Mats Johansson; Dagens namn – Carl Bildt
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
MATS JOHANSSON:
Carl Bildt
Onsdagen den 14 september 1983 hade
Carl Bildt en trevlig kväll på restaurang
Latona i Gamla stan i Stockholm. Inte
bara så att mat och dryck höjde stämningen – det var också något extra i
luften. Unge Bildt hade nämligen för
första gången framträtt i egen lång person för Högerpressens förening. Och
lyckats över hövan. Veteranredaktörer
och grånade direktörer från norr till sö-
der hade inte bara lyssnat uppmärksamt
långa stunder, utan uttryckte t o m förtjusta sin uppskattning av Bildts person.
Församlingen är på intet sätt lättflirtad , vilket en del av hans partikolleger
och även statsråd fått erfara under årens
lopp. Men sedan Bildt i flera timmar elegant och precist berättat hur saker och
ting verkligen förhåller sig i världen och
Sverige, i allt från beräkningsgrunderna
för olika socialförsäkringsindex till slagstyrkan i vapnen vid sovjetiska militärbaser, hade han erövrat även denna lutt~
rade publik. Fler än en av åhörarna
tänkte högt efteråt: Bildtär partiets sparkapital , han blir bra efter Adelsohn.
Det verkliga officiella erkännandet
kom förstås tidigare på året, i och med
att regeringen om inte in pleno så åtminstone in corpore uttalade att riksdagsmannen och USA-resenären Bildt var en sä-
kerhetsrisk. Efter den dagen kommer
ingen längre på tanken att kalla Bildt för
”Bohmans skugga”, en lovande studentpolitiker, underbarn och allt det där andra som 34-åringen fått leva med sedan
SECO-tiden. Nej , nu har han en egen
profil, mannen som Fälldin inte ville ge
statssekreterares titel, fast han egentligen var den som styrde landet, åtminstone den gången han på grund av slarvig
handstillyckades få chokladskatten höjd
av misstag med en extra femtioöring efter en beredning.
Vem är då denne Bildt – egentligen?
Han blygs förvisso inte att berätta om sig
själv i pressen. Då kan det t ex heta att
han är politisk allätare, beredd att syssla
med allt utom jordbrukspolitik. Det är
nog till fördel både för honom själv och
svenskt jordbruk, ett område som fö
godsägarna i partiet gärna sköter själva.
Det kan också heta att han inte sitter i
riksdagen för att motionera om älgbeståndets fortlevnad, utan vill uträtta nå-
got. Det yttrandet föll sig nog naturligt,
ty Carl Bildt är bättre på makt än älgomsorg, mer hemmastadd som Machiavelli
på Operabaren än bland fisknäten på
Sundskär. Ambitiös som han är tränar
han dock hårt även på den senare detaljen, och lär enligt svärfars förljudanden
nästan kunna ta upp nät i styv kuling.
Enligt egen utsago är han ingen känslomänniska (”det skulle verka mycket
egendomligt om jag plötsligt började hålla långa känslomässiga tal i riksdagen”).
Fast nog klappar innerst inne ett varmt
socialkonservativt hjärta från de dagar
då en yngre upplaga förklarade att makten alltid låg i politikens mittfält, att man
inte a priori .kunde vara motståndare till
en utbyggnad av den offentliga sektorn,
att momsen på mat borde bort och reklam i TV förhindras. Goda vänner från
kanslihustiden vet också berätta att Bildt
inte alltid tillhörde de brutalaste välfärdsslaktarna. De vet också att bakom
den stundtals kyliga och arroganta masken ryms en underhållande charm.
Själv ser han sig inte som konservativ
(”jag har aldrig varit konservativ, utan
liberal”). Det stämmer nog; en konservativ är ju en man som är för feg för att
544
slåss och för fet för att springa, och
ingendera gäller för Bildt. Bättre stämmer möjligen definitionen att den konservative är föräl skad i existerande missförhållanden, medan liberalen vill ersätta
dem med nya.
Gemensamt med antagonisten Palme
har han inte bara det adliga påbrået –
hans far är uppväxt i samma Östermalmshus som Palme – utan främst den
utrikespolitiska lidelsen. Som en gång
den unge studenten Palme reste Bildt på
70-talet Europa runt för att organisera
demokratiska krafter mot auktoritära
hot, i Grekland, Spanien och Portugal.
(Det förbi ses lätt i svensk debatt att det
är dagens unga högergeneration som har
den politiska glädjen av sitt internationella engagemang, med rötterna i upplevelsen av den sovjetiska ockupationen
av Tjeckoslovakien och det nordvietnamesiska maktövertagandet i Sydvietnam, den generation som egentligen är
1968 års män i svensk politik, som fick
sin världsbild i hög grad formad i kampen mot en totalitär vänster, och vars
ledare heter Carl Bildt.)
Det satte självfallet djupa spår hos
Bildt, så djupa att han av en djupsinnig
analytiker i Dagens Nyheter en gång avslöjades som ”känd för att vara starkt
för väst”(!). När sådana hemligheter står
att läsa i en stor svensk tidning, är det
inte underligt att Bildt är en av tre kända
svenskar som står på Kremls svarta lista.
Bortsett från detta kan mänskligheten
och svärfar nog sluta att oroa sig för
Bildt. Visst är det långt till den hägrande
landshövdingeposten i hemstaden Halmstad, men han har framtiden för sig. Tids
nog blir han väl klar med pol magen också:
MATS JOHANSSON:
Carl Bildt
Onsdagen den 14 september 1983 hade
Carl Bildt en trevlig kväll på restaurang
Latona i Gamla stan i Stockholm. Inte
bara så att mat och dryck höjde stämningen – det var också något extra i
luften. Unge Bildt hade nämligen för
första gången framträtt i egen lång person för Högerpressens förening. Och
lyckats över hövan. Veteranredaktörer
och grånade direktörer från norr till sö-
der hade inte bara lyssnat uppmärksamt
långa stunder, utan uttryckte t o m förtjusta sin uppskattning av Bildts person.
Församlingen är på intet sätt lättflirtad , vilket en del av hans partikolleger
och även statsråd fått erfara under årens
lopp. Men sedan Bildt i flera timmar elegant och precist berättat hur saker och
ting verkligen förhåller sig i världen och
Sverige, i allt från beräkningsgrunderna
för olika socialförsäkringsindex till slagstyrkan i vapnen vid sovjetiska militärbaser, hade han erövrat även denna lutt~
rade publik. Fler än en av åhörarna
tänkte högt efteråt: Bildtär partiets sparkapital , han blir bra efter Adelsohn.
Det verkliga officiella erkännandet
kom förstås tidigare på året, i och med
att regeringen om inte in pleno så åtminstone in corpore uttalade att riksdagsmannen och USA-resenären Bildt var en sä-
kerhetsrisk. Efter den dagen kommer
ingen längre på tanken att kalla Bildt för
”Bohmans skugga”, en lovande studentpolitiker, underbarn och allt det där andra som 34-åringen fått leva med sedan
SECO-tiden. Nej , nu har han en egen
profil, mannen som Fälldin inte ville ge
statssekreterares titel, fast han egentligen var den som styrde landet, åtminstone den gången han på grund av slarvig
handstillyckades få chokladskatten höjd
av misstag med en extra femtioöring efter en beredning.
Vem är då denne Bildt – egentligen?
Han blygs förvisso inte att berätta om sig
själv i pressen. Då kan det t ex heta att
han är politisk allätare, beredd att syssla
med allt utom jordbrukspolitik. Det är
nog till fördel både för honom själv och
svenskt jordbruk, ett område som fö
godsägarna i partiet gärna sköter själva.
Det kan också heta att han inte sitter i
riksdagen för att motionera om älgbeståndets fortlevnad, utan vill uträtta nå-
got. Det yttrandet föll sig nog naturligt,
ty Carl Bildt är bättre på makt än älgomsorg, mer hemmastadd som Machiavelli
på Operabaren än bland fisknäten på
Sundskär. Ambitiös som han är tränar
han dock hårt även på den senare detaljen, och lär enligt svärfars förljudanden
nästan kunna ta upp nät i styv kuling.
Enligt egen utsago är han ingen känslomänniska (”det skulle verka mycket
egendomligt om jag plötsligt började hålla långa känslomässiga tal i riksdagen”).
Fast nog klappar innerst inne ett varmt
socialkonservativt hjärta från de dagar
då en yngre upplaga förklarade att makten alltid låg i politikens mittfält, att man
inte a priori .kunde vara motståndare till
en utbyggnad av den offentliga sektorn,
att momsen på mat borde bort och reklam i TV förhindras. Goda vänner från
kanslihustiden vet också berätta att Bildt
inte alltid tillhörde de brutalaste välfärdsslaktarna. De vet också att bakom
den stundtals kyliga och arroganta masken ryms en underhållande charm.
Själv ser han sig inte som konservativ
(”jag har aldrig varit konservativ, utan
liberal”). Det stämmer nog; en konservativ är ju en man som är för feg för att
544
slåss och för fet för att springa, och
ingendera gäller för Bildt. Bättre stämmer möjligen definitionen att den konservative är föräl skad i existerande missförhållanden, medan liberalen vill ersätta
dem med nya.
Gemensamt med antagonisten Palme
har han inte bara det adliga påbrået –
hans far är uppväxt i samma Östermalmshus som Palme – utan främst den
utrikespolitiska lidelsen. Som en gång
den unge studenten Palme reste Bildt på
70-talet Europa runt för att organisera
demokratiska krafter mot auktoritära
hot, i Grekland, Spanien och Portugal.
(Det förbi ses lätt i svensk debatt att det
är dagens unga högergeneration som har
den politiska glädjen av sitt internationella engagemang, med rötterna i upplevelsen av den sovjetiska ockupationen
av Tjeckoslovakien och det nordvietnamesiska maktövertagandet i Sydvietnam, den generation som egentligen är
1968 års män i svensk politik, som fick
sin världsbild i hög grad formad i kampen mot en totalitär vänster, och vars
ledare heter Carl Bildt.)
Det satte självfallet djupa spår hos
Bildt, så djupa att han av en djupsinnig
analytiker i Dagens Nyheter en gång avslöjades som ”känd för att vara starkt
för väst”(!). När sådana hemligheter står
att läsa i en stor svensk tidning, är det
inte underligt att Bildt är en av tre kända
svenskar som står på Kremls svarta lista.
Bortsett från detta kan mänskligheten
och svärfar nog sluta att oroa sig för
Bildt. Visst är det långt till den hägrande
landshövdingeposten i hemstaden Halmstad, men han har framtiden för sig. Tids
nog blir han väl klar med pol magen också: