Mats Lundahl: Nationalekonomen Bertil Ohlin

Den 23 april 2024 skulle Bertil Ohlin ha fyllt 125 år. Dagen firades på Handelshögskolan genom avtäckning av en staty på Bertil Ohlins gata, utförd av Henrik Ekesiöö och skänkt av Ohlins son Tomas till Stockholms stad.

De flesta svenskar tänker på Bertil Ohlin som ledare för Folkpartiet under nästan 25 år – mellan 1944 och 1967 – och som ledare för den samlade oppositionen. Det var emellertid inte i första hand politikern Bertil Ohlin som uppmärksammades på 125-årsdagen, utan nationalekonomen. Om man frågar folk på gatan om de vet att Bertil Ohlin var en världsberömd nationalekonom är det troliga svaret ”Nej!”

Vad gjorde då Ohlin som ekonom?

Internationell ekonomi

Efter ekonomistudier i Lund och på Handelshögskolan (för Eli Heckscher) flyttade Ohlin 1919 över till Stockholms högskola för studier för licentiatexamen och doktorsgraden för Gustav Cassel, Under sin tid på Stockholms högskola påbörjade han arbetet på vad som skulle bli hans främsta bidrag till nationalekonomin.

Ohlins gjorde sin insats inom teorin för internationell handel. 1919 hade Eli Heckscher skrivit den artikel som blev startpunkten för den moderna utrikeshandelsteorin. Heckschers analys grundades på skillnader i länders tillgång till produktionsfaktorer: jord, kapital och arbetskraft, och visade hur sådana skillnader leder till olika relativa kostnader för att producera olika varor och till handel mellan länder.

Bertil Ohlin vidareutvecklade Heckschers idéer i vad man skulle kunna rubricera som en handelstrilogi. 1922 avlade han licentiatexamen på avhandlingen Det interregionala bytets teori. Ohlin gjorde ingen skillnad på interregional och internationell handel. Nationsgränser försvårade faktorrörlighet och tullar begränsade varuströmmarna, men det var i grunden samma mekanismer som bestämde handelsmönstren i båda fallen.

Licentiatavhandlingen var Ohlins första bidrag till vad som skulle bli känt som Heckscher-Ohlinteoremet, som i modern standardformulering, med två varor och två produktionsfaktorer lyder: Länder som har riklig tillgång till kapital tenderar att exportera kapitalintensiva varor medan länder som har riklig tillgång till arbetskraft exporterar arbetsintensiva varor. (Det förutsätts att produktionsfaktorerna är orörliga över nationsgränserna.) Heckscher och Ohlin etablerade inte endast det teorem som bär deras namn, utan även det så kallade faktorprisutjämningsteoremet. Även när faktorer inte kan röra sig från ett land till ett annat tenderar varuhandel att utjämna de relativa faktorpriserna mellan länder.

Efter studier i England och USA disputerade Ohlin, 1924, för filosofie doktorsgraden på avhandlingen Handelns teori. I den sammangifte han Heckschers idé om faktorproportionernas betydelse med teorin för allmän jämvikt; en förändring av en variabel i ekonomin påverkar i princip alla andra variabler – en teori som Ohlin närmast hade inhämtat från Gustav Cassel. Det är värt att notera att hans avhandling var långt rikare än det Heckscher-Ohlinteorem som presenteras i dagens läroböcker i nationalekonomi. Ohlin arbetar med många varor och produktionsfaktorer. Ländernas faktortillgångar är inte nödvändigtvis givna, utan kan vara endogena och faktorrörlighet över gränserna kan förekomma. Han integrerar också den reala sidan av ekonomin med betalningsbalansen och monetära faktorer.

Bertil Ohlin fick docentbetyg med råge (litet a) på sin avhandling. 1924 utnämndes han också till professor i nationalekonomi vid Köpenhamns universitet – 25 år gammal. Han stannade där till 1929, när han kallades till Eli Heckschers efterträdare vid Handelshögskolan i Stockholm, en befattning som han innehade till sin pensionering 1965.

Ohlins tredje verk om internationell handel, från 1933, är Interregional and International Trade. Det är ett verk som, även detta, innehåller mycket mer än vad vi brukar förbinda med Heckscher-Ohlinteoremet: likheterna mellan interregional och internationell handel, handel och faktorprisutjämning, transportkostnadernas inflytande på handelsmönstren, lokaliseringsteori, faktorrörelser, dumpning, importtullar …

Transferproblemet

Under 1929 debatterade Ohlin och John Maynard Keynes det så kallade transferproblemet i Economic Journal. Keynes hade tio år tidigare, i The Economic Consequences of the Peace, ifrågasatt Tysklands möjligheter att betala det krigsskadestånd som landet hade påtvingats i Versaillesfreden. 1929 kom han tillbaka till problemet. Hans argument var att transfereringen (betalningen av skadeståndet) skulle minska Tysklands import och öka dess export, vilket skulle försämra landets terms-of-trade (förhållandet mellan dess export- och importpriser), vilket i värsta fall skulle göra det omöjligt för Tyskland att klara skadeståndsbetalningarna. Bertil Ohlin påpekade att Keynes resonemang var ofullständigt. Det försummade vad som hände i det land som mottog transfern.

Makroekonomi och debatt

Ohlin var också makroekonom, framför allt under 1930-talets depressionsår, då han arbetade för Arbetslöshetshetskommissionen, och 1931 analyserade han för Nationernas Förbund världsdepressionen. Tre år senare kom Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. Bidrag till expansionens teori, 1937 kopplade han samman den makroekonomiska analysen med sitt intresse för internationell ekonomi, i Staterna och världsekonomin, och 1941 publicerade han boken Kapitalmarknad och räntepolitik.

Ohlins analys hade mycket gemensamt med de idéer som vid samma tid framfördes av Keynes och den sågs länge som inspirerad av de senare. Ohlin själv hävdade emellertid att hans inspirationskälla var Knut Wicksell och hans analys var klar innan Keynes första bidrag, The Means to Prosperity publicerades. Precis som Keynes yrkade Ohlin på statliga ingrepp i ekonomin i syfte att reducera arbetslösheten via stimulans av den aggregerade efterfrågan.

Ohlins problem var att hans analys publicerades på svenska, inte på engelska, så Keynes drog det längsta strået, även i Sverige, efter att ha 1936 publicerat The General Theory of Employment, Interest and Money. Han revolutionerade makroekonomin, medan Ohlins analys inte följdes upp av senare generationer ekonomer. Dock var den klart originell.

När Bertil Ohlin dragits in i politiken fick han naturligt nog mindre tid för vetenskapligt arbete och för undervisning på Handelshögskolan. Han fortsatte dock med bådadera. Han skrev också en strid ström av debattartiklar: över 2300, mellan 1919 och 1979. Många av dessa artiklar motiverades av hans politiska engagemang, men han skrev debattinlägg redan innan han hade blivit politiker. Han delade den ambition som omfattades av Knut Wicksell, Gustav Cassel och Eli Heckscher: att det var viktigt att upplysa allmänheten om viktiga ekonomiska och politiska frågor. Inte oväntat dominerar ekonomiska frågor stort, särskilt stabiliseringspolitik. Han skrev dessutom artiklar om andra länders ekonomier, bokrecensioner och ekonomporträtt. Härtill kom ledare och politisk polemik.

Under 1949 publicerade Bertil Ohlin ytterligare en makroekonomisk bok: The Problem of Employment Stabilization, något av en bravad mitt under hans år som den borgerliga politiska oppositionens ledare. Vid den tiden hade den ekonomiska situationen i världen ändrats fullständigt. Depressionen var sedan länge över och det dominerande problemet var överfull sysselsättning och inflation.

Ekonomi och politik

Bertil Ohlin förblev en trägen folkupplysare hela sitt liv. Flera av hans mera populärt upplagda böcker kombinerar hans liberala politiska syn och hans ekonomiska kunskaper. I Fri eller dirigerad ekonomi, från 1936, förespråkar han socialliberalism, en kombination av en liberal ideologisk ståndpunkt och behovet av ingripanden i ekonomin: intervention utan socialism.

I Liberal utmaning, från 1963 skisserar Ohlin det liberala alternativet till socialdemokratin. Han utmålar Socialdemokraterna som ett trött parti, förnöjt och inriktat på fortsatt maktkoncentration. Han presenterar ett alternativ till den socialdemokratiska politiken, vilken han fann alltför inriktad på styrande och planering.

Obekväma fakta, från 1971, behandlar ämnen som Ohlin tyckte hade hamnat utanför den offentliga debatten. Boken koncentreras på två grundläggande frågor: 1) produktionsökningar som grund för ökat välstånd och välfärd, 2) metoder för att öka låginkomsttagarnas levnadsstandard och som inte äventyrar de välståndsskapande krafterna i samhället. Ohlin diskuterar inkomstfördelningen mellan löntagare och kapitalägare, sätt att få till stånd ett konsumentvänligt samhälle som tar hänsyn till kulturell frihet och demokrati, sambandet mellan inflation och skattetryck, frågan om den svenska ekonomin var på väg utför och sparande och räntesatser. Det var viktigt att reda ut missförstånd på alla dessa områden för man på rätt sätt skulle kunna fokusera på de två fundamentala frågorna.

Demokratin, ekonomin och friheten, slutligen, postumt publicerad 1999, består av ett antal opublicerade manuskript från mitten av 1950-talet. Ohlin behandlar liberalismens idéinnehåll, socialismens tillbakagång, kampen för en bättre demokrati, Sveriges ekonomiska utveckling under 1900-talet, den liberala ekonomiska politikens kännetecken och inkomstfördelningsproblematiken. Boken utgör en sammanfattning av Bertil Ohlins ideologiska värld.

Memoarerna

Bertil Ohlin publicerade två memoarböcker, 1972 och 1975. Hågkomsterna slutar 1951. Den andra delen lider av att Tage Erlander samtidigt publicerade sina hågkomster. Hans andra och tredje volymer publicerades mellan Ohlins första och andra och Ohlin kände ett behov att tillrättalägga och korrigera vad han fann vara missledande avsnitt i Erlanders böcker. Tyvärr tränger detta undan hans egna hågkomster. För en fullständig biografi måste man gå till Sven-Erik Larssons bok om Bertil Ohlin. Den koncentreras dock på Ohlin politikern och inte på ekonomen. För diskussionen av ekonomen replierar Larsson på Claes-Henric Sivens artikel i Svenskt biografiskt lexikon. Än så länge har ingen biografi över Bertil Ohlin, ekonomen, skrivits – ett stort tomrum som förhoppningsvis kommer att fyllas någon dag.

Priset

1977 fick Bertil Ohlin dela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne tillsammans med James Meade från Cambridge, ”för deras banbrytande arbeten inom teorin för internationell handel och internationella kapitalrörelser. Det var International and Interregional Trade som gav Ohlin priset, hans analys av vad som bestämmer den internationella arbetsfördelningen och handeln, av handelns påverkan på priserna, resursallokeringen och inkomstfördelningen, hans diskussion av skillnaderna och likheterna mellan interregional och internationell handel och av lokaliseringen av olika ekonomiska aktiviteter.

Bertil Ohlin gick bort den 3 augusti 1979. Sedan 1987 har Handelshögskolan hedrat hans minne genom de årliga Ohlin Lectures, och hundraårsdagen av hans födelse 1999 firades genom ett stort internationellt symposium på Handels. Vi på Handelshögskolan är stolta över att räkna Bertil Ohlin som en av de våra – den främste – och vi är glada att hans staty numera visar besökarna vägen dit, längs Bertil Ohlins gata.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan