Mats Lundahl: Ett annat Haiti

Den 3 oktober 2024 attackerade ett haitiskt gangstergäng den lilla staden Pont-Sondé, norr om Port-au-Prince, dödade minst 115 personer, bland dem kvinnor och barn, och sårade minst 50. Åtminstone 45 hus och 34 bilar eldades upp. Mellan den 13 och den 16 november tvingades mer än 20 000 människor lämna sina hem i huvudstaden till följd av gängangrepp. Den 19 attackerades Pétion-Ville, den rikaste förstaden till Port-au-Prince, men polisen lyckades med hjälp av lokalbefolkningen slå tillbaka attacken och döda 28 gängmedlemmar. Mellan den 6 och 11 december dödades åtminstone 207 oskyldiga människor, de flesta av dem över 60 år, av gangsters i Wharf Jérémie, ett av de värsta slumdistrikten i Port-au-Prince. De sköts och hackades ihjäl med machetes och knivar, eldades upp och kastades i havet. Gängledaren hade fått för sig att de hade använt sig av svart magi för att ge hans son en dödlig sjukdom. Den 7 december lynchade ett medborgargarde mer än 10 gängmedlemmar i Petite Rivière de l’Artibonite. Svaret lät inte vänta på sig.  Mellan den 8 och den 11 december mördades minst 70, kanske över 100, personer, bland dem kvinnor och barn. Den 16 och 17 attackerade ett gäng Bernard Mevssjukhuset med molotovcocktails och satte eld på det. På julafton attackerades Hôpital général, det största sjukhuset i Port-au-Prince, när det skulle återinvigas efter att ha varit stängt sedan februari 2024 till följd av gängattacker. Åtminstone två journalister och en polisman dödades. Inga flygbolag flyger längre till Port-au-Prince. De amerikanska luftfartsmyndigheterna har förbjudit alla flygningar dit på obestämd framtid. Vill man ta sig därifrån till den enda öppna flygplatsen, i Cap Haïtien, och ur landet, eller tvärtom, med helikopter kostar det 2 500 dollar och man får bara ha med sig 10 kilo bagage. I början av 2025 uppgick antalet människor som fått lämna sina hem till följd av gängvåldet till över en miljon, av en total befolkning på drygt 11,8 miljoner.

Et cetera, ad infinitum, ad nauseam. Så här har rapporteringen om Haiti, med förfärande regelbundenhet, sett ut de senaste åren. Läget är hopplöst. Gängen breder ut sig alltmer för varje dag, samhället är maktlöst och det internationella samfundet gör inget åt situationen. Haiti är statt i upplösning.

Finns det då inget positivt att säga om Haiti? Jo, det finns det, men det når nästan aldrig media. Vad jag tänker på är den haitiska kulturen. Paradoxalt nog har detta land, som inte bara nu, utan under i stort sett hela sin existens har fått dras med bedrövliga styresmän och negativ publicitet, en enastående rik kultur: litteratur, musik, dans och konst. Vi ska inte heller glömma bort den som primitiv vidskepelse utpekade voodoo- (egentligen vaudou) religionen, en religion som har tjänat som ett samhällskitt och en inspiration ända sedan kolonialtiden. Alltför många förknippar den med billiga C- och D-filmer med zombis, som springer runt med förstelnad blick och ägnar sig åt allsköns vidrigheter, och med ”voodoodockor” med nålar i.

Voodoo har emellertid inget med sådant trams att göra. Det är en religion som är lika seriös som till exempel kristendomen eller islam: ett av de väsentligaste inslagen i den haitiska kulturen. Voodoo fick officiell status som religion 2003. Religionen är polyteistisk och synkretistisk – och synnerligen intrikat. Man hör ofta att voodoo är något som Haiti importerat från Västafrika, men det är inte korrekt. Voodoo – som har systerreligioner på Cuba, santería, och i Brasilien, candomblé – uppstod i Västindien. Den har klara afrikanska inslag, men även en viktig europeisk komponent. De haitiska slavarna kom från ett mycket stort geografiskt område, ett territorium som sträcker sig från Guineabukten till Angola, och vissa av de andar som tillbeds inom voodoo kan direkt härledas dit, men inte alla. De afrikanska komponenterna smältes samman med europeiska influenser i den Nya Världen. Den afrikanska närvaron är emellertid påtaglig. När en haitier dör färdas han anba dlo nan Ginen, under vattnet till Guinea.

Voodoo är en komplicerad religion. Haitierna tillber en lång rad lwa, andar (långt fler än grekerna, romarna och de gamla nordborna), andar som till yttermera visso ofta har en rad olika inkarnationer med olika karakteristika. Härtill kommer att voodoo är synkretistisk. Varje lwa har en motsvarighet i ett kristet helgon. Såtillvida motsvaras till exempel, Ezili, kärleksgudinnan, i sina olika inkarnationer, av olika madonnor, ormguden Danbala av Saint Patrick, som drev ut ormarna från Irland, krigsguden Ogoun av Santiago (Jakob den äldre). Ogoun avbildas precis som Santiago Matamoros, det spanska helgonet, på en häst som trampar på en stupad mor. Högst upp i voodoohierarkin återfinns den kristne guden, Bondye, som har skapat alla lwa. Det finns, grovt räknat, två olika slags lwa: rada, milda, godhjärtade och pålitliga, och petwo, våldsamma, stridlystna och oberäkneliga.

Voodooreligionen har ingen prästerlig hierarki, utan den sköts av lokala manliga (ougan) eller kvinnliga (manbo) präster som har sina egna ounfò (tempel)där andarna tillbes. Innan ceremonin börjar ritas tecknet för den ande som ska dyrkas (veve) på marken med majsmjöl, och under ceremonins gång dyker denna lwa upp och ”rider” någon av de trogna som då faller i trans och beter sig på det sätt som är karakteristiskt för anden. Voodoons liturgiska dryck är rom eller kleren (sockerrörsbrännvin). Ett djur – specifikt för varje lwa – offras till hans eller hennes ära.

Voodooprästerna hålls högt i lokalsamhället. De erbjuder inte bara en religion utan, via denna, även ett sätt att närma sig och tolka världen och kosmos. Det är ofta till prästerna människorna vänder sig när de har problem och behöver hjälp. Voodoo har spelat en viktig historisk roll. Makandal, en förrymd slav som ledde en komplott vilken syftade till att störta de vita i norra Haiti, som brändes på bål 1758 och därefter blev legendarisk, omnämns ofta som ougan. Det uppror som ledde till Haitis frigörelse från Frankrike föregicks av en petwo-ceremoni i Bois Caïman den 14 augusti 1791 och voodoo var ett av de element som tjänade till att skapa sammanhållning bland de upproriska slavarna.

Långt fram i modern tid förtrycktes emellertid voodoon av den styrande eliten som var franskorienterad och vände ryggen mot ett Afrika som den ansåg vara barbariskt. Det var inte förrän antropologen Jean Price-Mars, pionjären bland Haitis samhällsvetare, 1928 publicerade Ainsi parla l’oncle, som haitierna började inse var de kom från. I den spelade voodoo en huvudroll som kulturbärande element. Price-Mars banade väg för senare seriösa studier av Zora Neale Hurston, Maya Deren, Alfred Métraux, Rémy Bastien och Laënnec Hurbon. Det går inte att underskatta voodoons centrala plats i den haitiska kulturen. Litteratur, musik, dans och konst är, som vi ska se, alla påverkade av den.

Den haitiska litteraturen är rik. Ytterst går den tillbaka på muntlig tradition från slavtiden, men de tidigaste tryckta alstren riktade sig givetvis mot en läskunnig frankofil publik. Haiti hade sin beskärda del av patriotisk artonhundratalsvers, inte minst av Massillon Coicou, men Osvald Durand, Haitis nationalskald, var mer personlig, känslosam, naturdyrkare. Han är skaparen av alla tiders mest kända haitiska dikt, den ömsinta Choucoune (skrivet på kreyòl), tonsatt av Michel Mauléart Monton, som på 1950- och 1960-talet blev en hit på engelska under titeln Yellow Bird (med helt annan text).

Före sekelskiftet 1900 skrevs bara nio romaner av haitiska författare, men under 1900-talets första år gav författare som Frédéric Marcelin, Justin Lhérisson, Antoine Innocent och Fernand Hibbert ut en rad böcker som etablerade romanen som litterär genre i Haiti. Det var bara början. Efter den amerikanska ockupationen av landet (1915–34) utvecklades en kulturell indigénisme som tog avstamp i den folkliga traditionen, med poeten Carl Brouard och antropologen Jean Price-Mars som framträdande namn, och som avkastade en rad romaner som skildrade böndernas liv. De tidigare romanförfattarna hade skildrat den urbana, borgerliga världen. Indigenismen inspirerades däremot av det genuint folkliga.

Den mest framstående av alla haitiska författare är marxisten Jacques Roumain, grundare av det haitiska kommunistpartiet. Han var poet, vän med och inspirerad av Nicolás Guillén och Langston Hughes, men mest känd som romanförfattare, med La montagne ensorcellée (1931) och framför allt alla tiders största haitiska roman, Gouverneurs de la rosée (postumt publicerad, 1944) (svensk översättning, Daggens härskare, 2004), en roman som gjorde Roumain internationellt berömd: historien om Manuel som återvänder hem efter femton år som sockerhuggare på Cuba, till en by med förtorkade åkrar och bitter fiendskap mellan byborna, en by han försöker ena och mobilisera för att lösa vattenfrågan, innan han blir mördad.

Samtida med Roumain är Jean-Baptiste Cinéas (t ex Le drame de la terre, 1933), Stephen Alexis (Le nègre masqué, 1933, och The Black Liberator, hans biografi över frihetshjälten Toussaint Louverture,1949) och de lätt misskända bröderna Pierre Marcelin och Philippe Thoby-Marcelin (Canapé-Vert, 1942, La bête de Musseau, 1946, Tous les hommes sont fous, 1970). Efter 1946 har den haitiska litteraturen uppvisat en explosiv produktivitet, med en rad högkvalitativa författare, ofta med politiskt radikala förtecken. I första generationen hittar vi tre av de bästa: René Depestre, Jacques-Stephen Alexis och Marie Vieux-Chauvet.

René Depestre skriver både poesi, från mitten av 1940-talet och framåt (samlad i Rage de vivre, 2006), romaner – Le mât de cocagne (1979), Hadriana dans tous mes rêves (1988) – noveller – Alléluia pur une femme–jardin (1981), Éros dans un train chinois (1990) L’œillet ensorcelé (2006) –och essäer – Ainsi parle le fleuve noir och Le Métier à métisser (båda 1998). Alexis (son till Stephen Alexis) publicerade i sin tur under sin livstid fyra romaner: Compère Général Soleil (1955), Les arbres musiciens (1957), L’espace d’un cillement (1959), Romancero aux étoiles (1960), innan han 1961 mördades av Papa Doc Duvaliers hejdukar efter att ha deltagit i ett misslyckat guerillalandstigningsförsök. Med Marie Vieux-Chauvet gjorde den feministiska romanen sitt intåg i Haiti: Fille d’Haïti (1954), La Danse sur le volcan (1957), Fonds des nègres (1960) och Amour, colère et folie (1968). Hon förföljdes av Papa Doc, tvingades att gå i exil och fick tyvärr inget riktigt erkännande under sin livstid, utan slutade sina dagar som hembiträde i Queens, NY.

Med detta är vi framme vid de senaste decennierna – något av en guldålder för den haitiska litteraturen. (Vi kan bara ta upp en handfull författare här.) Frankétienne (Franck Étienne) är en av de största särlingarna inom den haitiska litteraturen (och måleriet). Efter att ha publicerat ett antal poesisamlingar och teaterpjäser (de senare på kreyòl) gav han 1975 ut den första haitiska romanen på kreyòl, Dézafi (fransk version, Les affres d’un défi, 1979), men framför allt för en lång serie spirales, medvetet kaotiska, sönderhackade, ofta groteska, verk som blandar stilar och genrer, undviker definitioner och suddar ut tiden, ägnade att skildra den haitiska röran. Den djärve kan ge sig på L’Oiseau schizophone (1993), ett litet nätt representativt verk på 812 sidor. En författare som i motsats till Vieux-Chauvet fick mottaga ett antal litterära priser under sin livstid var Émile Ollivier, i exil i Montreal, som efter några essä- och novellsamlingar debuterade som romanförfattare 1983 med Mère-solitude, föjd av La discorde aux cent voix (1986), Passages (1991) – hans mest kända verk – Les urnes scellées (1995), Mille eaux (1999) och den postumt publicerade La brûlerie (2004).

Den senaste haitiska litteraturen är riklig: många verk av många författare. En av de bredaste var Jean Métellus, i exil i Frankrike: poet (t ex Au pipirite chantant, 1978), men framför allt romanförfattare: i allt elva romaner, varav fyra om familjen Vortex. Hans första roman var ett porträtt av Jacmel 1956, Jacmel au crépuscule (1981), hans sista handlade om Haitis frihetshjälte (Toussaint Louverture le précurseur, 2004).Han skrev också dramer och essäer.

Den produktive Dany Laferrière, som 1976 lämnade Haiti för i Montreal, debuterade 1985 med en satirisk roman med den provokativa titeln Comment faire l’amour avec un nègre sans se fatiguer. Den följdes av en serie mer eller mindre självbiografiska romaner som inleddes med L’odeur du café (1991). 2009 fick han det prestigefyllda franska Prix Médicis för L’énigme du retour, 2013 invaldes han, som förste haitier, i franska akademin. Han har åtta hedersdoktorat och 2015 fick han hederslegionen. Flera av hans romaner har filmatiserats.

Edwidge Danticat, bosatt i New York, men med hjärtat i Haiti, ett tema som kommer tillbaka i hennes böcker, är unik såtillvida att hon skriver på engelska, främst romaner och noveller, men även barn- och fackböcker. Precis som Laferrière har hon fått en lång rad utmärkelser. Danticat är en genuin berättare som fortsätter den feministiska linje som initierades av Vieux-Chauvet och hon ger en röst till haitierna i förskingringen: Breath, Eyes, Memory (1994), Krik? Krak! (1995), The Farming of Bones (1998), The Dew Breaker (2004), Claire of the Sea Light (2013) och Everything Inside (2019).

Lyonel Trouillot, slutligen, journalist och litteraturprofessor, kulturminister 2004–06, som skriver både på franska och kreyòl, har några poesisamlingar på sin meritlista, men framför allt har han publicerat mer än ett dussin romaner, inte minst Rue des Pas-Perdus (1998), som gjorde honom internationellt uppmärksammad, Thérèse en mille morceaux (2000), Bicentenaire (2004), L’amour avant que j’oublie (2007) och Antoine des Gommiers (2021). Hans verk genomsyras av socialt patos och medkänsla med människorna på samhällets botten.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti