Mats Johansson 60 år
Den dolda alliansen
Mikael Holmström
Den dolda alliansen
Atlantis 2011
I samband med att Svensk Tidskrift firade 100 år med jubileumsseminarium på Stockholms stadshus delade Mats Johansson ut det journaliststipendium som de senaste åren förärats någon skribent eller reporter. Mottagare för 2011 var Mikael Holmström på Svenska Dagbladet. En anledning till uppmärksamheten var utgivningen av hans gedigna bok Den dolda alliansen (Atlantis).
För Mats Johansson personligen och Svensk Tidskrift finns åtminstone tre bra anledningar att hedra Holmström. Bra böcker ska belönas och rejält underbyggda tjocka volymer är ännu bättre (att teckna Sveriges hemliga Nato-förbindelser under ett antal decennier krävde drygt 650 sidor)! Skickligt förarbete ska hedras och författaren har i flera år med hjälp av stipendier och en uppbackande attityd från den egna tidningen Svenska Dagbladet ägnat sig åt intervjuer och arkivstudier. För det tredje avslöjas närheten till USA och Nato. Det som var en officiell hemlighet i så många år visas nu upp i sin nakenhet.
Den dolda alliansen tar på ett lika metodiskt som pedagogiskt sätt och visar på intimiteten mellan Sverige och Nato (särskilt då grannländerna Norge och Danmark). Även om neutralitetspolitiken proklamerades offentligt skedde omfattande förberedelser med andra stater och försvarsmakter för stöd och hjälp i händelse av krig eller konflikt. Och det var ett utbyte som pågick fram till Sovjetunionens sammanbrott. Med tiden förfinades utväxlingen av information. Mikael Holmström visar hur ledande företrädare besökte varandra i de olika länderna iförda civila kläder med uniformerna inhängda i garderoberna. Reseräkningar och annat material förstördes sedan för att röja igen spåren. Med hjälp av bland annat samtal har något av detta omfattande utbyte nu rekonstruerats.
I samband med utgivningen våren 2011 kom många försvarspolitiker av blandade politiska kulörer att ha med sig Holmströms tjocka verk i kappsäcken. Jag har själv på resa i Lettland och Litauen sett hur andra riksdagsledamöter på bussfärden mellan två städer läst och strukit under. Och visst väckte boken uppmärksamhet i samband med att den kom ut. Men inte alls i förhållande till de rätt anmärkningsvärda uppgifter som presenteras. En viktig förklaring är att dubbelspelet i dag inte anses så sensationellt som ett avslöjande hade varit för tio år sedan.
I dag finns en utbredd insikt om delat ansvar. Både Sverige och Finland har ensidigt proklamerat en solidaritetsförklaring som säger att länderna är beredda att ge hjälp vid oro i vårt närområde men också är villiga att ta emot stöd. Det svenska försvaret har internationaliserats. Det handlar om viktig träning och utbildning inom ramen för exempelvis en nordisk stridsgrupp (NBG) som stått till EUs förfogande som att göra betydelsefulla insatser i Kosovo och Afghanistan och då ofta tillsammans med goda grannar som just Norge och Danmark.
Även om ett svenskt Nato-medlemskap fortsatt låter vänta på sig finns i dag inte alls samma beröringsångest som tidigare. Och vad viktigare är att Nato hellre med gillande ser på insatser och uppbackning från icke-medlemsländer som exempelvis Sveriges deltagande i Libyen än stater som är med men som inte av politiska eller ekonomiska skäl orkar axla sitt ansvar.
Mikael Holmström påminner om den tid som varit: ”Bakom en alltmer rigid och högstämd neutralitetsretorik inför svenska folket och omvärlden så fanns i det fördolda en annan sorts svensk politik. Den officiella politiken skulle kunna ses som idealistisk, medan den dolda däremot var realistisk. Den byggde på hot från öst och vår djupa samhörighet med väst.”
 |
|
|---|---|
|
|
Med en god forskningsinsats som grävande journalist har han visat på det som varit. Det är ett excellent reportage om än på litet fler sidor än vad ens en bilaga i Svenska Dagbladet skulle mäkta med!
Utöver att det självklara västorinterandet visas upp med exempelvis spaningsuppgifter som sändes vidare, att gemensamma aktiviteter planerades i Öresund samt att Nato-plan och andra stridskrafter skulle ha säkra vägar genom Nordkalotten vid händelse av konflikt ger Holmströms bok upphov till en bestående känsla av hyckleri: ”Den svenska regeringen gick längre än att tiga eller ägna sig åt dimbildning, den förnekade samarbetet.” Det påminns om hur statsminister Tage Erlander 1959 hindrade dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson att representera Sverige i FN därför att han ansågs för USA-vänlig och 1960 tog utrikesminister Östen Undén avstånd från ”intimt samarbete med medlemmar av Atlantpakten”. Allt detta skedde samtidigt som ett omfattande utbyte skedde i det fördolda. När USA 1973-74 frös de diplomatiska förbindelserna efter Olof Palmes kritik av Vietnamkriget intensifierade istället försvarsminister Sven Andersson de dolda kontakterna.
1984 gav ÖB Lennart Ljung order om att pärmar med planer på samverkan med Danmark och Norge skulle brännas. Mikael Holmström konstaterar dock att spåren av det omfattande planläggandet inte inskränks till några få futtiga pappersbuntar. Metodiskt har han sökt och funnit bevis på annat håll.
Försvarsminister Torsten Gustafsson (C) konstaterade för 30 år sedan 1981: ”Även om vi betraktar oss som neutrala vet vi var vi hör hemma. Amerika är den stora demokratin.” I dag ett uttalande som knappast väcker förvåning. Då blev han utskälld och hånad. Från socialdemokratiskt håll proklamerades att statsrådet genom det sagda var en ”driftkucku här och utomlands.”
I dag vet vi bättre. Och också vad som varit sant respektive lögn. Mikael Holmström har med sin bok gett ett tungt bidrag till denna viktiga historieskrivning av vilken också väsentliga slutsatser kan dras för framtiden. För det 
förtjänar han uppskattning. Vilket onekligen har visats av exempelvis Mats Johansson i samband med Svensk Tidskrifts jubileumsmottagning.
Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och sitter i Försvarsutskottet.