Mats Johansson; Dagens namn – Jan Guillou
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
MATS JOHANSSON:
JANGUlLLOD
På hösten 1943 träffades en dam ur
svensk överklass och en fransk diplomat. Nio månader senare föddes deras
son, 440117-1279 Jan Guillou. Fadern,
enligt sonens hörsägen en charmerande
lymmel, hann aldrig göra någotstöre intryck innan föräldrarna skiljdes 1950.
Desto starkare prägel på Jan satte den
nya styvfadern, dagligen, med hästpiska.
Och på den vägen har det varit. Rappen
har suttit i långt efter 1959, då Jan sade
upp bekantskapen.
Upplevelser av psykiskt eller fysiskt
förtryck i barndomen tycks vara en mäktig drivkraft för många skapande människor. Inget ont som inte för en Bergman,
Myrdal, Harning med sig. Men Guillou
adlades inte av lidandet; han lärde sig att
stå utanför, att bearbeta för att använda,
att slå tillbaka.
Efter några år i skola i Norrköping,
Saltsjöbaden och på Vasa Real i Stockholm återstod bara slutförvaring och
upparbetning på internatet Solbacka.
Revolten mot en konservativ uppfostran
och en pennalistisk tradition gav honom
nya rapp. I skolans helgarrest föddes en
revolutionär, något som inte hindrade
honom från att 1964 lämna Viggbyholm
med toppbetyg i studentexamen.
Värnplikt kan knäcka upprorsandar,
men under de tre månader det tog Guillou att övertyga myndigheterna att han
som fransk medborgare var högst olämplig att ha placerad som flottist i Blekinge,
hann han inte ta någon större skada. Inte
större än att anmäla sig till juridiska studier vid Stockholms universitet i alla fall.
Den karriären blev lysande, men kort.
Sveriges juridikprofessorer kunde andas
ut 1966, när unge Guillou tog av sig
FNL-märket och började berätta i Åhlen
& Åkerlunds produkter om sina erfarenheter av Livet och om Världen utanför
det stora förlaget.
Om världen inne i det stora förlaget
har han skrivit en rasande rolig nyckeln>·
man, ”Det stora avslöjandet” (1974).
Guillous alter ego Erik Ponti hade en
härlig tid på Fib/Aktuellt. Och det var
bra betalt, ända tills det blev för mycket
politik och cheferna tröttnade.
Som frilans var det lättare att stå utanför Makten, att stå emot den, att avslöja
den. Fast när ”general Custer i Veckoschakalen” först skickade honom till
Prag i augusti 1968 för att skriva om den
sovjetiska ockupationen och en vecka
senare refuserade artikeln under antydningar om att man inte kunde ha maoister som medarbetare, insåg Ponti även
detta behagliga livs begränsningar. Han
lät sig städslas som förste avslöjare ien
fibba utan porr, den med kulturfront
Nu skulle de stora tagen tas. Att hålla
på att avlyssna folkpartiets hemliga
överläggningar och sedan avslöja Per
Ahlmark genom att skriva vad som verk·
ligen sas, hade sin tid och charm. Andra
avlyssningar blev viktigare. På den re·
staurang Tennstopet där han och läromästaren Arne Lemberg – den enda
journalist Guillou veterligen berömt, för·
utom sig själv – gjorde sitt bästa för all
få slut på ölförrådet, hade han hört andra
journalister skvallra om något konstigt
spionage i Sverige. Här kom lyftet, ni·
schen, genombrottet alldeles av sig själv.
Fast vägen kom att gå över Svea hovrätt
och en dom på tio månaders fängelse.
Förhoppningsvis hann han under tiden i
cellen fundera ett ögonblick på om alla
källor i !B-affären var ute i ädelt syfte,
eller om t o m han själv kunde ha mani·
polerats.
Förre förrädaren Guillou har nu en
längre tid lämnat spionerna åt sitt öde.
En förklaring han själv gett i en intervju
är att han inte vill fastna i ett fack, skådespelarens eviga gnissel. ” Nita bovar” är
inte det enda man kan göra, man kan
vara Ny journalist också. Det innebär att
skriva som amerikanska journalister, de
riktigt tunga grabbarna som avslöjar
Makten på ett mer sofistikerat sätt än via
kriminalreportage. Ett försök gjorde
Guillou i den illustra tidningen City. Att
den las ned, berodde inte på hans underhållande folklivsskildring från Operabaren, ~ vilken han avslöjade att
Dieter Strand kräktes och Anders Wall
träffade dam. Ett mindre lyckat försök
att fästa nya skalper i bältet var hans
påstående som sommarpratare i radio
1979 att Per Albin Hansson tog mutor
från en byggmästare, Källan, gamla
mamma, höll inte som bevisföring, men
han slapp åtal. Något jävades där hans
avslöjande att Jan Guillou alltid hade
rätt, alltid var bäst.
Sedan har det blivit böcker: ” Reporter” , ”Artister”, ”Ondskan” , ”Berättelser från det nya riket” . TV-pjäsen
”Genombrottet” om en svensk Glistrup,
to m ett par filmmanus som belönats
med avslag av Maria Bergom-Larsson i
Filminstitutets bidragsjury (med motiveringen att de var ”vidrig våldspornografi”!).
Guillous aktiviteter de senaste åren
har skaffat honom nya fiender i Maktens
boningar; Författarförbundet, som han
an er är korrumperat, Bibi Andersson
och fredsrörelsens gråterskor, alla de by- 487
råkratiska anordningar som drabbats av
bannstrålen i hans TV-underhållning
Magazinet.
Denna utveckling har gjort honom så
rumsren att tidningarna numera ägnar
honom stora helsidesintervjuer, där han
avslöjar sig själv. I ett svagt ögonblick
har Jan Guillou även avslöjat att han grå-
tit en gång, nej två. Dels när han läste en
text i tidningen Reportage som var så
dålig att man förstod att tidningen måste
läggas ned, dels när han skrev slutet på
sin roman om ondska. Men han har sagt
kloka saker också på senaste tiden, inte
minst om journalister i Sverige. Hans tes
om mjäkigheten i den bevakning av makt
och samhälle som gjort det så enkelt för
staten att bygga ut sitt grepp över medborgarna, vinner i kraft för varje expansion av den offentliga sektorn. Guillou
hävdar nämligen att den avslöjande journalistikens huvudfiende är journalistkåren. Dess dolda tendens att inte arbeta
avslöjande gynnar i varje läge politisk
expansion. Den som i 15 år misströstat
över svenska medias bristande förmåga
att tränga in i politiken, är beredd att
hålla med. Det är därför sådana som
Guillou behövs.
Men när han nu lutar sig in i den begynnande medelåldern, tänker mer på
barn och fru och svampplockning, finns
naturligtvis risken att han fångas av TVunderhållarens bekväma tillvaro. Stig
Ahlgren skrev en gång att Guillous penna ”tvekade mellan jiujitsu och karate”.
Skulle han sluta med kraftsport, blir han
en utmärkt efterträdare till Lennart Hyland.
MATS JOHANSSON:
JANGUlLLOD
På hösten 1943 träffades en dam ur
svensk överklass och en fransk diplomat. Nio månader senare föddes deras
son, 440117-1279 Jan Guillou. Fadern,
enligt sonens hörsägen en charmerande
lymmel, hann aldrig göra någotstöre intryck innan föräldrarna skiljdes 1950.
Desto starkare prägel på Jan satte den
nya styvfadern, dagligen, med hästpiska.
Och på den vägen har det varit. Rappen
har suttit i långt efter 1959, då Jan sade
upp bekantskapen.
Upplevelser av psykiskt eller fysiskt
förtryck i barndomen tycks vara en mäktig drivkraft för många skapande människor. Inget ont som inte för en Bergman,
Myrdal, Harning med sig. Men Guillou
adlades inte av lidandet; han lärde sig att
stå utanför, att bearbeta för att använda,
att slå tillbaka.
Efter några år i skola i Norrköping,
Saltsjöbaden och på Vasa Real i Stockholm återstod bara slutförvaring och
upparbetning på internatet Solbacka.
Revolten mot en konservativ uppfostran
och en pennalistisk tradition gav honom
nya rapp. I skolans helgarrest föddes en
revolutionär, något som inte hindrade
honom från att 1964 lämna Viggbyholm
med toppbetyg i studentexamen.
Värnplikt kan knäcka upprorsandar,
men under de tre månader det tog Guillou att övertyga myndigheterna att han
som fransk medborgare var högst olämplig att ha placerad som flottist i Blekinge,
hann han inte ta någon större skada. Inte
större än att anmäla sig till juridiska studier vid Stockholms universitet i alla fall.
Den karriären blev lysande, men kort.
Sveriges juridikprofessorer kunde andas
ut 1966, när unge Guillou tog av sig
FNL-märket och började berätta i Åhlen
& Åkerlunds produkter om sina erfarenheter av Livet och om Världen utanför
det stora förlaget.
Om världen inne i det stora förlaget
har han skrivit en rasande rolig nyckeln>·
man, ”Det stora avslöjandet” (1974).
Guillous alter ego Erik Ponti hade en
härlig tid på Fib/Aktuellt. Och det var
bra betalt, ända tills det blev för mycket
politik och cheferna tröttnade.
Som frilans var det lättare att stå utanför Makten, att stå emot den, att avslöja
den. Fast när ”general Custer i Veckoschakalen” först skickade honom till
Prag i augusti 1968 för att skriva om den
sovjetiska ockupationen och en vecka
senare refuserade artikeln under antydningar om att man inte kunde ha maoister som medarbetare, insåg Ponti även
detta behagliga livs begränsningar. Han
lät sig städslas som förste avslöjare ien
fibba utan porr, den med kulturfront
Nu skulle de stora tagen tas. Att hålla
på att avlyssna folkpartiets hemliga
överläggningar och sedan avslöja Per
Ahlmark genom att skriva vad som verk·
ligen sas, hade sin tid och charm. Andra
avlyssningar blev viktigare. På den re·
staurang Tennstopet där han och läromästaren Arne Lemberg – den enda
journalist Guillou veterligen berömt, för·
utom sig själv – gjorde sitt bästa för all
få slut på ölförrådet, hade han hört andra
journalister skvallra om något konstigt
spionage i Sverige. Här kom lyftet, ni·
schen, genombrottet alldeles av sig själv.
Fast vägen kom att gå över Svea hovrätt
och en dom på tio månaders fängelse.
Förhoppningsvis hann han under tiden i
cellen fundera ett ögonblick på om alla
källor i !B-affären var ute i ädelt syfte,
eller om t o m han själv kunde ha mani·
polerats.
Förre förrädaren Guillou har nu en
längre tid lämnat spionerna åt sitt öde.
En förklaring han själv gett i en intervju
är att han inte vill fastna i ett fack, skådespelarens eviga gnissel. ” Nita bovar” är
inte det enda man kan göra, man kan
vara Ny journalist också. Det innebär att
skriva som amerikanska journalister, de
riktigt tunga grabbarna som avslöjar
Makten på ett mer sofistikerat sätt än via
kriminalreportage. Ett försök gjorde
Guillou i den illustra tidningen City. Att
den las ned, berodde inte på hans underhållande folklivsskildring från Operabaren, ~ vilken han avslöjade att
Dieter Strand kräktes och Anders Wall
träffade dam. Ett mindre lyckat försök
att fästa nya skalper i bältet var hans
påstående som sommarpratare i radio
1979 att Per Albin Hansson tog mutor
från en byggmästare, Källan, gamla
mamma, höll inte som bevisföring, men
han slapp åtal. Något jävades där hans
avslöjande att Jan Guillou alltid hade
rätt, alltid var bäst.
Sedan har det blivit böcker: ” Reporter” , ”Artister”, ”Ondskan” , ”Berättelser från det nya riket” . TV-pjäsen
”Genombrottet” om en svensk Glistrup,
to m ett par filmmanus som belönats
med avslag av Maria Bergom-Larsson i
Filminstitutets bidragsjury (med motiveringen att de var ”vidrig våldspornografi”!).
Guillous aktiviteter de senaste åren
har skaffat honom nya fiender i Maktens
boningar; Författarförbundet, som han
an er är korrumperat, Bibi Andersson
och fredsrörelsens gråterskor, alla de by- 487
råkratiska anordningar som drabbats av
bannstrålen i hans TV-underhållning
Magazinet.
Denna utveckling har gjort honom så
rumsren att tidningarna numera ägnar
honom stora helsidesintervjuer, där han
avslöjar sig själv. I ett svagt ögonblick
har Jan Guillou även avslöjat att han grå-
tit en gång, nej två. Dels när han läste en
text i tidningen Reportage som var så
dålig att man förstod att tidningen måste
läggas ned, dels när han skrev slutet på
sin roman om ondska. Men han har sagt
kloka saker också på senaste tiden, inte
minst om journalister i Sverige. Hans tes
om mjäkigheten i den bevakning av makt
och samhälle som gjort det så enkelt för
staten att bygga ut sitt grepp över medborgarna, vinner i kraft för varje expansion av den offentliga sektorn. Guillou
hävdar nämligen att den avslöjande journalistikens huvudfiende är journalistkåren. Dess dolda tendens att inte arbeta
avslöjande gynnar i varje läge politisk
expansion. Den som i 15 år misströstat
över svenska medias bristande förmåga
att tränga in i politiken, är beredd att
hålla med. Det är därför sådana som
Guillou behövs.
Men när han nu lutar sig in i den begynnande medelåldern, tänker mer på
barn och fru och svampplockning, finns
naturligtvis risken att han fångas av TVunderhållarens bekväma tillvaro. Stig
Ahlgren skrev en gång att Guillous penna ”tvekade mellan jiujitsu och karate”.
Skulle han sluta med kraftsport, blir han
en utmärkt efterträdare till Lennart Hyland.