Mats Lundahl: Ett annat Haiti – konsten lider i våldets skugga

Haitis främsta bidrag till världskulturen är dess konst. Landet har en av de finaste naivistiska måleritraditionerna i världen. Traditionen är av förhållandevis sent ursprung. 1943 kom amerikanen DeWitt Peters till Haiti som engelsklärare. Peters var amatörakvarellmålare och han upptäckte att det inte verkade finnas någon synlig bildkonst i landet. Han kontaktade regeringen och fick hjälp med att följande år sätta upp Le Centre d’Art för att stimulera bildkonsten. Givetvis var det inte så att ingen målade, men det fanns inga organiserade konstgallerier.

Le Centre d’Art fyllde detta vakuum och det visade sig att det faktiskt fanns en uppsjö av konstnärliga talanger i Haiti Det uppstod snabbt en ”första generation” av naiva konstnärer runt Centre d’Art: voodooprästen Hector Hyppolite (f 1894), vars målningar idag betingar miljonbelopp, Philomé Obin (1892) från Cap-Haïtien, som kom att grunda en av de få ”skolorna” inom det haitiska måleriet, med sin minutiösa, borgerliga, ofta historiska, realism. (Det finns knappt någon medlem i familjen Obin som inte målar: Télémaque (1913), Othon (1920), Henri-Claude (1934), Michel (1949), Sully (1947), Michaëlle (1947), Jean-Marie (1953) …) Härtill kom Rigaud Bénoit (1911), Castera Bazile (1923), och Wilson Bigaud (1931): tre av de yppersta namnen i den haitiska konsthistorien.

Denna femklöver följdes snabbt av andra konstnärer. Upptäckterna kom slag i slag: Philomé Obins bror Sénèque (1893) och hans son Antoine (1929), den lätt surrealistiske, mästerligt sofistikerade Jacques-Enguérrand Gourgue (1930), Préfète Duffaut (1923), som målade visioner av sin hemstad, Jacmel, som ofta slingrar sig upp i luften, voodooprästen André Pierre (1916), en av de bästa haitiska målarna genom tiderna; han målade nästan aldrig något annat än voodoo. Robert St. Brices (1893), amorfa figurer skulle på 1970-talet bli inspirationskälla för den s k Saint-Soleilskolan. Gabriel Lévêque (1923) målade änglar, Jacques Chéry (1928) är mest känd för sina knubbiga människor som bär frukter på huvudet, men är i själva verket en av de mest kraftfulla historiska målarna i Haiti. Gervais-Emmanuel Ducasse (1903) är en annan skicklig och personlig historiemålare. Fernand Pierre (1919) porträtterade trähus, zebror och mirakelträd som bär många olika sorters frukter samtidigt, Gabriel Alix (1930) skapade djungler med haitiska växter och afrikanska djur, bröderna Jean-Baptiste (1918) och Seymour Étienne Bottex (1922) från Cap-Haïtien, gjorde båda scener från bibeln, historien och vardagslivet. Jasmin Joseph (1923) (också en av de relativt få haitiska skulptörerna), skapade människolika djur, Roger François (1928) sensuella kvinnoporträtt, liksom Salnave Philippe-Auguste (1908), som dessutom målade fruktträd, djungler och paradisscener. Fritzner Alphonses (1938) vackra kvinnoansikten är ofta blå.

Micius Stéphane (1912) målade scener ur det dagliga livet i en huvudsakligen gulbrun färgskala, Sisson Blanchard (1926) pärlhöns, vanliga höns, ugglor, byar och stilleben, Saint-Pierre Toussaint (1929) stiliserade färgstarka fåglar och växter, Gesner Armand (1936) lantliv och duvor. Bourmond Byron (1923) är det kalla gröna ljusets mästare. Pauléus (1917) och Maurice (1949) Vital från Jacmel har gjort fina porträtt i varma, klara färger, av livet i hemstaden.

Till ovanstående kommer namn som Edger Jean-Baptiste (1917), Gesner Abélard (1922), Wilmino Domond (1925), Toussaint Auguste (1925), Montas Antoine (1926), Charles Obas (1927), Adam Léontus (1928), Alix Roy (1930), Roland Blain (1934), Louinès Mentor (1936) och Ernst Louizor (1938). Bland de mera de primitiva märks Wesner LaForest (1927), Peterson Laurent (1940), död endast 18 år gammal, Titra (Jean Fatrius Dauphin) (1925) och Gérard (Fortuné) (1925?), bland de mera konventionella Pétion Savain (1906) och Louverture Poisson (1914), Antonio Joseph (1921), Luce Turnier (1924), Dieudonné Cédor (1925), alla fem i utkanten av den naiva skolan.

Laurent Casimir (1928) skapade en ny genre: marknadsscener med hur mycket folk som helst. Han fick många efterföljare, inte minst Félix Jean (1929) vars verk pryder kartongen till den dyraste varianten av Rhum Barbancourt. Pierre-Joseph Valcin (ca 1925–27) porträtterar såväl den här världen som den andra, sedd i ett voodooperspektiv. Gérard Valcin (1925), var mästerlig symmetrisk jordbruks- och voodoomålare. Han inspirerade Dieudonné Rouanez (1920). Alexandre Grégoires (1922) pastellfärgade religiösa och historiska tavlor kryllar av människor, Lafortune Félix (1933) excellerade i kraftfulla, mestadels gröna, voodooscener. André Normil (1934) var Haitis oöverträffade karikatyrmålare, i besittning av en vidunderlig teknik som han använde i sina naiva. humoristiska gatuscener. Listan på högklassiga haitiska konstnärer kan göras hur lång som helst.

Omvärlden intresserade sig snabbt för den haitiska konsten. Wifredo Lam och André Breton kom båda till Haiti och begeistrades av den i mitten på 1940-talet.aiti Haiti  Hhhhh 1950 och 1951 var guldår för de naiva konstnärerna. De fick göra muralmålningar i den episkopala katedralen i Port-au-Prince, Sainte-Trinité, målningar som tyvärr förstördes i den fruktansvärda jordbävningen 2010. De målade haitier. I mitten hängde Philomé Obins porträtt av Jesus på korset. Mest känd har den då 20-årige Wilson Bigauds Bröllopet i Kana dock blivit. Där sitter det haitiska borgerskapet och dricker något som kanske snarare är rom än till vin förvandlat vatten, medan en polis jagar en hönstjuv. Samma sorts humor genomsyrar Castera Baziles Kristi himmelsfärd, som inkluderar ett par pojkar som spelar fotboll och Rigaud Bénoits Kristi födelse, där en kvinnlig försäljareförsöker avyttra en ananas till Josef och Maria. Adam Léontus skildrade Marie bebådelse. Gabriel Lévêque målade sina änglar, Préfète Duffaut sitt Jacmel, Toussaint Auguste flykten till Egypten och Fernand Pierre Jungfru Marie besök hos Elisabet, som var havande med Johannes Döparen.

Haitisk konst är inte enbart målningar. Vi har redan nämnt att Jasmin Joseph också var skulptör. Lika känd är arkitekten Albert Mangonès (1917), som 1968 gjorde den magnifika bronsstatyn Le marron inconnu utanför presidentpalatset. Smeden Georges Liautaud (1899) från Croix-des-Bouquets startade i sin tur en ny genre när han började göra plåtskulpturer skurna ur gamla oljefat. Han fick snabbt efterföljare: Murat Brierre (1938) och bröderna Janvier (?), Joseph (1940) och Seresier(1952) Louis-Juste, Gabriel Bien-Aimé (1951) och Serge Jolimeau (1952).

På 1950-, 1960- och 1970-talet öppnades ett antal konstgallerier i Port-au-Prince, gallerier som skulle komma att få stor betydelse för spridningen av den haitiska konsten. 1950 bildades Foyer des Arts Plastiques av en utbrytargrupp från Centre d’Art, och därur uppstod i sin tur 1956 Galerie Brochette.  Ett antal gallerier som snabbt skulle bli välkända och omtalade i de samtida reseguideböckerna etablerades: Galerie Issa (1957), Red Carpet (1958), Galerie Nader (1958), Carlo Mevs (1959), Galerie Monnin (1966), Jérusalem (1970), Marassa (1977). Målaren Néhémy Jean (1931) hade sitt eget galleri, Galerie L’Atelier (1969), liksom den legendariske skvallerjournalisten Aubelin Jolicœurs (förebilden för Petit Pierre i Graham Greenes The Comedians) kanadensiska fru, Claire. Därtill kom all enklare färgglad konst som såldes på gatorna.

Marknaden för haitisk konst expanderade snabbt. Ett antal internationella organisationer med köpstarka tjänstemän var verksamma i landet. Naiv konst som var till salu hängde på hotellen. Turister bedårades av vad de såg och gallerierna kunde sälja till andra öar i Karibien. Seriösa, kunniga samlare, framför allt från USA, intresserade sig för haitisk konst, de främsta haitiska konstnärerna blev representerade på utställningar och förstklassiga muséer i Nordamerika och Europa och 1972 invigdes Musée d’Art Haïtien i Port-au-Prince. Dynamiken skulle komma att hålla i sig fram till den jordbävning som lade stora delar av Port-au-Prince i ruiner 2010.

Bland fyrtiotalisterna hittar vi Florence Martinez (1940), Payas (1941) med sina religiöst inspirerade ansikten, Damien (1941) och Gérard (1943) Paul, kraftfulla målare med ett enkelt uttryckssätt och Philton Latortue, (1944), med djungler och vardagsscener. Jean (1942) och Abner (1948) Dubic skildrar livet i Haitis byar. Fritzner Lamour (1948) målar människor som tuppar, Audès Saül (1949), människor som hundar och fantasifulla stilleben. Hans äldre bror Charles (1943) är en mästare på humoristiska bibliska motiv. Ismaël Saincilus (1940), var specialiserad på madonnor och Jesusbarn.

Snart trängde sig även femtiotalisterna på: Ernst Prophète (1950,) Yvon Jean Pierre (1953), Serge-Moléon Blaise (1954), Fabolon Blaise (1959), Camy Rocher (1959).  Bröderna Castelnau (1950), och Rigaud Benoît, Fils (1955)har fortsatt i pappa Rigauds stil. Jérôme Polycarpe (1950) är djungelmålare. Saint-Louis Blaise (1956) fyller sina dukar med omfångsrika dambakdelar à la Fernando Botero, men målar också historiska motiv i Cap-Haïtientraditionen, precis som Pierre-Louis Riché (1954). Hans bror André Blaise (1961) skapar människolika fiskar, Henri-Robert Brésil (1952), intensivt gröna landskap och vattenfall. Madsen Mompremier (1952) har lärt sig av Gérard Valcin. Eddy Jacques (1957) målar rätlinjiga historiska scener. En ännu mer påträngande historiemålare är Wilson Anacréon (1957) – framför allt kraftfulla målning av när Makandal bryter sig loss från bålet 1758.

1972 dök en andra sammanhållen konstellation upp på den haitiska konstscenen: Saint-Soleilgruppen, med Louisiane Saint-Fleurant (1924), Levoy Exil (1944), Prospère Pierre-Louis (1947), Dieuseul Paul (1952) och Denis Smith (1954). (Ibland medräknas även den i förtid tragiskt bortgångne sonen till Saint-Fleurant, Stivenson Magloire, stenad till döds 1994, endast 31 år gammal.) Saint-Soleilkonstnärerna har genomgående (med undantag för Magloire som är mer expressionistisk) ett enkelt, men kraftfullt uttryckssätt, där människor reduceras till exempel till huvudfotingar och tvåhövdade ormkroppar, och knallgula solar lyser. André Malraux hyllade gruppen i tredje volymen av sin monumentala L’íntemporel.

Marknadsscenen förnyades genom René Haspils (1954) mera abstrakta, lätt utsuddade uttryckssätt och Jean-Bruno Louisius (1952) närbilder på de kvinnliga försäljarna. (I Haiti är det kvinnor – kända som madan sara – som sköter marknadsföringen av de flesta jordbruksprodukter.)  Samtidigt fortsattes Cap Haïtientraditionen på ett förnämligt sätt av Dieudonné Pluviose (1928), Etienne Chavannes (1939),Jean-Claude Sévère (1941), Eugène Jean (1950), Alfred Altidor (1952), Jean-Baptiste Jean (1953) och Garry Dorsainvil (?).

Landskapsmåleriet har alltid haft en plats i Haiti, en tradition som förvaltats av Jean-Louis Sénatus (1949), Murat Saint-Vils (1955) och Mario Montilus (1961) ljusa vidsträckta vyer. Josaphat Tissaint (1952) målar djungler och kombinerar dessutom Préfète Duffauts Jacmel med Sénatus ljusare färgskala. Roosevelt Sanon (1952) är koncentrerad på vardags- och landskapsmotiv, Antoinette (”Josie”) Valmidor (1950) gör vardagstavlor med barn och hennes bror Jacques (1955), röriga, detaljrika dukar med en lång rad olika motiv. Édouard Duval-Carrié (1954) har målat suveräna, morbida, historiska scener från Duvaliertiden, framför allt en hårresande framställning av Jacques Stephen Alexis död, med spikar inslagna i hjärtat och Papa Doc och dödens lwa, Bawòn Samdi, i bakgrunden.

Haitisk konst är inte enbart naiv. Konstnärer som Max Pinchinat (1925), Luckner Lazard (1928), Rose-Marie Desruisseaux (1933), Claude Dambreville (1934), Tiga (1935), Frankétienne (1936), Arijac (1937), Bernard Wah (1939), Ludovic Booz (1940), Raymond Olivier (1943), Emilcar Simil (1944), Bernard Séjourné (1947), (Favrange) Valcin II (1947), Jean-Claude Legagneur (1947), Célestin Faustin (1948) och Lionel Saint-Eloi (1950) har helt andra – mer moderna – uttryckssätt. Men gränsen mellan de naiva och de mera sofistikerade är flytande. Hur ska man till exempel klassificera Jacques-Enguérrand Gourgue?

Det år påtagligt att den haitiska naiva konsten grundas på folkliga uttryck. De två mest slående uttrycken är att Hector Hyppolite blev upptäckt när DeWitt Peters fick se hans bilder på dörrarna på baren Icí la Renaissance i den lilla byn Mont-Rouis och att André Normil dekorerade tap-tap (små lastbilar med tak över som fungerar som bussar). Hyppolite och Normil är långt ifrån unika. Det är gott om fantasifulla graffitti på murarna i de haitiska städerna, det är många som täljer träskulpturer, turister möter billiga, färgstarka tavlor på gatorna. Papier maché-figurer och, ännu mer, flaggor med voodoosymbolik har på senare år blivit speciella genrer även i konstgallerierna.

Sedan har vi förstås den mest kände av alla haitiska konstnärer: Jean-Michel Basquiat, död 1988, vid endast 27 års ålder, av en heroinöverdos, men han födde, levdes och dog i New York. Han samarbetade med Andy Warhol, och en av hans tavlor såldes för över 110,5 miljoner dollar 2017 – en av de tio dyraste tavlorna någonsin. Men det är en annan historia.

Åren mellan 1940-talet och 1980-talet är den haitiska naiva konstens guldålder, vilket inte på något sätt innebär att den skulle ha stagnerat därefter. Tvärtom. För varje årtionde därefter har det tillkommit en rad förstklassiga artister. Till skillnad från naivt måleri i en del andra länder uppvisar den haitiska konsten inga tendenser till petrifiering, utan ett av de främsta kännetecknen på konsten i Haiti är att målarna tenderar att söka sina egna, personliga uttrycksformer. Det finns alltid något nytt att upptäcka.

Den haitiska konstens historia är i grunden en solskenshistoria, men läget är långt ifrån det bästa för tillfället. Vi har här porträtterat det haitiska måleriets finaste decennier – klassikerna – vilket dock inte innebär att den haitiska konsten har gått in i en nedgångsfas. Nya begåvade målare dyker upp hela tiden. Här några namn att lägga på minnet inför framtiden: Wagler Vital (1950), Phélix Brochette (1954), Eric Jean-Louis (1957), Jonas Profil (1957), Françoise Éliassaint (1958) (utsökta madonnor/Ezili) Julien Valéry (1958), Iris (1959), Serge Labbé (1960), Ramphis Magloire  (son till Louisiane Saint-Fleurant) (1961), och givetvis hans bror Stivenson (1963), Benson Myrtil (1965), Maxan Jean Louis (1966), Pacal Smarth (1966), Roi David Annisey (1967), Agathe Aladin (1967), Frantz Zéphirin (1968), Reynald Joseph (1973), Ronald Cadet (1979), Xavier Dalencour (1981) och Roody Saincila (1987).

Tyvärr har marknaden för ny haitisk konst har krympt rejält som ett resultat av jordbävningen 2010 och i takt med att gängen har brett ur sig. Turismen är död och de haitiska gallerierna säljer inget i brist på klienter utan håller stängt. Det går inte att skeppa ut något från Haiti. Det som säljs, säljs främst via nordamerikanska gallerier från deras inneliggande lager. Man får bara hoppas att situationen kommer att vändas till det bättre under de kommande åren, att gängen utrotas och att Haiti får det bättre rykte som landet förtjänar. Men det är långt ifrån säkert. Nyhetsrapporteringen kommer tyvärr med största sannolikhet att fortsatt vara negativ under överskådlig framtid. Den 27 januari inledde Viv Ansamn, Haitis största gangstergäng, en attack mot Kenscoff, i bergen ovanför Port-au-Prince. Resultat: mer än 150 döda – mer än femton gånger så många som i den tragiska skolskjutningen i Örebro. En enda familj uppges ha mist tolv medlemmar …

”Ayti, Ayti
Mwen renmen ou pou tout lavi”

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti

Läs de tidigare delarna i serien om Ett annorlunda Haiti här och här.