5 maj 2023

Mats Lundahl: Gammal och ny ekonomisk liberalism – ett marknadsekonomiskt manifest

Eli Heckschers “omvändelse” till liberalismen 1921 var lite av en sensation i den tidens Sverige eftersom han alltsedan sin ungdom hade varit en välkänd konservativ ekonom som förespråkade en stark och aktiv stat.[1] Hans ändrade övertygelse ledde till, eller gick hand i hand med, att han formulerade en stark, djupt känd, plädering för marknadsekonomin och ett avståndstagande från tvivelaktiga statliga ingrepp. För att låna titeln på Benny Carlsons doktorsavhandling betraktade han, i likhet med Gustav Cassel, i långa stycken staten som ett ”monster” som måste hållas kort,[2] men ett monster som han trots allt tyckte hade en funktion att fylla och som han kände sympati för.

Gammal och ny ekonomisk liberalism

Heckscher uttryckte sin ideologiska ståndpunkt i Gammal och ny ekonomisk liberalism,[3] en skrift som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut, och som nu – efter hundra år – föreligger i en nyutgåva, med förord av Anders Ydstedt, ordförande i Svensk Tidskrift, som grundades av Eli Heckscher och Gösta Bagge 1911, vars redaktör Heckscher var under en följd av år, och efterord av Benny Carlson, professor emeritus i ekonomisk historia i Lund.[4] Det som slår en modern läsare är å ena sidan att de frågor Heckscher behandlade i sin bok inte har förlorat sin aktualitet – han låg före sin tid – å andra sidan att framställningen är levande och fängslande. (Det var inte alltid fallet med Heckscher. Ofta var hans stil invecklad och tungfotad.)

Svensk Tidskrift var ”ett organ för den yngre högern” skriver Carlson i sin avhandling, och Heckscher räknades som anhängare av Hjalmar Hammarskjölds konservativt präglade ämbetsmannaregering (1914–17).[5] När han publicerade sin bok hade han emellertid blivit en liberal marknadsekonom som tog avstånd från den statskonservatism som han i yngre år hade omfamnat. I boken bekänner sig han i stället omgående till Adam Smiths vision av rationella individers ekonomiska egenintresse som en välståndsskapande kraft,[6] en uppfattning som han skulle ha anledning att komma tillbaka när han skrev sitt storverk Merkantilismen,[7] där han kontrasterade Smiths liberala, frihetliga, marknadsekonomi mot merkantilisternas genomreglerade samhälle där individerna var underordnade staten – liberalismen som merkantilismens testamentsexekutor – ett verk som hade sysselsatt honom från och till från de första åren av nittonhundratalet, ett förhållande som måste ha haft ett inflytande på den bok han publicerade 1921. Det ekonomiska egenintresset stod inte på något sätt i motsats till det allmänna bästa: samhällsvälfärden.

Heckscher erbjuder ingen explicit definition av liberalism i sin bok, men i en artikel i Svensk Tidskrift 1930 skriver han: ”Med liberalismen åsyftas i stort sett det västerländska ekonomiska system som vanligen kallas den fria konkurrensens eller den moderna privatkapitalismens. […] Som utmärkande för detta system ser jag då att den låter en på visst sätt beskaffad prisbildning fungera som regulator.”[8] I boken hyllar Heckscher den osynliga handen och dess förmåga – om den lämnades i fred – att skapa rikedom – the Wealth of Nations – inte blott för de av sitt egenintresse motiverade individerna utan för nationen som helhet. Denna välståndsskapande kraft måste få verka så ostört som möjligt, utan inblandning av någon klåfingrig stat som inte begrep sitt eget bästa. Affärsmän tillhandahåller det som människorna efterfrågar – människor som själva kan definiera sina behov. På marknaden möts producenter och konsumenter och genom det fria bytet förverkligar de sina målsättningar – å ena sidan högsta möjliga vinst, å den andra största möjliga konsumtionsnytta.

Heckscher lade bevisbördan för påståendet att producentintresset skulle stå i motsats till konsumentintresset på dem som förfäktade tesen. Han trodde inte på institutioner som sade sig arbeta för det allmänna bästa. Åtminstone, hävdade han, ironiskt, att han aldrig hade sett något gott komma från sådana institutioner. Offentliga företag var Heckschers tids PostNord. De bidrog till att försämra individernas behovstillfredsställelse, men inte nog med det; de stod i särklass vad gällde denna förmåga. Skillnaden mellan det fria bytet på marknaden och de byråkratiska organisationernas ingripanden i människornas liv var att de senare genom tvång – skatteuttag – kunde finansiera sin verksamhet, medan de privata företagarna var beroende av att kunna producera vad människorna, av fri vilja, efterfrågade.

Så långt, enligt Heckscher, den gamla liberalismen. Det gick emellertid inte att bortse från staten. Trots sitt monsterdrag hade den viktiga funktioner att fylla.

Statens funktioner

Den allra viktigaste av statens funktioner var att garantera penningvärdet. En ekonomi utan ett stabilt penningvärde var liktydigt med ett samhälle där marknadsekonomin inte skulle fungera. Resultatet av de på marknaden slutna avtalen skulle med ett fluktuerande penningvärde bli något helt annat än vad de avtalsslutande parterna hade avsett. Stabilisering av penningvärdet var den främsta uppgiften för en ny ekonomisk liberalism, något som tyvärr i det historiska perspektivet framstod som ett undantag. Medlet för stabilisering hade historiskt varit guldmyntfoten, avskaffad 1914, vilket Heckscher beklagade. (Den återinfördes 1924 och avskaffades återigen 1931). Heckscher såg det som att Sverige hade återfallit i det kaos som rådde före guldmyntfotens införande 1873. Guldmyntfoten var en målmedvetet inriktad politik. Fick man inte stabilitet i penningvärdet gick det inte att föra en rationell ekonomisk politik och det skulle bli svårt att ingå bindande ekonomiska avtal.

Heckschers åsikt att säljare och köpare båda drog fördel av på marknaden frivilligt ingångna avtal var inte någon okontroversiell slutsats. Det fanns fortfarande gott om folk som hävdade ett motsatsförhållande: att producenterna hela tiden strävade efter att höja sina priser och att detta var att betrakta som en exploatering av konsumenterna. Heckscher vände sig mot resonemanget. Det låg knappast i säljarnas intresse att göra så, för då riskerade de att bli sittande med sina lager osålda. Tvärtom kunde det finnas anledning att sänka priserna för att ta marknadsandelar från konkurrenterna.

Heckscher underströk konkurrensens fördelar genom att jämföra den med monopolmarknader med högre priser och lägre försåld kvantitet, något som knappast var ett samhällsintresse. Det bästa botemedlet mot monopolens för konsumenterna skadliga effekter var just konkurrens. Höga monopolpriser tenderade att leda till inträde på marknaden av nya företag, såvida inga hinder för detta existerade. Monopol är svåra att upprätthålla, särskilt i de fall köparna också kan se sig om efter varor på världsmarknaden. Tullar däremot befrämjade monopol – Heckscher hade motsatt sig sockertullar (se nedan)– liksom regleringar av till exempel bankverksamheten och spritproduktionen. Staten hade en tendens att bidra till uppkomsten av privata monopol genom regleringar som gynnade de redan etablerade på marknaden.

Att företagen själva skulle inskränka konkurrensen trodde däremot Heckscher inte på. Det var i de flesta fall i praktiken omöjligt. Förr eller senare skulle konkurrenter ta sig in på marknaden, lockade av de höga vinsterna. Det var snarast i de fall där affärsmän skaffade sig politisk makt som monopolen blev farliga (Heckscher anförde skråväsendet som exempel) och i fallet med statliga monopol där det lagstiftningsvägen gick att utestänga all konkurrens, så att parti- eller klassintressen kunde ta över. Härtill kom sådana monopol som karakteriserades av makt över tillgången på en viss råvara. Då blev monopolet omöjligt att rubba, utom när importkonkurrens tilläts.

Inkomstfördelningsaspekter

Heckscher anförde också inkomstfördelningsargument till stöd för marknadsekonomin. I ett konkurrenssamhälle bestäms vars och ens inkomst av vad individen själv åstadkommer, dvs av konsumenternas värdering av prestationerna. Detta aktualiserade frågan om hur kapitalinkomsterna borde behandlas. De var ju att betrakta som arbetsfria inkomster. Som Heckscher såg det vilade emellertid hela samhällets ekonomiska verksamhet på sparandet, på spararnas vilja att avstå nutida konsumtion: utan sparande inget kapital och utan kapital ingen produktion. Ersättningen för den sålunda uppskjutna konsumtionen var just kapitalräntan. Det gick således inte att dra in kapitalinkomsterna till staten. Naturtillgångar däremot var legitimt byte för staten. De skulle finnas kvar även om inkomsterna från dem drogs in. Med hänvisning till Ricardo och hans analys av jordräntan[9] hävdade Heckscher att det var principiellt omöjligt för en ny ekonomisk liberalism att avvisa tanken på en indragning av avkastningen på naturtillgångarna.

Heckscher ställde också den tillspetsade frågan om de inkomster som tillföll individerna var nödvändiga för att ekonomin skulle fungera. Svaret var att det berodde på. Företagare som byggde sin verksamhet på någon typ av specialbegåvning som avkastade miljonvinster skulle knappast lägga ner verksamheten om en del av deras inkomster drogs in till staten. Detsamma gällde däremot inte för till exempel lågavlönade tjänstemän som bara kunde öka sina inkomster genom extraarbete. Om extrainkomsterna togs från dem skulle samhället gå miste om deras motsvarande prestationer. Heckscher talar i sin bok om samhällets ”fritt disponibla inkomst”, den del av de högt värderade prestationerna som inte är nödvändig för att framkalla dem. Den kan därför tillfalla samhället och användas för inkomstomfördelning till låginkomsttagare eller till sparande.

Det fanns emellertid, enligt Heckschers sätt att se, en gräns för omfördelningarna. Det var inte så att den jämnaste inkomstfördelningen var den bästa. Inkomstskillnader behövs för att stimulera produktionsansträngningarna, men de allra högsta inkomsterna kan kapas. Heckschers rekommendation var att inkomstfördelningen borde göras så jämn som det gick utan att de rikedomsskapande krafterna skadades. I detta avseende skilde sig den nya ekonomiska liberalismen från den gamla. Den var en socialliberalism och inte en Manchesterliberalism som byggde på laissez-faire och som inte brydde sig om huruvida ett köp gjordes av en superrik person eller av en fattiglapp. Detta var en svaghet i marknadsprisbildningen och följaktligen något som den nya ekonomiska liberalismen måste ta itu med. Heckscher var inte främmande för interventioner utan förordade en progressiv beskattning av sådana inkomster vars indragande inte skulle minska produktionsansträngningarna. Han rekommenderade dessutom differentierad beskattning: högre skatt på förmögenhet än på arbetsinkomster. Förutsättningarna för att ett sådant system skulle fungera var emellertid att staten inte använde de indragna medlen på ett ekonomiskt sämre sätt än vad de vars medel indragits skulle ha gjort. En möjlighet att inte bestraffa sparandet var att använda utgiftsbeskattning. På samma sätt kunde arvsrätten ifrågasättas.

Socialpolitik

Den främsta invändningen mot den fria konkurrensen var enligt Heckscher socialpolitisk, men ofta var den felformulerad, som när det – i vida kretsar – hävdades att de lagar som gällde för bytet på en marknad inte var tillämpliga på arbetsmarknaden. I själva verket, poängterade Heckscher, bestämdes lönen på arbetsmarknaden på exakt samma sätt som varupriserna på produktmarknaderna. Detta faktum borde socialpolitiken avstå från att försöka ändra. Den måste acceptera marknadsprisbildningen. Ersättningen för nödhjälps- och beredskarbeten (liksom arbetslöshetsunderstöden) borde läggas på en nivå som var tillräckligt låg för att befrämja en återgång till normala arbetsmarknadsförhållanden. Socialpolitikens uppgift var i stället att ändra marknadens värdering av arbetsprestationerna genom att ändra arbetskraftens kvalitet, genom utbildning, och användning – genom att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, för att ta till ett modernt uttryck – på ett sätt som resulterade i högre löner.

Den nya ekonomiska liberalismen måste, vad gällde marknadslönebildningen, emellertid, acceptera den gamla marknadsliberalismens ståndpunkt. Heckscher ville bort från ”sociala” slagord som ”industriell demokrati”, när detta tolkades som att arbetarna skulle bestämma över företagens verksamhet. Han gjorde strikt åtskillnad mellan människorna som medborgare som måste få åtnjuta vissa rättigheter och människorna som arbetare som måste underkasta sig marknadens logik. Samhällets ”fritt disponibla inkomst” måste användas inte minst till att upprätta denna skillnad, till exempel via sjukvården.

Heckscher påpekade emellertid också att strängt taget fungerade det ekonomiska egenintressets välfärdsskapande förmåga bara i den givna, statiska, situationen. Om framtiden togs med blev bilden en annan. Barnarbete till exempel gav ostridigt en ekonomisk vinst för stunden, men samtidigt kunde det förhindra individerna från att längre fram utveckla en högre produktivitet, samtidigt som det hindrade barnen från att i framtiden bli lyckliga människor. Här förelåg ett marknadsmisslyckande, och här hade socialpolitiken en klart definierad uppgift. Däremot vände sig Heckscher mot åtgärder som syftade till att åsidosätta de på marknaden agerande individernas eget framtidsintresse. Det var absurt att tro att lagstiftare eller ämbetsmän skulle förstå människornas bästa bättre än de själva. Som exempel anförde Heckscher åttatimmarsdagen. Lagstiftning om en sådan var bara ett ingrepp i den process varigenom arbetsgivare och arbetstagare kom överens om arbetstidens längd – ”en av de ändamålslösaste bland socialpolitiska åtgärder”, som bara var ”en nationalekonomiskt försämrande begränsning i arbetstiden”.[10]

Allt som allt hade socialpolitiken enligt Heckscher svårt att dra upp ens grova linjer för verksamheten med utgångspunkt i enkla ekonomiska resonemang. Den var bara krånglig. Motsatsen gällde handelspolitiken, vars principer var enkla. Politiker framförde ofta ekonomiskt vanvettiga argument till förmån för en protektionistisk utrikeshandelspolitik. Det gällde emellertid att formulera motargumentet rätt. Handeln gav möjlighet att maximera nationalinkomsten, vilket absolut inte var fallet med protektionismen. Den senare vilade på sedan länge vederlagda ekonomiska missuppfattningar. Heckscher fastslog att det inte fanns något annat område där den gamla ekonomiska liberalismen stod på så fast grund som vad gällde utrikeshandeln.

Heckscher avslutade sitt resonemang om egennytta och samhällelig välfärd med att formulera ett socialliberalt credo, men samtidigt ett credo som i långa stycken vilade på viktiga grundsatser från den gamla ekonomiska liberalismen:

Därmed torde ungefär så mycket vara sagt, som rimligtvis bör sägas i en kort principiell diskussion av satsen om överensstämmelse mellan allmänt och enskilt intresse vid konkurrens. Resultatet har blivit, att satsen kräver mycket viktiga förutsättningar och modifikationer: ett ordnat penningväsende, indragning åtminstone i största möjliga utsträckning av jordräntan, inkomstfördelningens utjämning, i den mån dess ojämnhet icke behövs som ekonomisk stimulus, och vissa slag av socialpolitik. Men resultatet har också blivit, att satsen i övrigt står orubbad kvar; att mycket av monopoltendensen är en skapelse av staten själv och dess avsteg från den fria konkurrensen, medan annat däri reduceras till en obetydlighet genom indragning av makten över naturtillgångarna; att socialpolitiken ej kan eller får innebära en förnekelse av det fria bytets princip på arbetsmarknaden, och att frihandeln såsom politiskt program står lika oangriplig som någonsin. Den nya ekonomiska liberalismen har alltså minst av allt någon anledning att avsvärja den gamla.[11]

Individen och staten

Efter att ha sjungit marknadsekonomins lov som välståndsskapande faktor gick Heckscher i andra delen av Gammal och ny ekonomisk liberalism över till att granska de två grundläggande postulat som låg under detta resultat: att varje människa förstår sitt eget bästa och att hon kan tillgodose det senare genom att handla på egen hand, utan inblandning. Om man underkände människornas förmåga att utifrån deras preferenser själva fatta beslut upphörde de ekonomiska lagarna att vara ändamålsenliga. Det gick inte att ha synpunkter på andra, rationella, människors konsumtionsval även om man i grunden tyckte att det var helt fel. Den ekonomiska världen var på denna punkt helt befriad från moral. Vad samhället kunde göra var att reglera vissa avarter av skadlig konsumtion och uppmuntra sådan konsumtion som medborgarna utifrån någon moralisk princip borde konsumera mera av, vad som i en senare tids anglosaxisk terminologi benämns merit goods, genom förbud eller skatter och subventioner. Ofta var problemet ett inkomstproblem. Alla hade inte råd att kosta på sina barn en god utbildning. Likaså måste kollektiva varor finansieras via den fritt disponibla inkomsten.

Ingreppen fick emellertid inte enbart gå ut på att ändra sammansättningen av medborgarnas konsumtion. Enligt Heckscher gällde det också att se till att medborgarna valde rätt medel och tillvägagångssätt för att tillfredsställa sin efterfrågan. Ett exempel var läkemedel, där det var klart olämpligt att medborgarna fick välja fritt. Ett annat var socialpolitiken. Det var inte säkert att de på egen hand fattade riktiga beslut i frågor som hade med ålderdom, invaliditet och olycksfall att göra, och att därför deras nytta skulle bli lägre än vad den kunde vara. Här måste staten ingripa med tvångsåtgärder.

Heckscher ansåg att den gamla ekonomiska liberalismen hade överskattat individens förmåga att fatta korrekta beslut och därför hade vänt sig mot så gott som alla kollektiva sammanslutningar, privata såväl som offentliga. Sådana sammanslutningar hade tvärtom varit till nytta i många sammanhang där individerna haft svårt att fatta beslut, och många farhågor var överdrivna. Fackföreningarna kunde knappast driva upp lönen över marknadsjämviktsnivån utan att sysselsättningen påverkades. Privata sammanslutningar påverkade å andra sidan statens beteende. Staten frestades lätt till att direkt gå in för att förhindra att privata monopolliknande sammanslutningar fick för stort inflytande, men Heckscher tyckte att den hellre borde utöva sitt inflytande genom lagstiftning och förvaltning – inte genom att direkt konkurrera med de privata sammanslutningarna genom till exempel bildande av statsföretag som inte konkurrerade på samma villkor som privata företag måste göra. Framför allt fick inte statliga företag bli ensamma på marknaden.

I den tredje och sista delen av Gammal och ny ekonomisk liberalism framhöll Heckscher att den ekonomiska liberalismen inte gick att härleda till en strikt vetenskaplig grund. Den utryckte också en samhällspsykologisk – dvs ideologisk – uppfattning. ”Innebörden är kort och gott, att man gör sitt bästa när man får hjälpa sig själv och själv får skörda frukterna av sina strävanden.”[12] Den tid då Heckscher skrev sin bok om liberalismen kännetecknades av en blandning av desorganisation och regleringar efter världskriget. Tyskland var i upplösningstillstånd och penningvärdet var långt ifrån stabilt. Samtidigt hade den fria företagsamheten begränsats genom tullar och andra ingrepp i marknadsprisbildningen, och statens direkta inblandning i ekonomin hade ökat under kriget. Näringslivet behövde luft under vingarna för att detta skulle ändras, men affärslivet hade påverkats. Näringslivet krävde frihet och självbestämmande under goda tider men ropade på statsstöd under dåliga. Icke desto mindre gick det enligt Heckscher inte att komma bort från ett centralt faktum: ”Affärsmannen är oumbärlig och en av samhällets värdefullaste tillgångar på sitt eget område, d.v.s. när han får fullfölja sina egna mål inom den ram rättsordningen utstakar.”[13] Den ekonomiska liberalismens styrka låg i dess enkelhet och praktiska tillämpbarhet, så länge penningväsendet var ordnat.

Gammal och ny ekonomisk liberalism var – och förblir – en stark plädering för marknadsekonomin, men en marknadsekonomi som måste fungera inom ramar som formuleras av staten. Det var detta som var det nya i den ”nya” ekonomiska liberalismen. Staten måste i vissa avseenden gripa in i det ekonomiska skeendet, helst inte i marknadsmekanismen, för den fullföljde nöjaktigt sin uppgift, att låta producenter och konsumenter sluta avtal till ömsesidig tillfredsställelse, utan för att rätta till mindre önskvärda sociala konsekvenser av dessa avtal. När man läser Heckscher hundra år senare är det uppenbart att hans ”omvändelseskrift” är en plaidoyer som inte stämmer med den bild av Heckscher som stundtals har framskymtat – en ohämmad förespråkare för den oreglerade marknadsekonomin – en skrift som snarare får honom att framstå som en tidig socialliberal av samma snitt som hans elev Bertil Ohlin senare, som ledare för Folkpartiet, skulle göra till sitt politiska signum. Heckscher var mot onödiga statliga ingripanden, och mot såväl privata som statliga monopol. Han uttryckte ett välfärdsteoretiskt synsätt. Pigous The Economics of Welfare hade publicerats 1920,[14] men om Heckscher hade läst den är oklart. Hans egen skrift verkar ha sprungit ur hans egna funderingar: funderingar som till stor del handlade om inkomstfördelningen, ett ämne som också hade legat till grund för hans klassiska uppsats om utrikeshandel från 1919, den uppsats som etablerade den moderna, neoklassiska, utrikeshandelsteorin.[15] I sin bok insisterade Heckscher på vikten av att skapa så mycket lycka som möjligt för så många som möjligt. Den centrala mekanismen i denna process var marknadsmekanismen, men den senare behövde kompletteras med statliga ingripanden som korrigerade socialt icke önskvärda konsekvenser av marknadens funktionssätt.

När och varför?

Frågan har rests av flera forskare om när Heckscher började anamma den ”nya” ekonomiska liberalismen. Rolf Henriksson skriver: ”The war had turned Heckscher’s political views from moderate conservative to strongly liberal”,[16] och Heckschers biograf Ylva Hasselberg hävdar tout court: ”Kriget fick Heckscher att byta politisk uppfattning.”[17] Benny Carlson daterar i stället förändringen till 1910–11.[18] Å andra sidan skriver han också om omvändelsen: ”Handlade den om en etappvis förskjutning i samband med alla dessa erfarenheter (vilket jag personligen tror) …”[19] Detta verkar motsägelsefullt men bör tolkas så att Heckscher efter ett antal erfarenheter under föregående år runt 1910–11 hade kommit fram till sin nya position.

Heckschers omsvängning var en stegvis process. Det var knappast så att Saulus föll av hästen och slog sig, utan han hasade gradvis ner tills han fann sig stående på fast mark. Benny Carlson har övertygande pekat på de olika stegen. Att erfarenheterna från världskriget – regleringsekonomin – spelade in är sant. Heckscher själv betonade detta.[20] Icke desto mindre är det viktigt att konstatera att omvändelsen, som den manifesterades 1921, hade föregåtts av ett antal steg som inte alla pekar i samma riktning utan som i långa stycken indikerar att Heckscher debatterade med sig själv. Han hade svårt att släppa sin tidigare konservativa uppfattning att staten hade en viktig uppgift. Samtidigt hade han emellertid lite i taget tvingats att ta ställning i ett antal viktiga aktuella frågor och då efterhand börjat svänga om.

I början var han dedicerat statskonservativ. Under 1906 publicerade han, tillsammans med Herman Brulin en attack på den ”gamla” liberalismen i syfte att vrida medborgarna åt höger. Samma år argumenterade han för ett statligt järnvägsmonopol, i stället för privat konkurrens, och för en aktiv konjunkturstabiliserande politik. 1907 förebrådde han de konservativa för att de inte hade begripit att staten genom att tillgodose nationens intressen samtidigt kunde främja den konservativa saken. Han framställde sig själv som en person som förordade statliga ingrepp utan att vara socialist. Under 1908 hävdade Heckscher i en debatt med socialdemokrater att statliga ingrepp inte var något sentida påfund utan att de alltid hade varit naturliga på det sociala området, till exempel inom hälsovård, arbetsmiljö och socialförsäkringar. Liberalismen, hävdade han, var snarast att betrakta som en tillfällig parentes i detta avseende. I ett inlägg på Nationalekonomiska Föreningen samma år betonade han att statens roll hade utvidgats på senare år. Den var inte längre begränsad till att skapa och upprätthålla lag och ordning utan under det senaste halvseklet hade staten i allt större utsträckning gripit in för att främja berömvärda aktiviteter och begränsa skadliga. Heckscher exemplifierade med utbildning, ekonomisk politik och socialpolitik. Naturliga monopol borde ligga i statliga händer liksom hälsovården, välfärden och rättskipningen. Staten hade en viktig plats i hans värld.

Under de närmaste åren började emellertid Heckscher revidera sin syn på statens roll. En viktig anledning till detta var att hans verksamhet alltmer kom att inriktas på nationalekonomi, en nationalekonomi som först och främst betonade marknadsmekanismen. 1909 grundades Handelshögskolan i Stockholm. Eli Heckscher blev den förste innehavaren av en professur i nationalekonomi och statistik. Han hade då bland annat att föreläsa över nationalekonomins grundvalar, dvs ge en grundläggande kurs i nationalekonomi. Denna innefattade inte minst pristeori. Ylva Hasselberg har med utgångspunkt i bevarade anteckningar från en av de studenter som deltog i kursen skisserat innehållet. Av hennes skildring framgår att Heckscher hade anammat den neoklassiska marknadsteorin, en slutsats som hon emellertid inte själv delar, utan i stället hävdar att ”Heckscher aldrig på allvar omfattade marginalismen” och att han förblev en ”klassisk” nationalekonom,[21] ett märkligt påstående om den ekonom som skrev den artikel om internationell handel som anses vara början till den neoklassiska teorin för internationell handel.[22] Som Harry Flam och June Flanders skriver i sin introduktion till Heckschers och Bertil Ohlins grundläggande skrifter i ämnet: ”The Heckscher-Ohlin theory came to replace the classical paradigm … as the dominant theory of international trade”.[23] ”Eli Heckscher and Bertil Ohlin revolutionized the theory of international trade. They shaped a general-equilibrium trade theory consonant with neoclassical economics …”[24] Heckscher hade redan tidigare mottagit neoklassiska impulser. Redan när han läste nationalekonomi som student i Uppsala för David Davidson hade han läst Alfred Marshalls Principles of Economics, Charles Gides Nationalekonomins grunddrag och Knut Wicksells Föreläsningar i nationalekonomi.[25] I sitt bidrag till det symposium som 2003 avhölls på Handelshögskolan femtio år efter Heckschers död skriver Rolf Henriksson:

The only general validity of classical theory that Heckscher retained as his “keep” was what might be called “the economic logic in the small,” the type of partial deductive reasoning demonstrated by Ricardo. This was the residue of classical theory that had been transferred into the now emerging neoclassical theory, where it was expanded into a stringent general theory of the market and the market system.[26]

Under 1910 vände sig Heckscher både mot socialism och okontrollerad liberalism. Staten fick inte ta över produktionsapparaten, men den fick inte heller lämna produktionen enbart till marknadens godtycke. Mellan dessa två extremer fanns det plats för en aktiv stat. Marknadsmekanismen krävde statlig övervakning för att kunna fungera effektivt och, upprepade Heckscher, det var bättre att staten skötte de naturliga monopolen än att privata aktörer gjorde det. I det första numret av Svensk Tidskrift skrev Heckscher och Gösta Bagge:

Svensk Tidskrift skall i första rummet vara en politisk tidskrift, så fattadt, att dess uppmärksamhet främst skall inriktas på de för statslifvet viktiga frågorna. […] [Den] … redaktionella ståndpunkt[en] är oberoende af de särskilda politiska partiernas program, och om man vill söka i allmänna vändningar sammanfatta dess kärna kan den … sägas vara: den svenska statens inre och yttre styrka och statsarbetets effektivitet, till stöd för landets gemensamma uppgifter, till vård om rikets internationella ställning och till statsintressets befrämjande gent emot alla enskilda partiers öfvergrepp eller oberättigade anspråk.[27]

Heckschers uppskattning av staten hade undergått en förändring. Han blev mer och mer kritisk mot vad han uppfattade som överdrifter i interventionerna. Benny Carlson sammanfattar:

Ännu 1910 predikade han en stark och aktiv stat. Han efterlyste ”armbågsrum åt regeringen” och ville se riksdagen förvandlad till ”en fotapall åt den utöfvande makten”. ”Öfverallt återfinner man samma individualistiska, mot den aktiva statsverksamheten fientliga anda”, klagade han och riktade sig särskilt mot radikala liberaler och socialdemokrater som visserligen ville utöka statens verksamhetsområde men, hos vilka det fanns ”statsfientliga tendenser, som atavistiskt lefva kvar”.

Bara något år senare – i december 1911, två månader efter att statsmakten övergått i liberalernas händer – var det annat ljud i skällan. Nu konstaterade Heckscher, uppenbarligen i en allt annat än entusiastisk stämning, att Sverige ”kommit så långt in på statsunderstödets – ´handelspolitikens’, ’industripolitikens’ ’exportpolitikens’, ’sjöfartspolitikens’ – väg.”[28]

Redan tidigare, på våren 1911, hade Heckscher konstaterat att industri och handel troligen gjorde bäst i att samarbeta och försöka klara sig utan att repliera på staten. Budskapet upprepades i slutet av året. Huruvida industrin blomstrade eller ej berodde i sista hand på dess egen förmåga. Som Carlson skriver hade vid det laget hans entusiasm för ingrepp mer eller mindre försvunnit. Statskonservatismen hade ersatts av en mer eller mindre liberal åskådning. Näringslivet måste lita till sig själv och försöka stå emot statliga ingrepp som gjordes med helt andra mål än att främja produktion och handel. Det var tveksamt huruvida staten borde expandera sin produktions- och affärsverksamhet. Å ena sidan skulle stora statliga företag ha lättare att skapa stordriftsfördelar och att skaffa kapital, men mot detta måste vägas de tendenser till rigiditet och byråkrati som lätt skulle kunna smyga sig in, svårigheten att få till innovationer och risken att arbetarna fick för stort inflytande på företagens skötsel. Carlson hänför Heckschers omsvängning framför allt till det faktum att Arvid Lindmans konservativa regering 1911 ersattes av Karl Staafs liberala ministär, som stöddes av Socialdemokraterna, vilket Heckscher såg som ett hot mot staten, ”den stat som Heckscher ville se upphöjd över alla särintressen”.[29]

Heckscher tvivlade på att socialismen skulle klara av att avskaffa fattigdomen. Risken var stor att den snarare framkallade en bidragstagarmentalitet som förhindrade folk från att i görligaste mån ta sitt öde i egna händer. Som han själv såg det var ekonomisk tillväxt det mest effektiva sättet att göra något åt fattigdomen – statens viktigaste uppgift. Heckscher medgav att skatte- och transfereringspolitiken hade en roll att spela – det hade historiskt inte gått att förbättra villkoren för de fattiga utan socialpolitiska åtgärder – men han hävdade envist att i grund och botten måste var och en vara sin egen lyckas smed. Socialpolitiken fick inte förstöra incitamenten till egna insatser.

Frihandel och krigsekonomi

En annan fråga där Heckscher intog en dedicerat marknadsvänlig hållning var tullfrågan. I slutet 1880-talet hade Sverige i likhet med Tyskland slagit in på en protektionistisk linje och infört spannmålstullar med förhöjda livsmedelspriser som följd. Denna politik fortsattes under de följande decennierna, men 1913 motionerade Socialdemokraterna i riksdagen om en tioprocentig reduktion av tullarna, särskilt på socker (som pendlade mellan 40 och 47 procent). Heckscher kastade sig in i striden. Han ville få bort frågan från politiken och i stället analysera den vetenskapligt, ekonomiskt. Han accepterade inte argumentet att tullskydd skulle öka sysselsättningen. Det var inte meningsfullt att försöka sysselsätta arbetslösa från andra branscher inom sockernäringen med hjälp av tullskydd. Det var bättre att de arbetade inom andra näringar, framför allt inom exportnäringarna. Det var till och med bättre att de överflödiga arbetarna ägnade sig åt att spela fotboll i stället för att producera socker. Det skulle åtminstone stärka deras fysik. Heckscher accepterade inte heller argumentet att staten, betodlarna och sockerindustrin alla skulle förlora på en tullsänkning. Mot dessa förluster ställde han den vinst som konsumenterna skulle göra och som skulle kompensera mer än väl för förlusterna – en analys à la Marshall i neoklassisk anda. Sockerindustrins enda existensberättigande låg i att den betjänade konsumenterna. Det enda legitima argument som Heckscher kunde se för en sockertull var att den möjligen skulle kunna leda till en kostnadssänkning på sikt om den kunde hjälpa en outvecklad bransch till kostnadssänkningar genom att producenterna blev skickligare (en uppfostringstull) men då gällde, väl att märka, att den måste avvecklas i takt med kostnadssänkningarna och inte bli evig.[30] Heckscher var övertygad frihandlare, vilket han skulle visa även framdeles.[31]

Världskriget tvingade fram ökade statliga ingrepp. Heckschers inställning till dem var kluven. Vissa var av godo, andra av ondo. Han fortsatte att hålla fast vid din gamla övertygelse att staten måste agera, oberoende och kraftfullt och utan att låta sig påverkas av diverse partipolitiska överväganden och han höll före att statligt agerande i grunden var positivt, men samtidigt ifrågasatte han mer och mer statens förmåga att på bästa sätt lösa sin uppgift.

Heckscher publicerade redan 1915 sin bok om krigsekonomin, Världskrigets ekonomi.[32] Där skriver han: ”Såsom … nödfallsutväg har man knappast annat än att falla tillbaka på … kommunismen … konsumtionsbegränsning […] Hvad det här gäller är, såsom hvar och en förstår, det tyska brödkortssystemet …”[33] Här argumenterar alltså Heckscher för ett åsidosättande av marknadsmekanismen som ransoneringsinstrument. Men hur ska man tolka yttrandet? Det handlade om ett rent undantag. Det var snarast så att Heckscher såg kriget som en påtvingad parentes i marknadsekonomins historia. Ransonering var en nödfallsutväg. Heckscher var kluven. Å ena sidan var han mot prisregleringar – han ansåg dem dumma – å andra sidan var han för konfiskering av profiter som gjorts på krigskonjunkturen.[34] De råder dock knappast något tvivel om att Heckscher ville bevara marknadsmekanismen i den utsträckning detta var möjligt. När han diskuterar beredskapsproblematiken – hur Sverige skulle kunna behålla en tillfredsställande livsmedelsstandard under kriget – förespråkar han lagring och inte tullskydd av den inhemska produktionen. Och hans övergripande slutsats är klar:

Produktionen och bytet […] är förutsättningen för att folket och staten, d.v.s. konsumenterna, skola få sina andliga och materiella behov täckta på bästa möjliga sätt. Faran af ett oförnuftigt ingripande i prisbildningen är … en försämring af folkhushållningens totalresultat, d.v.s. af konsumtionen i detta ords vidsträcktaste mening. Och i krigstider är detta en långt allvarligare sak än vanligt […] En af ekonomiskt kvacksalveri framkallad rubbning kan i ett dylikt läge medföra oöfverskådliga konsekvenser, såväl för staten i trängre mening, d.v.s. för landets försvar, som för hala folkets uppehälle och fortvaro.[35]

Slutsatser

Det är uppenbart att Heckscher 1918 hade blivit betydligt mera marknadsliberal än tio år tidigare. I sin biografi över honom skriver Ylva Hasselberg:

Positionen var nu explicit vänsterliberal och byggde på frihandel, konkurrens, separation mellan ekonomi och politik och politikens rätt att ta från individen det som gagnade samhället mer än den enskilde. Äganderätten var långt ifrån helig; den ekonomiska effektivitet som låg förborgad i en fungerande marknad var däremot överordnad.[36]

Omsvängningen var i huvudsak ett resultat av en rad händelser under det förgående decenniet som Heckscher varit tvungen att ta ställning till. I sina skrifter böljar han fram och tillbaka mellan ett anammande av statliga ingripanden – men sällan i själva marknadsmekanismen, utan mer i avsikt att mildra de sociala konsekvenserna av den inkomstbildning som uppkom på marknaden – och en kritisk distans till de negativa effekter han tyckte sig kunna skönja. Vad kriget gjorde var snarast att det abrupt förstärkte den uppfattning som Heckscher hade börjat hamra fram under det föregående årtiondet. (Heckscher fick genom att han var ledamot av Krigsberedskapskommissionen direkt insyn i den ekonomiska krigsplaneringen.). Denna uppfattning dominerade hans Gammal och ny ekonomisk liberalism, men den avgick inte odelat med segern. Heckscher kunde inte helt släppa sina gamla statskonservativa åsikter och de impulser han fick av världskriget var långt ifrån entydiga. Det är i detta ljus vi måste läsa hans budskap. Den nya ekonomiska liberalismen stod inte främmande för en aktiv, intervenerande, stat, men det måste finnas gränser för de statliga ambitionerna, gränser som sattes av marknadens funktionssätt, en marknad som var det som i grunden garanterade nationernas välstånd, och som därför så långt möjligt måste lämnas i fred och inte förstöras av klåfingriga, oförstående politiker.

Mats Lundahl är professor vid Handelshögskolan

Referenser
Bagge, Gösta och Heckscher, Eli F (1911), ”Anmälan”, Svensk Tidskrift, vol 1, nr 1, 1–5
Carlson, Benny (1988), Staten som monster: Gustav Cassels och Eli F Heckschers syn på statens roll och tillväxt. Lund: Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen vol LXI*
Carlson, Benny (1994), The State as a Monster: Gustav Cassel and Eli Heckscher on the Role and Growth of the State. Lanham, MD: University Press of America
Carlson, Benny (2006), ”When Heckscher Changed Direction: From Conservatism to Economic Liberalism”, i: Ronald Findlay, Rolf G H Henriksson, Håkan Lindgren och Mats Lundahl (red), Eli Heckscher, International Trade, and Economic History. Cambridge, MA och London: MIT Press
Carlson, Benny (2022), “Efterord”, i: Eli F Heckscher, Gammal och ny ekonomisk liberalism. Nyutgåva med förord av Anders Ydstedt och efterord av Benny Carlson. Malmö: Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift
Flam, Harry och Flanders, M June (1991), ”Introduction”, i: Harry Flam och M June Flanders, Heckscher-Ohlin Trade Theory. Cambridge, MA och London: MIT Press
Gide, Charles (1899), Nationalekonomins grunddrag. Helsingfors: G V Edlund
Hasselberg, Ylva (2021), Vetenskapens karaktär. Eli F. Heckscher. Del 1: Oberoende liv 1879–1924. Möklinta: Gidlunds förlag
Heckscher, Eli F (1913), ”Tullpolitik och trustväsen med anledning af förslaget om sockertullens sänkande”, Ekonomisk Tidskrift, vol 15, nr 5, 1–29
Heckscher, Eli F (1915), Världskrigets ekonomi: En studie af nutidens näringslif under krigets inverkan. Stockholm: P A Norstedt & Söners Förlag
Heckscher, Eli F (1918), Recension av Fritz H:son Brock, Om tullarne samt om den lämpligaste metoden för vår sockerbeskattning. Ekonomisk Tidskrift, vol 20, 323–327
Heckscher, Eli F (1919a), Tullsystemets framtid. Stockholm: Kooperativa Förbundets Förlag
Heckscher, Eli F (1919b), ”Utrikeshandelns inverkan på inkomstfördelningen. Några teoretiska grundlinjer”, Ekonomism Tidskrift, vol 21, nr 2, 497–512
Heckscher, Eli F (1921), Gammal och ny ekonomisk liberalism. Stockholm: P A Norstedt & Söner
Heckscher, Eli F (1930), ”Liberalism, fascism, bolsjevism som ekonomiska system”, Svensk Tidskrift, vol 20, nr 8, 519–541
Heckscher, Eli F (1931); Merkantilismen: Ett led i den ekonomiska politikens historia. 2 vol. Stockholm: P A Norstedt & Söners Förlag.
Heckscher, Eli F (1935), Mercantilism. 2 vol. London: George Allen and Unwin
Heckscher, Eli F (2022), Gammal och ny ekonomisk liberalism. Nyutgåva med förord av Anders Ydstedt och efterord av Benny Carlson. Malmö: Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift
Henriksson, Rolf G H (1991), ”Eli F. Heckscher: The Economic Historian as Economist”, i: Bo Sandelin (red), The History of Swedish Economic Thought. London och New York: Routledge.
Henriksson, Rolf G H (2006), “The Making of the Economic Historian: Eli F. Heckscher, 1897–1904”, i: Ronald Findlay, Rolf G H Henriksson, Håkan Lindgren och Mats Lundahl (red), Eli Heckscher, International Trade, and Economic History. Cambridge, MA och London: MIT Press
Marshall, Alfred (1890), Principles of Economics: An Introductory Volume. London: Macmillan and Co.
Pigou, A C (1920), The Economics of Welfare. London: Macmillan and Co.
Ricardo, David (1932) [1817], Principles of Political Economy and Taxation. London: G Bell and Sons
Smith, Adam (1970) [1776], The Wealth of Nations, 2 vol. London: Dent och New York: Dutton
Wicksell, Knut (1901), Föreläsningar i nationalekonomi. Häfte 1. Teoretisk nationalekonomi. Lund: Gleerup

[1] Tack till Benny Carlson för konstruktiva kommentarer.

[2] Carlson (1988), engelsk version, Carlson (1994).

[3] Heckscher (1921).

[4] Heckscher (2022).

[5] Carlson (1988), s 35.

[6] Smith (1970).

[7] Heckscher (1931), engelsk version Heckscher (1935).

[8] Heckscher (1930), s 520.

[9] Ricardo (1932), kapitel 2.

[10] Heckscher (2022), s 68.

[11] Ibid, s 74–75.

[12] Ibid, s 91.

[13] Ibid, s 97

[14] Pigou (1920).

[15] Heckscher (1919b).

[16] Henriksson (1991), s 151

[17] Hasselberg (2021), s 262.

[18] Carlson (2006), s 516.

[19] Carlson (2022), s 102.

[20] Carlson (2006).

[21] Hasselberg (2021), s 181. Jfr också ibid, s 335, not 629

[22] Heckscher (1919b).

[23] Flam och Flanders (1991), s 1.

[24] Ibid, s 30. Hasselberg verkar inte medveten om bokens existens. Åtminstone citerar hon inte den i sin biografi över Heckscher.

[25] Marshall (1890), Gide (1899), Wicksell (1901).

[26] Henriksson (2006), s 60.

[27] Bagge och Heckscher (1911), s 2.

[28] Carlson (1988), s 54–55.

[29] Carlson (2006), s 517.

[30] Heckscher (1913).

[31] Se t ex Heckscher (1918), (1919a).

[32] Heckscher (1915).

[33] Heckscher (1915), s 228, 229.

[34] Carlson (2006), s 514

[35] Heckscher (1915), s 243.

[36] Hasselberg (2021),s 166.