Mats Lundahl: Ingen ljusning i Haiti

I mars i år rapporterade jag om den förtvivlade situationen i Haiti: ett land kontrollerat av hundratals gangstergäng, där de demokratiska institutionerna brutit samman. Drygt nio månader senare tvingas jag konstatera att det är väldigt lite som har ändrats. Gängen fortsätter att styra genom våld och terror mot befolkningen och gör sitt bästa för att utvidga det territorium de kontrollerar: 85 procent av huvudstaden och stora delar av resten av landet. Från att tidigare ha stridit inbördes har de lyckats hålla sams och i stället inrikta sig på attacker på infrastruktur, särskilt transport, domstolar och polisstationer. Dessa massmördare kräver dessutom att accepteras som normala förhandlingspartners i den politiska processen.

Den amerikanska luftfartsmyndigheten stoppade den 12:e november all civil flygtrafik till Port-au-Prince under en månad efter att tre flygplan tillhörande Spirit Airlines, Jetblue och American Airlines utsatts för beskjutning av gängen. Natten till den 19:e attackerade medlemmar av den största gängsammanslutningen, Viv Ansanm, Port-au-Prince förstad Pétion-Ville, men slogs tillbaka av polisen som tillsammans med lokalbefolkningen dödade 28 av dem. På tre dagar dödades mer än 100. Hittills i år har över 4 500 personer dött och 2 000 skadats till följd av gängrelaterat våld och Haiti har nu 700 000 internflyktingar, varav hälften barn.

Den internationella polisiära säkerhetsstyrka som leds av Kenya började anlända i juni, men dess numerär är liten, endast strax över 400, nästan enbart kenyaner, trots löften om insatser från sammanlagt nio länder, och dess närvaro har inte lämnat några påtagliga spår. Insatsen är underfinansierad, vilket gör det svårt både att sända mer manskap och att få ihop nödvändig materiel. I oktober hade bara 85 miljoner dollar utbetalts – att jämföra med budgeterade 600 miljoner per år.

De försök som gjorts från USA:s sida och på Haitis begäran att omvandla insatsen från en säkerhetsstödjande mission till en fullfjädrad fredsbevarande styrka i FN:s regi har stupat på Rysslands och Kinas veton i säkerhetsrådet. Den 20:e november hävdade dessa två länder att Haiti inte uppvisade de nödvändiga förutsättningarna för att sätta in en sådan. Ryssland menade, med en typisk rysk formulering, att förslaget var ”förhastat och onödigt” och att det skulle kunna trassla in FN i en ”volatil situation utan några garantier för framgång”, och kineserna påstod att först måste Haitis interna styresproblem lösas och att en fredsbevarande insats just nu endast skulle tvinga personalen att strida med gängen. Att Haiti själv bett om hjälp ignorerades helt. Reaktionen var väntad. Att Ryssland skulle rösta för ett amerikanskt förslag var en omöjlighet och att Haiti erkänt Taiwan som en självständig stat har länge varit en nagel i ögat på kineserna.

Det är visserligen sant att det är klent med det interna haitiska ledarskapet, men detta gör det snarast mer, och inte mindre, angeläget att en insats i FN:s regi kommer till stånd. Ett övergångsråd – Conseil Présidentiel de Transition (CPT) – sjösattes i slutet av maj, med stöd av CARICOM, USA, Frankrike, Canada, Brasilien och FN, efter att premiärminister Ariel Henry tvingats avgå i början av mars. Det består av nio medlemmar som tillsatts av olika politiska grupperingar och representanter för religiösa samfund och civilsamhället: sju medlemmar som har rösträtt och två observatörer. För beslut krävs att minst fem av medlemmarna är överens.

Rådet, som ska arbeta fram till 7 februari 2026, hade emellertid först problem med att fastställa den formella beslutsordningen och har därefter drabbats av en korruptionsskandal. Detta har försatt CPT i en märklig situation. Tre av de sju röstberättigade medlemmarna har nämligen anklagats av Raoul Pascal Pierre-Louis, styrelseordförande för de Banque Nationale de Crédit (BNC), för att ha pressat honom på 100 miljoner gourdes (758 000 dollar) för att han skulle få behålla sitt arbete. När detta avslöjades fick Pierre-Louis gå. Den haitiska antikorruptionsmyndigheten tillsatte en undersökning. Denna kom fram till att Pierre-Louis inte haft de medel som de tre begärde, men att han i stället utfärdat diverse lån och krediter till de tre. Undersökningskommissionen hävdar att han är skyldig till missbruk av tjänsteställning, till bestickning och ”aktiv korruption” och att de tre rådsmedlemmarna till missbruk av tjänsteställning, tagande av muta och ”passiv korruption”. För övergångsrådets del betyder detta å ena sidan att tre av de sju röstberättigade medlemmar som ska fatta beslut om Haitis väl och ve är korrupta och riskerar formella åtal, vilket allvarligt ifrågasätter rådets trovärdighet, å andra sidan att de tre kan blockera beslut som de andra fyra vill fatta.   

Övergångsrådet, som har till uppgift att övervaka en provisorisk regering, tillsatte i slutet av maj enhälligt den förre läkaren och FN-tjänstemannen Gary Conille som provisorisk premiärminister i förhoppning om att man hittat en kompetent administratör. Han hade varit regeringschef en gång tidigare, ett halvår 2011–12, men avsatts av president Michel Martelly. De två kunde inte dra jämnt. Det skulle snart visa sig att Conille inte skulle lyckas dra jämt med rådet heller. Under ett besök vid FN-högkvarteret i New York i septembervägrade han att låta dess representant, Leslie Voltaire, delta i hans möte med Brasiliens president, Lula da Silva (ett möte som varade en kvart), vilket ledde till en skarp protest från Voltaire.

Den 10 november avsatte övergångsrådet Gary Conille och ersatte honom med affärsmannen Alix Didier Fils-Aimé, en välkänd näringslivsprofil, med examina från Boston University och Harvard, och omfattande erfarenhet från ett flertal näringslivsorganisationer, som varit på förslag redan när Conille tillsattes. Hela Conilles regering fick avgå. Hans facit var bedrövligt. Han hade i princip inte uträttat någonting under de sex månader han ledde den av honom själv tillsatta regeringen. Icke desto mindre for Emmanuel Macron ut mot rådet under G 20-mötet i Rio den 20 november. Haitierna hade ställt till det för sig genom att tillåta narkotikatrafik genom landet. Övergångsrådets medlemmar var ”rena idioter (complètement cons)”. Conille hade i själva verket varit formidabel. Uttalandet fick Haitis utrikesminister att kalla till sig den franske ambassadören för att överlämna en protest. (Macron är inte ett dugg bättre än den främste gängledaren, Jimmy ”Barbecue” Chérizier, som vill göra allt för att upplösa övergångsrådet och skapa mer kaos.)

Avsättningen av Conille kom knappast som någon överraskning. Vad som hände mellan honom och Voltaire i New York var troligen bara droppen som kom bägaren att rinna över. Conille protesterade och hävdade att det bara var parlamentet som kunde avsätta honom, men inget parlament existerar i Haiti. Det var rådet som tillsatte honom och då borde det rimligtvis också kunna avskeda honom. I den situation landet befinner sig är det inte läge att komma med legalistiska synpunkter utan man måste laga efter läglighet. Conille är ute. Han diskvalificerade sig själv. Förhoppningsvis är Fils-Aimé mer expedit. Sammansättningen på den regering han har bildat indikerar att så kan bli fallet. Den består till övervägande delen av rena teknokrater.

Haiti är under press även utifrån. Dominikanska Republikens president, Luis Abinader, annonserade i början av oktober att han vill utvisa 10 000 haitier som saknar giltigt uppehållstillstånd – ett vanligt tillstånd för haitier i Dominikanska Republiken; även för familjer som har levt där i generationer – per vecka. Under 2023 deporterades 200 000 och enbart under oktober 2024 mer än 40 000. Abinader anser att det finns ett ”överskott” av haitier i Dominikanska Republiken. Naturligt nog har den illegala immigrationen ökat till följd av gängens framfart i Haiti, men humanitära överväganden har ingen plats i Abinaders värld. Han är en värdig representant för den tradition av förakt och avsky för haitier som går tillbaka till diktatorn Rafael Trujillos – en av de värsta i Latinamerikas historia – presidenttid, 1930–61, och som främst manifesterades i en massaker på tiotusentals av dem 1937. Gränskontrollen och -bevakningen kommer följaktligen att skärpas.

Deporteringar är att vänta även från USA. Under debatten med Kamala Harris under presidentvalskampanjen ljög en skrävlande Donald Trump utan att någon rodnad trängde igenom hans morotsfärgade ansikte det amerikanska folket rätt upp i ansiktet genom att påstå att i Springfield, Ohio illegala haitier åt Springfieldbornas husdjur: hundar och katter: ett genomrasistiskt påstående. Haitiska barn tog amerikanernas plats i skolorna och var och en av dem hade en privat tolk. Vad det i själva verket handlade om var att den lokala expanderande industrin behövde arbetskraft, att stadens befolkning hade minskat under en längre tid, och att detta behov hade fyllts av haitier – legala immigranter, duktiga arbetare som plikttroget och regelbundet kom till arbetet varje dag. Det hjälpte inte att såväl debattledaren som Springfields borgmästare omedelbart kraftfullt dementerade Trumps fake news. Skadan var redan skedd och hans yttrande fick snabb spridning på sociala medier. Den segervisse presidentkandidaten gjorde haitierna till sitt främsta slagträ mot immigrationen under resten av valkampanjen. Haitierna i Springfield fick i sin tur bombhot och många höll sina barn hemma från skolan.

Trump har sagt att han kommer att försöka få till stånd massdeportationer av haitier så fort han tillträder. Han har utlovat den största massdeportationen i USA:s historia. Den ska börja i Springfield, och han har hotat med att om det blir nödvändigt använda armén för att få ut haitierna. Som tydligt har framgått under de senaste veckorna håller den nytillträdande presidenten på att plocka ihop ett veritabelt skräckkabinett till administration. Till ledare för enheten för den inrikes säkerheten, Department of Homeland Security, med uppgift att vara chef för de tjänstemän som har till uppgift att se till att USA inte är under några hot utifrån, vilket inkluderar att övervaka gränsen, har han nominerat den xenofoba guvernören i South Dakota, Kristi Noem, som är mot all immigration till delstaten, som erbjudit sig att skicka taggtråd till Texas och som kommenderat ut nationalgardet för att säkra gränsen. Till sin hjälp kommer hon att få Trumps ”gränstsar”, Tim Homan, med direkt ansvar för att gränsen hålls mot illasinnade kriminella immigranter och för att illegala immigranter deporteras till deras hemländer: en person med en klar hållning till de senare. De ska vara rädda och det är dags för dem att packa.

Det har aldrig varit lätt att vara haitier, och aldrig så svårt som nu.  Det säger sig självt att Haiti under nuvarande förhållanden absolut inte är i stånd att hantera en massiv deporteringsvåg. Landets framtid fortsätter att vara mörk, och ingen ljusning syns i mörkret. Gängen fortsätter att breda ut sig. Befolkningen lider. Det splittrade interna styret fungerar inte. Den internationella säkerhetsstyrkan är alldeles för liten och det har inte gått att få till stånd en mera omfattande fredsbevarande insats i FN:s regi. Det konstruktiva internationella samfundet lyser bara med sin frånvaro.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti