Mats Lundahl: Ett annat Haiti – en musikalisk skatt

Det viktigaste instrumentet i den haitiska musiken är trumman, eller rättare sagt trummorna, för det finns många slags trummor i Haiti som används inte minst i voodooceremonierna. Haiti hade några duktiga klassiska kompositörer under slutet av artonhundratalet och första halvan av nittonhundratalet – Michel Mauléart Monton, Occide Jeanty, Ludovic Lamothe, Justin Élie, Werner Jaegerhuber, Carmen Brouard – kompositörer inspirerade av folkmusik, men den viktigaste musiken var den genuint folkliga. De första inspelningarna av haitisk musik gjordes 1936–37 av Alan Lomax, för Library of Congress: de gamla contredanses, folksånger, méringues, mardi gras– och karnevalmusik, arbetssånger och voodoorytmer (10-CD-box: Alan Lomax in Haiti 1936–1937, Harte Recordings HR-103). Härtill kom de militära blåsorkestrarna – fanfa – och de olika jazz (storband) som bildades under och efter den amerikanska ockupationen.

Sångerskor som Lumane Casimir, Emerante de Pradines, Martha Jean-Claude, och ett par decennier senare Toto Bissainthe, förvaltade och utökade den haitiska sångskatten. Under 1940-och 1950-talet förnyades också orkestermusiken i landet. Voodoorytmerna gjorde sitt intåg på dansgolven, haitierna kunde ta in kubanska radiostationer och de kunde inte undvika den amerikanska swingen. (Ricardo Widmaiers radiostation Radio HH3W, etablerad 1935, såg till att sprida den haitiska populärmusiken.) 

Det var en orkesterledare som förenade alla dessa element i sin musik: saxofonisten Issa El Saieh (senare legendarisk ägare till konstgalleriet Galerie Issa). Han hade de högklassiga vokalisterna Guy Durosier och Joe Trouillot i bandet, han inbjöd amerikanska jazzmusiker som Budd Johnson och Billy Taylor till Haiti och han skickade efter Bebo Valdés från Cuba. De spelade med bandet och gjorde skivinspelningar. Issa gick på voodooceremonier, skrev ner rytmerna och använde voodootrummor på sina skivor, spelade av Ti Marcel och någon gång också av den mer berömde Ti Roro: Haitis Chano Pozo. De amerikanska gästerna tränade hans musiker och Bebo och Budd skrev arrangemang för det välrepeterade bandet. Issa hade en rival: Jazz des Jeunes, en orkester som spelade i fanfa-traditionen. Danspubliken delades i två läger: för det mera ”autentiska” Jazz des Jeunes eller för den välpolerade Super Orchestre Issa El Saieh. Tillsammans fusionerade de den haitiska dansmusiken med voodoon, inte minst under Haitis belle époque, den nöjes- och whiskyälskande presidenten Paul Magloires regeringstid, 1950–56. 

Rivaliteten mellan Issa och Jazz des Jeunes skulle ärvas av två andra orkesterledare på 1960-talet: Nemours Jean-Baptiste och Webert Sicot, båda saxofonister. Nemours skapade den rytm som skulle komma att dominera den haitiska dansmusiken under flera decennier och som fortfarande lever kvar i högönsklig välmåga: den pumpande konpa dirèk. Sicot svarade med sin kadans rampa. Rivaliteten mellan de båda orkestrarna fick avgöras genom en fotbollsmatch inför 35 000 åskådare 1964, med Raoul Guillaume, f d altsaxofonist hos Issa, som domare. Han hade spelat in Vive le football och tagit initiativet till matchen, som fick avbrytas vid ställningen 1–1 på grund av skyfall. Det var överhuvudtaget ingen brist på förstklassiga orkestrar i Haiti på 1960-talet: Guillaumes grupp, Orchestre Tropicana, Orchestre Septentrional, Méridional des Cayes, Ensemble Étoile du Soir …

Konpa-musiken dominerades av stora orkestrar, men från mitten av 1960-talet kom den att delvis tas över av mindre grupper, s k mini djaz, med sättningar som mera liknade rockgruppernas, med elgitarr och elbas. Grupper som Shleu-Shleu, Skah-Shah, Les Loups Noirs, D.P. Express, Les Gypsies de Pétionville, Les Fantaisistes d’Haïti, Ibo Combo, Tabou Combo, Bossa Combo, Les Ambassadeurs och Magnum Band hade bråda dagar i inspelningsstudiorna under 1970-talet, liksom sångaren Coupé-Cloué, vars karriär sträckte sig över ytterligare ett par decennier. En sångare av ett helt annat snitt var trubaduren Manno Charlemagne, socialt medveten, politiskt engagerad i opposition mot Baby Doc Duvaliers förtryckarregim, tvingad att gå i exil två gånger: en artist vars rykte växt med åren. Charlemagne är en av de främsta inspirationskällorna för sångarkollegan Beethova Obas.

Under 1980-talet undergick kompa-genren ytterligare en förändring. I System Band dominerade sologitarr och keyboard. Den nya stilen spred sig snabbt till andra grupper som Missile 727 och Digital Express och senare Top Vice. I New York spred Zin och Phantoms (ett band med mer traditionell sättning) det nya evangeliet. En digital era hade börjat.

Parallellt med konpa-utvecklingen började under 1970-talet en ny musikalisk genre utvecklas i Haiti: mizik razin, en musik som ville gå tillbaka till rötterna, till det traditionella haitiska bondesamhället. Den religiösa inspirationen är påtaglig. Artister som Wawa och Azor simulerar voodooceremonier på sina skivor: en försångare, en ”församling” som svarar och tanbou (voodootrummor). Autentiska voodooceremonier spelades också in, men grupper som Boukman Ekperyans och RAM (som leddes av Richard Morse, som också hade Haitis mest kända hotell, Hôtel Oloffson, förebilden till Trianon i The Comedians) som kom fram i slutet av 1980-talet och 1990-talet, använde en mer popgrupplik instrumentering och blandade voodoorytmerna med rock och reggae. Sångtexterna var ofta politiska. Boukman Eksperyans debutalbum Vodou adjae Grammynominerades.

En sångerska som appellerar till en bred publik, både i Haiti och utomlands, med sin blandning av konpa, traditionell haitisk musik, jazz, pop och brasiliansk samba och bossa nova är Emeline Michel. Ännu mer känd och populär är Michel Martelly, ”Sweet Micky”, som helt utan politisk erfarenhet, enbart tack vare sitt kändisskap lyckades bli vald till Haitis president 2011–16 – ett misslyckat, korrupt presidentskap. Musikaliskt är han främst förankrad i konpa. Micky är en lätt stökig sångare med kontroversiella texter (inte sällan politiskt reaktionära) och ofta obscent scenuppträdande.

Givetvis skulle även rap och hip-hop ta sig till Haiti. Genren förkroppsligas av Wyclef Jean, baserad i New York och New Jersey. Hans karriär tog fart med trion Fugees i början på 1990-talet, och när gruppen upplöstes 1977 inledde han en framgångsrik solokarriär. Wyclef har legat högt på de amerikanska hitlistorna och har vunnit tre Grammy. 2010 ställde han upp i det haitiska presidentvalet men diskvalificerades eftersom han inte bott i Haiti de senaste fem åren. Han får trösta sig med sina kommersiella framgångar och sin status som förebild för yngre haitiska musiker.

Innan vi överger musiken måste vi framhålla dess naturliga samband med dansen. Dans var något som de afrikanska slavarna hade med sig från sina hemländer och dans ingick som en naturlig beståndsdel i voodooreligionen med dess trumrytmer. De olika voodooritualerna har var och en sina egna danser. Dans har alltid utövats i Haiti, såväl i religiösa som i profana sammanhang. Där, som överallt annars i den haitiska kulturen, står vi ofta inför en sammansmältning av afrikanska och europeiska element. Menuetten kom till Haiti och en annan tidig profan dans som överlevt fram till modern tid är contredanse, med sin karakteristiska växling mellan långsamma och snabba partier och en utropare, som i amerikansk square dance, som leder de fyra par som dansar samtidigt. Haitis nationaldans är den sensuella méringue lente. Andra profana danser är banda och djouba. Det dansas givetvis under karnevalen i februari eller mars, som leder upp till mardi gras, och under fastan uppträder marrcherande och dansande rara-band med bambutrumpeter och trummor regelbundet på gatorna i städerna och på landsbygden. Haitisk dans vann välförtjänt världsrykte från 1940-talet genom den amerikanska dansösen, koreografen och antropologen Katherine Dunhams danstrupp, där också den fenomenale trumslagaren Ti Roro ingick. Dunham visste vad hon gjorde. Hon hade gjort akademiskt fältarbete i Haiti, skrivit om haitisk dans och hade initierats som voodooprästinna i Haiti.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti

Läs del ett i serien om Ett annorlunda Haiti här.