Mats Gellerfelt; I teorin

MATS GELLERFELT:
I teorin
I vår serie med politiska noveller publicerar vi ett
bidrag avförfattaren och litteraturkritikern Mats
Gellerfelt.
På den tiden, när jag var författare, existerade
fortfarande de självständiga förlagen. Men det
var under bokens tid, innan de stora f<irändringarna. Tiden härjar oss, och det fOrflutna
bleknar bort och utplånas – var det kanskr
bara en dröm? Nu är jag gammal; jag bryr mig
inte ens om att längre hålla reda på hur gammal, eller antalet år jag suttit inspärrad här på
hemmet. ” Hemmet”, vilket absurt ord, vilken
schizoid beskrivning på något som inte är annat än ett fångelse. ” Hemmet fOr pensionerade
intellektuella”.
Ja, numera är vi alla pensionerade. Så ont
det gör att försöka minnas, det måste vara
sprutorna, inte kan det väl bara vara åldern
.. .jag minns så litet numera. Men långt nere i
djupet måste det finnas någonting fördolt, minnen, dofter, associationer, förbiilande syner,
glimtar av en tid som förintats. Jag minns så
litet. Man vill inte att vi skall minnas det förflutna; det ingår i ”terapin för frigörelse från
det gångnas elitism” som doktorn säger. Jag
glömmer mer och mer. Men jag kan lura dem.
Jag är listig, det är jag; jag räddar undan
glömskan små fragment av språk, av bild och
minne. Ibland försöker jag erinra mig doften av
en bok, jag tänker intensivt på bok, bok, bok
och någonstans ifrån återvänder fragment ur
det förflutna, små torra, brustna fragment, som
delar av sönderslitna löv.
Ibland, men det vet inte läkarna och terapeuterna, återkommer minnesbilder från mitt
gamla förlag. Oh, vilken känsla, doften från de
välstädade korridorerna och de vackra panelerna, och jag kan se framför mig de långa
raderna av författarporträtt som jag nästan
vördsamt bugade inför när jag som ung debutant fått mitt första honorar. Och doften av
böcker, böcker och åter böcker; i biblioteket
&ån golv till tak väggar klädda med vackra
band innehållande förlagets utgivning.
Dofterna, fragmenten, minnen av beröringar, ljud. Allt jag har kvar, och också det vill
man ta ifrån mig. Oss. Inte mycket kan jag
minnas, men ibland: en spröd klockklang, doften av gräs, leendet från någon jag älskade.
Och doften av böckerna. Ibland kan jag
svagt skymta en bild av min forne förläggare,
den fine, blide gamle mannen. Hur vidsynt var
han inte, hur vänlig, vilken personl~g del tog
han inte i mitt unga och trevande författarskap.
Vad blev det av honom efter den stora reformen när förlaget gick upp i ”Verket för litteratur och konst”? Orkade han forsätta leva när
tivsverket slukades av det jättelika glashuset
\;d Sergels torg?Jag har aldrig hört hans namn
nämnas sedan dess (eller har läkarna lyckats
utplåna det ur medvetandet?), inte heller nå-
gon annan familjemedlems. Kanske hann de fly
utomlands. J ag minns så dåligt.
Man vill utplåna skriften. Ordet, texten, det
logiska sammansättandel av ord är en fara för
demokratin, säger man.
Jag hade en vän som dog för några veckor
sedan. Han var en av de sista från den gamla
motståndsrörelsen (Förbundet för en kämpande humanism, FKH). Han var också liksom jag själv, en av de sista som behärskade
skriften, skrivandet, det som nu är avskaffat.
”Skriv ner allt du kan, skriv om det onda man
gjort oss och människorna, skriv ner det du
fortfarande kan minnas. innan läkarna och terapeuterna från ”Arbetsgruppen för en antielitistisk kultur” hinner utplåna det du minns
från den gamla tiden, och ditt minne av skriften”. Det försöker jag göra nu. Han var en
129
älskad vän, jag är skyldig honom det. Det gör
ont att pressa minnen ur en omtöcknad hjärna,
men jag skall. Kommer de på mig vet jag mitt
öde: en sista Minnesutplåningsspruta, en total.
Menjag är gammal, det gör inget. Någon kanske finner det jag skriver, någon kanske smuglar ut dessa sista rader från en människa som
en gång levde för och av skriften.
J ag minns det, ja det gör jag, hur det var när
”Avlitteratiseringskampanjen” tog fart.
Litteraturen skulle demokratiseras. Elitismen
skulle bort, sa man inom Rörelsen. Det skulle
leda till en bättre litteratur, en mer samhällsanpassad. Mer jämlik, en litteratur som i högre
grad skulle stimulera till arbete för Rörelsen.
Sedan dröjde det bara två år innan pressarna
stoppades, böckerna försvann och Kampanjen
mot skriften (”ett odemokratiskt kommunikationsmedel”) började. Min vän gav mig ett
skrynkligt papper, det utgör en del av statsministerns tal vid öppnandet av kampanjen. Här
står, jag kan se om jag lutar mig nära:
” …och boken, speciellt i form av s k skönlitteratur med dess tonvikt på fritt fantiserande,
med dess brist på respekt för verklighetens villkor och dess isolering från samhällsdebatten,
har nu spelat ut sin roll. Boken är dessutom ett
odemokratiskt och därför ovärdigt instrument
för informationsspridning och informationsbehandling – genom sitt format, sin slutenhet
och sin flyttbarhet utgör den ett hot mot det
allmännas kontroll över media. Läsandet av en
bok tillhör en individuell, privatiserad erfarenhetssfår, vilket helt strider mot Rörelsens principer: boken undandrar sig samhällets demokratiska kontroll, i form av s k skönlitteratur
talar den till upplevelsesfårer och känsloförnimmelser som inte är underställda de folkval- 130
das beslut. Författarna är inget annat än taskspelare och indi …”
Mer än så är det inte. Det säger inte mycket
om hur väldig kampanjen mot litteraturen var.
Hur brutal. Det gör så ont att minnas, inte
bara i kroppen , utan också i själen.
Jag försökte få något tryckt, det var strax
innan all information, all kultur (som man fortfarande envisades med att kalla det) gick över
på demokratiska, kontrollerbara media; på video och data och de här skivorna, jag vet inte
allt vad det var, endast boken har intresserat
mig. Det var väl vid den tiden som den stora
Bokinsamlingskampanjen började? Minns
svagt. Jag vägrade till en början. Det skullejag
inte ha gjort (men jag ångrar förresten ingenting): den lokala avdelningen av rörelsen fick i
uppdrag att organisera kampanjen mot mig.
Man satte upp mitt porträtt på anslagstavlor,
man sände regelbundna smädelseprogram i
kvartersradion. Jag vägrade. En dag kom Rö-
relsens ombud och bar ut mina böcker. ”Ni är
en gammaldags elitist” sa förste kvartersombudsmannen, ” ni envisas att samla böcker med
ovärdig odemokratisk information som undandrar sig Rörelsens folkvaldas kontroll”. De tog
allt. Goethe, Schiller, Voltaire, Thomas Mann,
Joyce. Allt. Böckerna eldades upp på Gärdet,
Rörelsen ägnade hela första maj det året åt
finalen på Bokinsamlingskampanjen; eldarna
kunde ses miltals omkring. Mina böcker, mina
vackra böcker, hur många hade jag? Doften av
banden. Minnet är så suddigt.
För några år sedan antecknadejag ur minnet
hur det gick till när jag för sista gången försökte
få en bok förlagd. Det var strax innan det stora
beslutet om demokratisering av informationsflödet fattades och böckerna försvann. Förlagen
var borta sedan en tid.Jag vände mig till verket
med min stora roman, mitt livsverk som jag
arbetat med i tio år.
Jag har anteckningar från den gången
gömda här, de får ingå i mitt vittnesmål riktat
till de okända, de okända som jag hoppas skaU
läsa, om det nu finns några kvar som kan konsten (annat än ledarna inom Rörelsen, dt
kan…).
”En morgon om våren ringde jag till det
statliga verket för litteratur och konst. Det var
en mycket vacker och varm vår. Den sista verkliga våren i mitt liv. Jag var medelålders och
älskade min hustru och mina barn, de var
friska och jag hade skapat ett konstverk i stor
glädje. Men det gick inte att komma fram tiU
verket på telefon. En underordnad tjänsteman
upplyste mig om att det enda sättet att ·ra en
ansökan om romans antagande prövad, var att
skriva. Jag skrev min ansökan, så formellt som
möjligt. Efter en och en halv månad kom svaret
på ett glansigt brevpapper: ’Samtal bevilj. Litteraturråd. Kent-Krister Molefjär. Torsd. 8.5
1200
. Medt. ev. projektförsl.’
– Berätta om ditt projekt, ade Molefjär. Ta
tid på dig, jag lyssnar gärna. Jag har gått il(t·
nom dina papper i arkivet. Din demokrati- och
jämlikhetspoäng är låg, det kan jag säga med
en gång. Men OK: kör igång. Berätta i stora
drag om manuset, vad storyn handlar om, budskap och så vidare, graden av samhällstillvändhet alltså, va.
Och jag berättade om mitt stora verk, mitt
magnum opus. J ag berättade länge. Sedan säg
jag rakt in i Kent-Kristers ansikte. Han log
förbindligt och luktade rakvatten. Så sa han·
Mycket bra. Sensationellt. Mästerverksklass
(4lll 2 B). Episkt. Opiskt. Magnifikt. Gratult>rar.
– Menar du det, sa jag, mycket lorvånad
över den positiva reaktionen. Varför gick jag
inte hit med en gång, tillade jag sedan insmickrande.
-Ja. det kall du alltid komma ihåg, vänd
dig med fOrtroende till våra valda ombud och
deras representanter i vårt demokratiska samhälles forvaltning. Ja, mästerverk, det kan jag
säga. Sedan är det ju en annan sak vad vi kan
&irmedla till trycket. Då kommer det in en
mängd andra faktorer, strukturella om man
säger, såväl vertikala som horisontella.
Jag tror inte att din roman – i plenum alltså,
där inte alla är lika vidsynta somjag-skulle få
trlcktillstånd. J ag har visserligen inte läst romanen. Men såvittjag forstår bygger din ide på
\issa elitära element. Element som är främmande fOr vårt demokratiska samhälles utjämningsträvanden på det intellektuella planet.
Bvgger på sådant som inte gemene man har
med sig i sin sits, så att säga. Sådant som bara
du och ett litet antal till sysslar med. Det kan
inte vara riktigt. De kunskaper som finns i din
roman – hur skulle de kunna tas tillvara i
praktiken. l arbet livet till exempel? Inte alls
eller hur? Och formatet: om boken är lika omfångsrik som du antyder så överskrider den ju
med hög marginal den statligt rekommenderade medeltjockleken för seriösa romaner. Det är
inte tillrådligt i dagens läge. Du brister i samhällsengagemang; ingenstans finner jag här de
av Rörelsen och regeringen beslutade allmänna
engagemangsfrågorna. Generaldirektören är
mycket strikt vad det gäller den demokratiska
vakthållningen i enlighet med det senaste av
riksdagen beslutade litteraturbetänkandeL
l\lin tid var ute – både hos rådet och som
forfattare. Jag forsökte aldrig få romanen anta- 131
gen och jag skrev aldrig mer. Förresten var det
bara månader kvar tills boken som sådan försvann for gott. Det gör så ont i minnet. Rådet
gav mig en broschyr på vägen ut ”Rekomenderade engagemangsområden. Förslag till romanhandlingar. Utarbetat av Verket for litteratur och konst i samarbete med Lars-Erik
Franzell.”
Det var med avsmak jag läste igenom broschyren.
Det här var ett av forslagen:
’Den fyrtioårige framgångsrike reklammannen Clark-Erik (Ciarre), en av landets bästa
copyvrajters, känner livet rinna ifrån sig. Han
vill pröva något nytt och har tröttnat på fru och
tre barn, Grand Danois, segelbåt, villa och bil.
På byrån träffar han medelmåttigt intelligent
nicka i lägre ~änsteställning, Pia 26. Tycke
uppstår. Clarre lämnar familjen . Han börjar
sammanbo med Pia. Pia är medlem av VPK,
odlar biodynamiskt, innehar näbbstövlar och
Mahjong-jacka, är vegetarian och tror på återanvändning av allt. Hon är innerlig och står
livet nära, är medlem av tre feministgrupper
och motståndare till kärnkraft och teknologi
över huvud taget. Clarre och Pia beslutar sig
for att sammanbo i kollektiv i södra Jämtland…’ och så forsatte det. Jag knycklade ihop
broschyren i vredesmod; det var alltså på detta
sätt vi skulle skriva. Hellre då låta bli!'”
Nu sitter jag här, ensam. Alla mina gamla
forfattarkolleger är döda eller har fått sina minnen utbytta mot nya, demokratiska. Bara jag
gör motstånd. Till vilken nytta? Boken är död,
skriften är död, ingen kan längre läsa. Men
kanske kan kunskapen överleva någonstans, i
någon motståndsficka…
Snart kommer läkarna och terapeuterna
132
igen, snart skall minnesutplåningsprocessen
börja på nytt. Det är så svårt att stå emot, men
jag skall, så länge jag lever. Der gör så ont, vem
skallläsa det jag skrivit, det som varit mitt liv
nu när skriften är död och de kromade apparaterna helt tagit över och det enda som hörs är
Rörelsens Ledare och hans budskap? Nu kommer de, jag hör deras steg, nu skall de utplåna
ännu en del av det förflutna, av historien, jag
måste smuggla undan detta. . . någon måste
mmnas…