budgetunderskott är produktionens framtid knappast garanterad.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun