Mats Johansson; USA inför 90-talet
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATS JOHANSSON:
USA inför 90-talet
Att vinna val är en sak, att förändra verkligheten en annan.
l denna artikel ger Mats Johansson en bild av Ronald Reagans politiska framgångar och
den ideologiska renässansen
bakom. Artikeln bygger på hans
och Peter Steins bok ”Frihetens
Ideer- USA inför 90-talet”.
Chefredaktör Mats Johansson,
Timbro Press, var 1984-85 korrespondent i USA och följde valrörelsen från Washington.
onald Reagans storseger i presidentvalet 1980 kom för många
venskar som en stor överraskning.
Den ofta fragmentariska nyhetsrapporteringen och de ensidiga kommentarerna om USA i svenska medier hade
intefångat underliggande opinionsförändringar.
Men de överraskadevarigott sällskap; i
USA hade såväl förre presidenten Gerald
Ford som förre utrikesministern Henry
Kissinger under de primärval som föregick
presidentvalet antytt att Reagans åsikter
var för extrema för att vinna ett bredare
folkligt stöd. Och när Reagans seger stod
klar, förklarades den oftast med hänvisning till vissa aktuella skeenden som t ex
gisslandramat i Iran och den ekonomiska
nedgången.
Andra såg saken klarare. Norman Podhoretz, redaktör för den inflytelserika nykonservativa tidskriften Commentary,
hävdade att valutslaget var logiskt; det var
”valet som Watergate-affären hade uppskjutit”. Han syftade på den mer djupgående förändring i amerikansk opinion
som kunde skymtas redan när Richard
Nixon besegrade HubertHumphrey 1968.
Denna förändring har till en del influerats av utvecklingen på det intellektuella
området, en tendens som under 50-talet
började märkas främst vid akademiska
institutioner och materialiserade sig i ett
fåtal nya tidskrifter och organisationer. På
70-talet alstrade denna utveckling en
mängd forskningsprojekt, utredningsinstitut, böcker, tidskrifter och gräsrotsorganisationer.
Utan denna långsiktiga intellektuella
uppbackning hade Ronald Reagan sannolikt aldrig blivit nominerad av sitt parti, än
mindre vald. Och omvald.
50
Detta är en läxa att lära för de liberalkonservativa krafterna i Sverige; uthållighet, konsekvens och mod ger resultat. Förr
eller senare.
60-talets politiska omvälvning
I massmedierna var 60-talet vänsteros årtioende, för medelamerikanen något annat. Den politiske analytikern och Nixonstrategen Kevin Phillips sammanfattar decenniet i sin allmänt erkända och banbrytande valstudie från 1969, The Emerging
Republican Majority:
sextiotalets stora politiska omvälvning är
inte den som en relativt liten grupp av övre
medelklass och intellektuella anhängare till
senator Bugene McCarthy står för, utan en
folklig revolt från de amerikanska massor
som av välståndet lyfts till medelklass och
konservatism. Deras revolt riktas mot mandarinerna i etablissemanget, detta kastväsendets politik och skatter.
Nixon förfuskade med sin interventionisriska och statsexpansionistiska ekonomiska politik – ”vi är alla keynesianer nu”
– ett växande konservativt mandat. Han
införde inte bara pris- och lönekontroll
utan också energiregleringar, samt grundlade trots nedrustning dagens budgetunderskott. Genom att överge Sydvietnam, och med sin roll i Watergate-affären,
bekräftade han också till slut skepsisen på
konservativt håll mot sin person.
Fem huvudkategorier
I 80-talets disparata samling av mer eller
mindre konservativa politiker, intellektuella, publikationer, intresseorganisationer, lobbygrupper och institutioner kan
fem huvudkategorier urskiljas, mellan vilka gränserna oftare är flytande än skarpa.
”Moderaterna”
Här återfinns stora delar av det republikanska etablissemanget, ofta folk med
stark anknytning till storföretagen och finansvärlden, eller med en lång politisk
karriär bakom sig: t ex vicepresidenten
George Bush, utrikesministern George
Shultz, finansministern James Baker och
senatsledaren Robert Dole – administratörer och exekutörer snarare än kreatörer.
Hit hör ekonomer som t ex de f d presidentrådgivaroa Herbert Stein (Nixon) och
Alan Greenspan (Ford), som är kritiska
mot utbudsteori och predikar budgetbalans, liksom mycket av det som utförs
vid American Enterprise Institute och
näringslivsorgan som den 1912 grundade
Chamber of Commerce i Washington.
”Gamla högern”
Här samlas politiska veteraner som Barry
Goldwater och hans senatskollega från
Syd-Carolina Strom Thurmond, kretsen
kring William Buckley och hans tidskrift
National Review, kulturkonservativa som
Russen Krik, kretsen kring Human
Events, samt 60-talsorganisationer som
t ex Amercian Conservalive Union och
försvarslobbyn American Security Council.
Vid sidan av försvarsupprustning och
betoning av moraliska värden är de förespråkare för stärkt federalism, dvs ökad
frihet för delstatema gentemot centrala
beslut, och en begränsad statsmakt.
Ledande ”think-tank” är anrika Hoover Institution (on War, Revolution and
Peace) vid Stanford-universitetet i Kalifornien, grundat 1919 med en donation
från Herbert Hoover och uppdraget att
”visa upp ondskan i Karl Marx’ doktriner”.
”Nya högern”
Den gamla högern, fast oftast något yngre
och mer populistisk.
Politiska förgrundsfigurer är senatom
Jesse Helms från Nord-Carolina och kongressmannen Jack Kemp från New York,
den senare mest namnkunnig ien grupp av
ca 30 republikanska ledamöter av representanthuset, Conservative Opportunity
Society (COS), en slags gerillagrupp för
framtidsfrågor inspirerad av bl a superoptimisten blandfuturister, den 1983 avlidne
Herman Kahn vid Hudson Institute.
Aktionsgrupperna är sannolikt många
tusen på det lokala planet, varav en mängd
med nationell spridning.
”Think-tanken” Heritage Foundation i
Washington tillhandahåller mycket av den
politiska substansenför denna delavrörelsen, som i ekonomiska frågor starkt lutar
sig mot utbudsekonomema.
”Moraliska majoriteten”
Av politiskt exploaterade religioner iUSA
var den kristna undamentalismen sen på
marknaden, men har fått desto snabbare
genomslag. TV-evangelisten Jerry Falwell
grundade 1979 organisationen Moral
Majority, som med över två miljoner medlemmar (varav 70 000 präster) prioriterar
sociala och etiska frågor.
Kampen står mot allt som förknippas
med ”vänsterfrihet”: aborter, skilsmässor,
pornografi, homosexualitet, alkohol och
narkotika, bussning av skolbarn. Men
kampen har också en positiv sida, som är
för allt det som vänsterkulturen upplevs
51
som ett hot mot: en socialpolitik som
stöder familjen, en kriminalpolitik för lag
och ordning, patriotism, trohet i äktenskapet, traditionella utbildningsideal, arbetsmoral, skolbön.
Basen för såväl den nya högern som
”den moraliska majoriteten ” är vanliga
människor, engagerade i aktivitet på det
lokala planet, i en vardagsmiljö. Timeredaktören Burton Yale Pines, numera i
ledningen för Heritage Foundation, beskriverigräsrotsskildringen Backto Basics
(1982) den typiske högeraktivisten faktiskt som en normal person:
De är inte veteraner från någon politisk
rörelse … För de flesta av dem har samhällsengagemang inte inneburit mer än den
årliga utflykten med scouterna eller att sälja
lotter och bakapajertill kyrkobasaren. Deär
hårt arbetande människor som motvilligt
blivit aktiva.
Till skillnad från de vänsteraktivister som
till slut anställs för skattemedel för att administrera de program som de har förespråkat,
tjänar dessa traditionalister själva sällan
något på sin idealitet.
”De nykonservativa”
Beteckningen ”neoconservative” myntades ursprungligen av Michael Harrington,
en socialist inom det demokratiska partiet,
som stämpel på en samling närmast ”grå-
sossar” som han ville att partiet skulle
distansera sig ifrån i Vietnam-frågan.
Det somförenade dessa nykonservativa
intellektuella i 60-talets polariserade klimat var antisovjetism, front mot extremvänstern, stöd för ett starkt försvar och för
Israel, samtför en aktiv utrikespolitik, men
också sympati för fackföreningsrörelsen
och välfärdsprogrammen. Alla hade de tiL
52
digare hört hemmanågonannanstans, som
trotskister, socialister eller liberaler.
En del var judar, de flesta tillhörde
demokraterna; många var aktiva inom
partifraktionen CoalitionforaDemoeratic
Majority (CDM), grundad av framlidne
senatom Henry Jackson och hans kollega
Pat Moynihan.
I gruppen finns t ex CDM:s nuvarande
ordförande BenWattenbergvidAmerican
Enterprise Institute, tidskriften Commentarys chefredaktör Norman Podhoretz,
professorerna Irving Kristol och Jeane
Kirkpatrick, nuvarande biträdande försvarsministern Richard Perle, sociologen
Seymor Martin Lipset, filosofen Sidney
Hook, och den katolske tänkaren Michael
Novak.
Det är förvisso ingen enhetlig grupp;
somliga kallar sig fortfarande socialdemokrater, andra har som Kristol accepterat
den nykonservativa benämningen och röstar numera republikanskt. En del har förblivit demokrater, föredrar att kalla sig
”neoliberals” och deltar nu aktivt i försö-
ken att ta makten inom det demokratiska
partiet från intressegrupper och vänsteraktivister.
Reaganepokens pragmatism
Den italienske 1800-talsnationalisten
Giuseppe Mazzini hävdade att ideer styr
världen och dess händelser och definierade en revolution som omsättande av en ide
från teori till praktik. De amerikanska
grundlagsfäderna genomförde en sådan
revolution, när de efter befrielsekriget
skrev en författning.
Reaganepoken har med en överdriven
liknelse kallats för den andra amerikanska
revolutionen, men av förändringstakten
att döma är det snarare fråga om en
kontra-evolution. Det förefaller vid närmare betraktande som om både Reagans
varmaste anhängare och ivrigaste kritiker
förväxlar färdriktning och retorik medfaktiskt uppnådda resultat. Det är mera på det
idepolitiska planet än det politisk-praktiska som USA under Reagan har genomgått någon större förändring. Det är inte
välfärdsstaten som i någon grundläggande
mening har förändrats, utan debatten om
den.
Att det kunde ske så snabbt beror på
den djupt nedärvda amerikanska misstron
mot kollektiva lösningar på samhällsproblemen. Efter decennier av offentlig expansion och skattehöjningar var tiden
mogen för en reaktion, och Ronald Reagan personifierade denna protest. Vem
kunde bättre än han fånga upp opinionsvinden i korsdraget mellan konservatismens gemenskapssökande och den libertarianska tendensens anti-etatism?
Den ansedde Washington Post-journalisten Lou Cannon (som skrivit den bästa
nyanserat kritiska Reagan-biografin
”Reagan”, 1982) delar bedömningen att
oavsett utgången av Reagans andra presidentperiod kommer de grundläggande
förändringarna av det politiska klimatet
att bestå imånga år. De grandiosa federala
projektens tid är över, decentraliseringsdebatten avgjord:
Aven om han har misslyckats att uppnå vad
han föresatt sig att göra, har han ställt in nationen på förändring. En del ser dessa förändringar som splittrande och farliga,
underminerande ett halvt sekels sociala
framsteg. Andra ser dem som en frälsning
för amerikansk stimulans och ekonomisk
frihet. Reagan har gjort skillnad, vad än historikemas omdöme kommer att bli.
Reagan själv är misstänksam mot somliga
av sina anhängares ideologiska ambitioner. Bakom den optimistiske retorikern
Reagan finns en försiktig general, en realpolitiker som vet att man faktiskt kommit
framåt också när man efter att ha tagit två
steg framåt tvingats backa ett.
I ett tal inför American Conservative
Union 1977 vände sig Reagan mot dem
som ville stämpla honom som ”ideolog”:
Vad än ideologi kan betyda … frammanar det hos mig bilden av ett stelt, irrationellt fasthållande vid abstrakt teori närverkligheten tränger på. Vi bör inse att i USA är
ordet ideologi ett skrämselord. Marxismleninism är en ideologi; alla faktiska förhållanden iden verkligavärlden måste passas in
i Marx’ och Lenins Prokrustes-säng …
Låt oss en gång för alla avfärda myten om
att en liten grupp avideologiska puristerhåller på att erövra en majoritet. Ersätt denna
myt med den verkligabildenav hur en majoritet försöker att hävda sina rättigheter mot
mäktiga akademiker, mondäna vänsterrevolutionärer, ekonomiskt illitterrata som
råkar besitta ett valt ämbete, och de sociala
ingenjörer som dominerar den politiska dialogen och bestämmer dess format.
Reagans pragmatiska läggning är med
tanke på hans bakgrund inte särskilt förvånande. Än mindre överraskar den i ljuset av all den valsociologi som visar att
mångfalden inom partierna och mellan
dem ökar. Det var som koalitionsledare
Reagan kom till makten, och det är i syntesen mellan etablissemangets behov av
kontinuitet och de populistiska revoltörernas vilja att förändra som hans plattform
har byggts upp.
statsvetarna William Maddox och
53
StuartLille redovisar ienframtidsstudie av
amerikansk politik, Beyond Liberal and
Conservative: Reassessing the Policital
Spectrum (1984), hur nya mönster hela
tiden bildas vid sidan av de gängse ideologiska betraktelsesätten. Deras slutsats för
det republikanska partiets del understryker instabiliteten i Reagans koalition:
Republikanerna kan få se slutet på den relativa ideologiska frid som rått sedan slutet på
Goldwater-Rockefeller-stridema i det tidiga 60-talet … Iframtiden kan det komma
nya ideologiska strider, när yngre libertarianer inom partiet försöker att få det att
lämna socialkonservatismen. Varken libertarianer eller konservativa kan dominera
partietpåegen hand; därför måste varjepresidentkandidat bygga en ohelig allians med
antingen den liberala eller populistiska grenen av partiet. Ronald Reagan kan vara den
siste republikanske ledaren som inte behöver utkämpa en hård ideologisk strid för
att leda sitt parti.
Den republikanske analytikern Kevin
Phillips förutspår också ett mer turbulent
klimat efter Reagan. I Post-Conservative
America: People, Politics and Ideology in
a Time of Crisis (1982) hävdar han att
USA redan håller på att lämna den traditionella amerikanska konservatismen bakom sig, och någon vanlig dominanscykel
på 28-36 år kan republikanerna inte räkna med.
Instabiliteteni den majoritetsom skapades under Reagan beror enligt Phillips på
att det man är överens om rör det förflutna,
inte framtiden. Han avvisar tanken att den
ideologiska faktorn är allt annat överstående och betonar att mycket annat spelar in för de gräsrötter som utgör den
egentliga konservativa rörelsen:
54
Ideerspelarroll, visst. Men deärbaraenfaktor på en lista som också inkluderar befolkningsförändringar, ekonomi, etnisk och religiös stambildning och ren väljarfrustration.
För Phillips, mannen bakom Nixons ”tysta
majoritet”, ligger nyckeln till USA:s politiska framtid i händerna på den växande
Nya Högern, fundamentalistema med en
förändring efter religiösa förtecken på
programmet, de som rekryterar och mobiliserar en f d demokratröstande lägre
medelklass snarare än republikansk överklass. I ett USA som alltmer kommer att
präglas av balkanisering, av centralmaktens allt svagare grepp över samhällsutvecklingen, ökar religionens betydelse
som politiskt instrument, och den politiskt
tillvända Moraliska Majoriteten under den
dynamiske Jerry Falwells ledning är ingen
tillfällig företeelse.
I en av de mer omfattande attitydundersökningarna på senare år: The American
Ethos: PublicAttitudestoward Capita/ism
and Democracy (1984), sammanfattar
statsvetarna Herbert McClosky och John
Zaller opinionsutvecklingen på ett sätt
som ger ringa stöd för Phillips scenario:
Folks förväntningar på att det politiska styret skall ingripa för att korrigera sociala och
ekonomiska orättvisor, och garantera åtminstone minimistandard för personligt välbefinnande, har fortsatt att öka under de
gångna 50 åren … De kommer ofrånkomligen att ökaytterligare, som svarpå de demokratiska krafternas spel och konkurrensen
mellan eliter om allmänhetens gunst …
Konflikter mellan kapitalism och demokrati
består som ett återkommande inslag i amerikanskt liv; när de uppträder kommer de att
lösas på sätt som gynnar den demokratiska
traditionen, och någon sorts välfärdskapitalism är den institutionella form som lösningen får.
Sådan är den amerikanska dialektiken.
Framtiden
Om Ronald Reagan sitter ämbetsperioden
ut har republikanerna sedan inbördeskriget haft presidentmakten i 80 av 128 år.
Från Lincoln och framåt har 17 av de 25
presidentema varit republikaner. I de senaste nio presidentvalen har de republikanska kandidatema samlat totalt 346
miljoner röster mot demokraternas 304.
På 100år harbaraenenda nordstatsdemokrat fått en absolut majoritet av väljarröstema.
Det är ett hoppfullt republikanskt arv
som Reagan lämnar efter sig; en kanalisering av gräsrotsrevolten mot kollektivisering, de konservativas steg från klubbhus
till stadshus, från Wall Street till Main
Street. Men det ärlångtkvar för republikanerna att bli ett majoritetsparti.
Reagan förde 1980 in principen om en
minskad statsmakt i Vita Huset och fick
fyra år senare principen accepterad av en
väljarmajoritet, som åtminstone under full
högkonjunktur fann den rimlig. Mandatet
äri hög grad tillbakablickande, menväljarna tog också ställning till partiemas olika
framtidsbilder, verkliga eller inbillade.
Det är i hög grad de konservativa som
leder problemformulerandet; hur skall
skattehöjningar föhindras och budgeten
bantas? Hur skall sovjetexpansionen stoppas? Skall demokraterna komma igen,
måste de börja tala tillväxt och inte bara
omfördelning, utveckling snarare än jämlikhet.
Det finns dock ett önsketänkande på
högerkanten, som bör tas för vad det är: ett
hopp om att de propagandistiska överdrifter som så ofta är nödvändiga för att nå ut
med budskapet skall verka självuppfyllande.
Dagens siffror bör inte övertolkas och
förändringsgraden i den verkliga verkligheten inte överskattas. Det är långt från de
politiska trendernas värld till en mångfasetterad vardag, där pluralism och pragmatism är starka motvikter till dogmer och
centralistiskapåbud. Kollektivism äringen
amerikansk dygd, varken till höger eller
vänster, och den offentliga maktutövningen överhuvudtaget inte lika genomträngande som i Sverige.
USA är framför allt inte ett litet homogent isolat som Sverige, en centralmakt
med lättskötta undersåtar, utan en väldig,
beterogen kontinent med snart 240 miljoner invånare i 50 olika stater, den ena inte
den andra lik. Samlade i en federation under en konstitution som föreskriver en hög
grad av maktdelning, rymmer dessa stater
många verkligheter, livsstilar, ideer och
människotyper.
En av de frihetens ideer som har styrt
Amerika i över 200 år är att politiker, vare
sigde är konservativaeller socialdemokratiska, inte med lagstiftning drastiskt skall
55
kunna ingripa i dessa verkligheter och alltför mycket störa människornas privatliv.
Den iden kommer att styra även på 90-
talet, vare sig presidenten heter George
Bush, Mario Cuomu eller Gary Hart. eller
någon annan, vars namn de flesta amerikaner ännu inte känner till.
Det är möjligt att Iran-affären kan vara
inledningen till Ronald Reagans slutperiodsom en underkongressenförsvagad
president. Det har dock föga att göra med
den långsiktiga ideologiska svängningen åt
höger i USA, som paradoxalt nog kan ha
bidragit till att minska presidentens handlingsutrymme i utrikespolitiken; att begränsa centralmaktens betydelse har varit
ett vinnande tema i den konservativa renässansen i USA från Goldwaters 60-tal
fram till Reagans 80-tal.
Nu slår det tillbaka mot Reagan själv, i
en ödets ironiska grimas, alldeles oavsett
hur skuldbördan för Iran-affären slutligen
kommer att fördelas. Men den amerikanska ideutvecklingen bort från socialdemokratiska högskatte- och regleringslösningar på samhällsproblem är ingen
personfråga. Att Reagan misslyckats i sin
bästa gren – hederlighet och konsekvens
– ökar knappast kongressens möjligheter
att åter expandera centralstaten.
USA inför 90-talet
Att vinna val är en sak, att förändra verkligheten en annan.
l denna artikel ger Mats Johansson en bild av Ronald Reagans politiska framgångar och
den ideologiska renässansen
bakom. Artikeln bygger på hans
och Peter Steins bok ”Frihetens
Ideer- USA inför 90-talet”.
Chefredaktör Mats Johansson,
Timbro Press, var 1984-85 korrespondent i USA och följde valrörelsen från Washington.
onald Reagans storseger i presidentvalet 1980 kom för många
venskar som en stor överraskning.
Den ofta fragmentariska nyhetsrapporteringen och de ensidiga kommentarerna om USA i svenska medier hade
intefångat underliggande opinionsförändringar.
Men de överraskadevarigott sällskap; i
USA hade såväl förre presidenten Gerald
Ford som förre utrikesministern Henry
Kissinger under de primärval som föregick
presidentvalet antytt att Reagans åsikter
var för extrema för att vinna ett bredare
folkligt stöd. Och när Reagans seger stod
klar, förklarades den oftast med hänvisning till vissa aktuella skeenden som t ex
gisslandramat i Iran och den ekonomiska
nedgången.
Andra såg saken klarare. Norman Podhoretz, redaktör för den inflytelserika nykonservativa tidskriften Commentary,
hävdade att valutslaget var logiskt; det var
”valet som Watergate-affären hade uppskjutit”. Han syftade på den mer djupgående förändring i amerikansk opinion
som kunde skymtas redan när Richard
Nixon besegrade HubertHumphrey 1968.
Denna förändring har till en del influerats av utvecklingen på det intellektuella
området, en tendens som under 50-talet
började märkas främst vid akademiska
institutioner och materialiserade sig i ett
fåtal nya tidskrifter och organisationer. På
70-talet alstrade denna utveckling en
mängd forskningsprojekt, utredningsinstitut, böcker, tidskrifter och gräsrotsorganisationer.
Utan denna långsiktiga intellektuella
uppbackning hade Ronald Reagan sannolikt aldrig blivit nominerad av sitt parti, än
mindre vald. Och omvald.
50
Detta är en läxa att lära för de liberalkonservativa krafterna i Sverige; uthållighet, konsekvens och mod ger resultat. Förr
eller senare.
60-talets politiska omvälvning
I massmedierna var 60-talet vänsteros årtioende, för medelamerikanen något annat. Den politiske analytikern och Nixonstrategen Kevin Phillips sammanfattar decenniet i sin allmänt erkända och banbrytande valstudie från 1969, The Emerging
Republican Majority:
sextiotalets stora politiska omvälvning är
inte den som en relativt liten grupp av övre
medelklass och intellektuella anhängare till
senator Bugene McCarthy står för, utan en
folklig revolt från de amerikanska massor
som av välståndet lyfts till medelklass och
konservatism. Deras revolt riktas mot mandarinerna i etablissemanget, detta kastväsendets politik och skatter.
Nixon förfuskade med sin interventionisriska och statsexpansionistiska ekonomiska politik – ”vi är alla keynesianer nu”
– ett växande konservativt mandat. Han
införde inte bara pris- och lönekontroll
utan också energiregleringar, samt grundlade trots nedrustning dagens budgetunderskott. Genom att överge Sydvietnam, och med sin roll i Watergate-affären,
bekräftade han också till slut skepsisen på
konservativt håll mot sin person.
Fem huvudkategorier
I 80-talets disparata samling av mer eller
mindre konservativa politiker, intellektuella, publikationer, intresseorganisationer, lobbygrupper och institutioner kan
fem huvudkategorier urskiljas, mellan vilka gränserna oftare är flytande än skarpa.
”Moderaterna”
Här återfinns stora delar av det republikanska etablissemanget, ofta folk med
stark anknytning till storföretagen och finansvärlden, eller med en lång politisk
karriär bakom sig: t ex vicepresidenten
George Bush, utrikesministern George
Shultz, finansministern James Baker och
senatsledaren Robert Dole – administratörer och exekutörer snarare än kreatörer.
Hit hör ekonomer som t ex de f d presidentrådgivaroa Herbert Stein (Nixon) och
Alan Greenspan (Ford), som är kritiska
mot utbudsteori och predikar budgetbalans, liksom mycket av det som utförs
vid American Enterprise Institute och
näringslivsorgan som den 1912 grundade
Chamber of Commerce i Washington.
”Gamla högern”
Här samlas politiska veteraner som Barry
Goldwater och hans senatskollega från
Syd-Carolina Strom Thurmond, kretsen
kring William Buckley och hans tidskrift
National Review, kulturkonservativa som
Russen Krik, kretsen kring Human
Events, samt 60-talsorganisationer som
t ex Amercian Conservalive Union och
försvarslobbyn American Security Council.
Vid sidan av försvarsupprustning och
betoning av moraliska värden är de förespråkare för stärkt federalism, dvs ökad
frihet för delstatema gentemot centrala
beslut, och en begränsad statsmakt.
Ledande ”think-tank” är anrika Hoover Institution (on War, Revolution and
Peace) vid Stanford-universitetet i Kalifornien, grundat 1919 med en donation
från Herbert Hoover och uppdraget att
”visa upp ondskan i Karl Marx’ doktriner”.
”Nya högern”
Den gamla högern, fast oftast något yngre
och mer populistisk.
Politiska förgrundsfigurer är senatom
Jesse Helms från Nord-Carolina och kongressmannen Jack Kemp från New York,
den senare mest namnkunnig ien grupp av
ca 30 republikanska ledamöter av representanthuset, Conservative Opportunity
Society (COS), en slags gerillagrupp för
framtidsfrågor inspirerad av bl a superoptimisten blandfuturister, den 1983 avlidne
Herman Kahn vid Hudson Institute.
Aktionsgrupperna är sannolikt många
tusen på det lokala planet, varav en mängd
med nationell spridning.
”Think-tanken” Heritage Foundation i
Washington tillhandahåller mycket av den
politiska substansenför denna delavrörelsen, som i ekonomiska frågor starkt lutar
sig mot utbudsekonomema.
”Moraliska majoriteten”
Av politiskt exploaterade religioner iUSA
var den kristna undamentalismen sen på
marknaden, men har fått desto snabbare
genomslag. TV-evangelisten Jerry Falwell
grundade 1979 organisationen Moral
Majority, som med över två miljoner medlemmar (varav 70 000 präster) prioriterar
sociala och etiska frågor.
Kampen står mot allt som förknippas
med ”vänsterfrihet”: aborter, skilsmässor,
pornografi, homosexualitet, alkohol och
narkotika, bussning av skolbarn. Men
kampen har också en positiv sida, som är
för allt det som vänsterkulturen upplevs
51
som ett hot mot: en socialpolitik som
stöder familjen, en kriminalpolitik för lag
och ordning, patriotism, trohet i äktenskapet, traditionella utbildningsideal, arbetsmoral, skolbön.
Basen för såväl den nya högern som
”den moraliska majoriteten ” är vanliga
människor, engagerade i aktivitet på det
lokala planet, i en vardagsmiljö. Timeredaktören Burton Yale Pines, numera i
ledningen för Heritage Foundation, beskriverigräsrotsskildringen Backto Basics
(1982) den typiske högeraktivisten faktiskt som en normal person:
De är inte veteraner från någon politisk
rörelse … För de flesta av dem har samhällsengagemang inte inneburit mer än den
årliga utflykten med scouterna eller att sälja
lotter och bakapajertill kyrkobasaren. Deär
hårt arbetande människor som motvilligt
blivit aktiva.
Till skillnad från de vänsteraktivister som
till slut anställs för skattemedel för att administrera de program som de har förespråkat,
tjänar dessa traditionalister själva sällan
något på sin idealitet.
”De nykonservativa”
Beteckningen ”neoconservative” myntades ursprungligen av Michael Harrington,
en socialist inom det demokratiska partiet,
som stämpel på en samling närmast ”grå-
sossar” som han ville att partiet skulle
distansera sig ifrån i Vietnam-frågan.
Det somförenade dessa nykonservativa
intellektuella i 60-talets polariserade klimat var antisovjetism, front mot extremvänstern, stöd för ett starkt försvar och för
Israel, samtför en aktiv utrikespolitik, men
också sympati för fackföreningsrörelsen
och välfärdsprogrammen. Alla hade de tiL
52
digare hört hemmanågonannanstans, som
trotskister, socialister eller liberaler.
En del var judar, de flesta tillhörde
demokraterna; många var aktiva inom
partifraktionen CoalitionforaDemoeratic
Majority (CDM), grundad av framlidne
senatom Henry Jackson och hans kollega
Pat Moynihan.
I gruppen finns t ex CDM:s nuvarande
ordförande BenWattenbergvidAmerican
Enterprise Institute, tidskriften Commentarys chefredaktör Norman Podhoretz,
professorerna Irving Kristol och Jeane
Kirkpatrick, nuvarande biträdande försvarsministern Richard Perle, sociologen
Seymor Martin Lipset, filosofen Sidney
Hook, och den katolske tänkaren Michael
Novak.
Det är förvisso ingen enhetlig grupp;
somliga kallar sig fortfarande socialdemokrater, andra har som Kristol accepterat
den nykonservativa benämningen och röstar numera republikanskt. En del har förblivit demokrater, föredrar att kalla sig
”neoliberals” och deltar nu aktivt i försö-
ken att ta makten inom det demokratiska
partiet från intressegrupper och vänsteraktivister.
Reaganepokens pragmatism
Den italienske 1800-talsnationalisten
Giuseppe Mazzini hävdade att ideer styr
världen och dess händelser och definierade en revolution som omsättande av en ide
från teori till praktik. De amerikanska
grundlagsfäderna genomförde en sådan
revolution, när de efter befrielsekriget
skrev en författning.
Reaganepoken har med en överdriven
liknelse kallats för den andra amerikanska
revolutionen, men av förändringstakten
att döma är det snarare fråga om en
kontra-evolution. Det förefaller vid närmare betraktande som om både Reagans
varmaste anhängare och ivrigaste kritiker
förväxlar färdriktning och retorik medfaktiskt uppnådda resultat. Det är mera på det
idepolitiska planet än det politisk-praktiska som USA under Reagan har genomgått någon större förändring. Det är inte
välfärdsstaten som i någon grundläggande
mening har förändrats, utan debatten om
den.
Att det kunde ske så snabbt beror på
den djupt nedärvda amerikanska misstron
mot kollektiva lösningar på samhällsproblemen. Efter decennier av offentlig expansion och skattehöjningar var tiden
mogen för en reaktion, och Ronald Reagan personifierade denna protest. Vem
kunde bättre än han fånga upp opinionsvinden i korsdraget mellan konservatismens gemenskapssökande och den libertarianska tendensens anti-etatism?
Den ansedde Washington Post-journalisten Lou Cannon (som skrivit den bästa
nyanserat kritiska Reagan-biografin
”Reagan”, 1982) delar bedömningen att
oavsett utgången av Reagans andra presidentperiod kommer de grundläggande
förändringarna av det politiska klimatet
att bestå imånga år. De grandiosa federala
projektens tid är över, decentraliseringsdebatten avgjord:
Aven om han har misslyckats att uppnå vad
han föresatt sig att göra, har han ställt in nationen på förändring. En del ser dessa förändringar som splittrande och farliga,
underminerande ett halvt sekels sociala
framsteg. Andra ser dem som en frälsning
för amerikansk stimulans och ekonomisk
frihet. Reagan har gjort skillnad, vad än historikemas omdöme kommer att bli.
Reagan själv är misstänksam mot somliga
av sina anhängares ideologiska ambitioner. Bakom den optimistiske retorikern
Reagan finns en försiktig general, en realpolitiker som vet att man faktiskt kommit
framåt också när man efter att ha tagit två
steg framåt tvingats backa ett.
I ett tal inför American Conservative
Union 1977 vände sig Reagan mot dem
som ville stämpla honom som ”ideolog”:
Vad än ideologi kan betyda … frammanar det hos mig bilden av ett stelt, irrationellt fasthållande vid abstrakt teori närverkligheten tränger på. Vi bör inse att i USA är
ordet ideologi ett skrämselord. Marxismleninism är en ideologi; alla faktiska förhållanden iden verkligavärlden måste passas in
i Marx’ och Lenins Prokrustes-säng …
Låt oss en gång för alla avfärda myten om
att en liten grupp avideologiska puristerhåller på att erövra en majoritet. Ersätt denna
myt med den verkligabildenav hur en majoritet försöker att hävda sina rättigheter mot
mäktiga akademiker, mondäna vänsterrevolutionärer, ekonomiskt illitterrata som
råkar besitta ett valt ämbete, och de sociala
ingenjörer som dominerar den politiska dialogen och bestämmer dess format.
Reagans pragmatiska läggning är med
tanke på hans bakgrund inte särskilt förvånande. Än mindre överraskar den i ljuset av all den valsociologi som visar att
mångfalden inom partierna och mellan
dem ökar. Det var som koalitionsledare
Reagan kom till makten, och det är i syntesen mellan etablissemangets behov av
kontinuitet och de populistiska revoltörernas vilja att förändra som hans plattform
har byggts upp.
statsvetarna William Maddox och
53
StuartLille redovisar ienframtidsstudie av
amerikansk politik, Beyond Liberal and
Conservative: Reassessing the Policital
Spectrum (1984), hur nya mönster hela
tiden bildas vid sidan av de gängse ideologiska betraktelsesätten. Deras slutsats för
det republikanska partiets del understryker instabiliteten i Reagans koalition:
Republikanerna kan få se slutet på den relativa ideologiska frid som rått sedan slutet på
Goldwater-Rockefeller-stridema i det tidiga 60-talet … Iframtiden kan det komma
nya ideologiska strider, när yngre libertarianer inom partiet försöker att få det att
lämna socialkonservatismen. Varken libertarianer eller konservativa kan dominera
partietpåegen hand; därför måste varjepresidentkandidat bygga en ohelig allians med
antingen den liberala eller populistiska grenen av partiet. Ronald Reagan kan vara den
siste republikanske ledaren som inte behöver utkämpa en hård ideologisk strid för
att leda sitt parti.
Den republikanske analytikern Kevin
Phillips förutspår också ett mer turbulent
klimat efter Reagan. I Post-Conservative
America: People, Politics and Ideology in
a Time of Crisis (1982) hävdar han att
USA redan håller på att lämna den traditionella amerikanska konservatismen bakom sig, och någon vanlig dominanscykel
på 28-36 år kan republikanerna inte räkna med.
Instabiliteteni den majoritetsom skapades under Reagan beror enligt Phillips på
att det man är överens om rör det förflutna,
inte framtiden. Han avvisar tanken att den
ideologiska faktorn är allt annat överstående och betonar att mycket annat spelar in för de gräsrötter som utgör den
egentliga konservativa rörelsen:
54
Ideerspelarroll, visst. Men deärbaraenfaktor på en lista som också inkluderar befolkningsförändringar, ekonomi, etnisk och religiös stambildning och ren väljarfrustration.
För Phillips, mannen bakom Nixons ”tysta
majoritet”, ligger nyckeln till USA:s politiska framtid i händerna på den växande
Nya Högern, fundamentalistema med en
förändring efter religiösa förtecken på
programmet, de som rekryterar och mobiliserar en f d demokratröstande lägre
medelklass snarare än republikansk överklass. I ett USA som alltmer kommer att
präglas av balkanisering, av centralmaktens allt svagare grepp över samhällsutvecklingen, ökar religionens betydelse
som politiskt instrument, och den politiskt
tillvända Moraliska Majoriteten under den
dynamiske Jerry Falwells ledning är ingen
tillfällig företeelse.
I en av de mer omfattande attitydundersökningarna på senare år: The American
Ethos: PublicAttitudestoward Capita/ism
and Democracy (1984), sammanfattar
statsvetarna Herbert McClosky och John
Zaller opinionsutvecklingen på ett sätt
som ger ringa stöd för Phillips scenario:
Folks förväntningar på att det politiska styret skall ingripa för att korrigera sociala och
ekonomiska orättvisor, och garantera åtminstone minimistandard för personligt välbefinnande, har fortsatt att öka under de
gångna 50 åren … De kommer ofrånkomligen att ökaytterligare, som svarpå de demokratiska krafternas spel och konkurrensen
mellan eliter om allmänhetens gunst …
Konflikter mellan kapitalism och demokrati
består som ett återkommande inslag i amerikanskt liv; när de uppträder kommer de att
lösas på sätt som gynnar den demokratiska
traditionen, och någon sorts välfärdskapitalism är den institutionella form som lösningen får.
Sådan är den amerikanska dialektiken.
Framtiden
Om Ronald Reagan sitter ämbetsperioden
ut har republikanerna sedan inbördeskriget haft presidentmakten i 80 av 128 år.
Från Lincoln och framåt har 17 av de 25
presidentema varit republikaner. I de senaste nio presidentvalen har de republikanska kandidatema samlat totalt 346
miljoner röster mot demokraternas 304.
På 100år harbaraenenda nordstatsdemokrat fått en absolut majoritet av väljarröstema.
Det är ett hoppfullt republikanskt arv
som Reagan lämnar efter sig; en kanalisering av gräsrotsrevolten mot kollektivisering, de konservativas steg från klubbhus
till stadshus, från Wall Street till Main
Street. Men det ärlångtkvar för republikanerna att bli ett majoritetsparti.
Reagan förde 1980 in principen om en
minskad statsmakt i Vita Huset och fick
fyra år senare principen accepterad av en
väljarmajoritet, som åtminstone under full
högkonjunktur fann den rimlig. Mandatet
äri hög grad tillbakablickande, menväljarna tog också ställning till partiemas olika
framtidsbilder, verkliga eller inbillade.
Det är i hög grad de konservativa som
leder problemformulerandet; hur skall
skattehöjningar föhindras och budgeten
bantas? Hur skall sovjetexpansionen stoppas? Skall demokraterna komma igen,
måste de börja tala tillväxt och inte bara
omfördelning, utveckling snarare än jämlikhet.
Det finns dock ett önsketänkande på
högerkanten, som bör tas för vad det är: ett
hopp om att de propagandistiska överdrifter som så ofta är nödvändiga för att nå ut
med budskapet skall verka självuppfyllande.
Dagens siffror bör inte övertolkas och
förändringsgraden i den verkliga verkligheten inte överskattas. Det är långt från de
politiska trendernas värld till en mångfasetterad vardag, där pluralism och pragmatism är starka motvikter till dogmer och
centralistiskapåbud. Kollektivism äringen
amerikansk dygd, varken till höger eller
vänster, och den offentliga maktutövningen överhuvudtaget inte lika genomträngande som i Sverige.
USA är framför allt inte ett litet homogent isolat som Sverige, en centralmakt
med lättskötta undersåtar, utan en väldig,
beterogen kontinent med snart 240 miljoner invånare i 50 olika stater, den ena inte
den andra lik. Samlade i en federation under en konstitution som föreskriver en hög
grad av maktdelning, rymmer dessa stater
många verkligheter, livsstilar, ideer och
människotyper.
En av de frihetens ideer som har styrt
Amerika i över 200 år är att politiker, vare
sigde är konservativaeller socialdemokratiska, inte med lagstiftning drastiskt skall
55
kunna ingripa i dessa verkligheter och alltför mycket störa människornas privatliv.
Den iden kommer att styra även på 90-
talet, vare sig presidenten heter George
Bush, Mario Cuomu eller Gary Hart. eller
någon annan, vars namn de flesta amerikaner ännu inte känner till.
Det är möjligt att Iran-affären kan vara
inledningen till Ronald Reagans slutperiodsom en underkongressenförsvagad
president. Det har dock föga att göra med
den långsiktiga ideologiska svängningen åt
höger i USA, som paradoxalt nog kan ha
bidragit till att minska presidentens handlingsutrymme i utrikespolitiken; att begränsa centralmaktens betydelse har varit
ett vinnande tema i den konservativa renässansen i USA från Goldwaters 60-tal
fram till Reagans 80-tal.
Nu slår det tillbaka mot Reagan själv, i
en ödets ironiska grimas, alldeles oavsett
hur skuldbördan för Iran-affären slutligen
kommer att fördelas. Men den amerikanska ideutvecklingen bort från socialdemokratiska högskatte- och regleringslösningar på samhällsproblem är ingen
personfråga. Att Reagan misslyckats i sin
bästa gren – hederlighet och konsekvens
– ökar knappast kongressens möjligheter
att åter expandera centralstaten.