Mats Lundahl: Vägen till helvetet à l´Haïtienne

Haiti är i upplösning. Staten har kollapsat och landet styrs av gangstergäng. Våldet har eskalerat de senaste veckorna. Gängen är på offensiven och premiärminister Ariel Henry har meddelat att han avgår. President Jovenel Moïse mördades brutalt 2021. Ett övergångsråd håller på att sättas upp med uppgift att se till att president- och parlamentsval kan hållas, men risken är stor att gängen tar över statsapparaten eller att det blir inbördeskrig. I bästa fall kommer en internationell insatsstyrka att sändas till Haiti för att hjälpa den inhemska polisen mot gängen, men det är långt ifrån säkert.

Hur hamnade Haiti i denna situation av kaos och anarki? På denna fråga finns det flera olika svar, främst beroende på vilket tidsperspektiv man anlägger. Jag ska i det följande försöka skissera en bild av den långsiktiga historiska framväxten av ett antal faktorer vilka på ett avgörande sätt bidragit till statens kollaps och gängens maktövertagande.

Columbus kom till Haiti den 5 december 1492. Vid midnatt på julafton samma år gick hans flaggskepp, Santa María på grund utanför Haitis nordkust och fick överges. Columbus återvände emellertid redan året därpå, på sin andra resa. Det var början på det spanska väldet på den ö som spanjorerna kallade La Isla Española: Hispaniola. Spanjorerna lyckades emellertid inte utveckla kolonin. Kolonialisterna var för fattiga för att kunna köpa afrikanska slavar som kunde användas i jordbruket och boskapsskötseln. Ryktet om guld i Mexico och Peru tömde ön på folk och spanjorerna utrymde den västra tredjedelen.  

Detta lämnade vägen öppen för andra kolonialnationer och det tog inte så länge innan Spanien fick konkurrens på ön. Runt 1630 började fransmän från södra Karibien migrera till Tortuga (La Tortue) norr om Haiti och det dröjde inte länge förrän de hade tagit sig över också till Haiti. Där växte, lite i taget, en fransk koloni fram, en koloni baserad framför allt på socker (men även kaffe, indigo, kakao och bomull) och afrikanska slavar. (Den inhemska indianbefolkningen på Hispaniola hade dött ut på en generation, framför allt på grund av sjukdomar som spanjorerna hade haft med sig.)

Saint-Domingue, som kolonin kallades, blev juvelen i den franska kronan, den koloni som mer än någon annan bidrog till det franska välståndet, genom sin plantageekonomi. Den producerade mer socker än alla de engelska västindiska kolonierna tillsammans, tack vare de 450 000 afrikanska slavar som försörjde de vita. Det franska välståndet varade tills slavarna gjorde uppror, 1791. Frihetskrigen varade till 1803, en synnerligen komplicerad situation med inte bara slavarna och fransmännen, utan även England och Spanien, inblandade. Fransmännen kördes ut men kom tillbaka 1802 ledda av Napoleons svåger, general Charles Leclerc, innan de följande år besegrades av slavarna och gula febern.

Den 1 januari 1804 utropades det självständiga Haiti, ett land som i ett synnerligen olyckligt avseende bevarade arvet från den franska kolonin. Redan innan den haitiska segern var ett faktum, under pågående befrielsekrig, hade Toussaint Louverture, Haitis frihetshjälte, återfört haitierna i en situation som inte på något avgörande sätt skilde sig från slaveriet. De före detta slavarna bands till plantagerna. De fick inte lämna dem och de tvingades arbeta under militär övervakning. Toussaint hade två skäl för detta i förstone märkliga beslut. För det första gällde det att stå stark mot en möjlig fransk invasion, vilket krävde importerade vapen och importerad ammunition, som måste finansieras med export. Valet stod mellan kaffe och socker. Det förra kunde produceras av småbönder, före detta slavar som hade flytt från plantagerna. Socker måste däremot produceras på stora plantager. Att samla in kaffe från ett stort antal bönder var kostsamt. Socker var enklare. Det andra skälet för att gå tillbaka till la grande culture var den princip som den nyetablerade haitiska överklassen hade övertagit från fransmännen: att vägen till välstånd byggde på andras, inte eget, arbete – det värsta arv som fransmännen lämnade efter sig. Toussaint och hans efterföljare Jean-Jacques Dessalines löste problemet genom att återuppliva plantageekonomin.

Den återupprättade storgodsekonomin överlevde till 1809 i södra Haiti och tio år till i norra delen av landet. 1809 beslöt Alexandre Pétion, president i södra delen av det då delade landet, att börja fördela den jord som dittills hade ägts av staten till högre arméofficerare. Ett decennium senare följde Henry Christophe, kung i norra Haiti, efter. Detta satte igång en process som inte gick att stoppa. Lite i taget fragmenterades de stora egendomarna. Under 1800-talet blev Haiti till en bondeekonomi baserad på småbruk. På ett sätt var det bra. Haiti slapp det problem som plågade de flesta andra latinamerikanska ekonomier: småbönder som var beroende av storgods för sina inkomster. På ett annat – och i föreliggande sammanhang viktigare – avseende skulle omfördelningen av jorden visa sig vara inledningen till en katastrofal händelsekedja.

Orsaken var återigen inställningen att de som härskade i Haiti inte skulle behöva besudla sina händer med arbete. När storgodsen hade upphört att existera gick det emellertid inte längre att exploatera bönderna via deras arbete. Det fanns gott om jord, så bönderna kunde alltid flytta bort från utsugarna. Det fanns dock ett annat sätt att slippa arbeta: att ta kontroll över staten och statsinkomsterna. Det gick alltid att – systematiskt eller osystematiskt – beskatta befolkningen och stoppa skattemedlen i egen ficka. Följden av detta blev att i 1800-talets Haiti ett regelbundet mönster utvecklades där olika klickar stred med varandra om makten med hjälp av privata arméer – föregångare till dagens gäng. Mellan 1843 och 1915 ägde mer än hundra revolutioner, kupper eller försök till revolutioner och kupper rum och Haiti hade 22 presidenter, varav endast en lyckades sitta tiden ut. Haiti blev en plundrarstat där de som deltog i det politiska spelet gjorde detta enbart för privat vinnings skull. Klick avlöste klick vid makten och plundrade befolkningen. Elva av de 22 presidenterna fick behålla sina ämbeten mindre än ett år.

Ett mönster som allt framgent skulle prägla Haiti hade etablerats. Vill man förstå dagens Haiti måste man vara insatt i vad som hände under 1800-talet: politik som ett nollsummespel, där den ene vinner vad den andre förlorar. Mellan 1915 och 1934 ockuperades så Haiti av USA, på gott och ont. På det amerikanska pluskontot får man skriva att man lyckades röja upp i korruptionsträsket. (Att en plundrarstat har en korrupt byråkrati är nästan att betrakta som en naturlag.) På minuskontot får man skriva inte minst att den amerikanska ockupationsmakten skapade ett gendarmeri som med tiden skulle utvecklas till en fullfjädrad armé. Grundidén var emellertid falsk. Såväl gendarmeriet som den senare armén hade både militära och polisiära uppgifter – en olycklig sammanblandning som kom att skapa spänningar mellan militären och befolkningen.    

Med tiden kom militären också att politiseras. De val som ägde rum efter det att amerikanarna hade lämnat Haiti var någorlunda hederliga, men presidenterna tenderade att försöka sitta kvar utöver deras lagstadgade ämbetsperiod, med påföljd att armén ingrep och tvingade dem att avgå. Mönstret från 1800-talet upprepade sig i en modern tappning. Det var också helt uppenbart att presidenterna var lika mycket plundrare som deras föregångare på 1800-talet. Kvalitén på den haitiska politiken var usel.

Icke desto mindre befann sig Haiti från mitten av 1940-talet till mitten av 1950-talet i något slags guldålder – förhållandevis – där befolkningen inte terroriserades och vissa försök till ekonomisk och social utveckling gjordes. Turister började strömma in och exporten gick bra. Detta mönster bröts emellertid när François Duvalier, ”Papa Doc”, valdes till president 1957, med stöd bland annat från armén. Papa Doc inledde ett formligt skräckvälde. Alla grupper som kunde tänkas bjuda honom motstånd tystades systematiskt eller duvalieriserades: den politiska oppositionen, armén, affärsmännen, kyrkan, massmedia, skolorna och universiteten, studentorganisationerna, fackföreningarna, parlamentet, rättsväsendet, regeringen och administrationen.

Duvalier byggde i stället upp en maktbas som han själv kontrollerade och som var helt beroende av honom. Den bestod av tre element. Det första var de så kallade tonton macoutes, en milis – ett gäng – som användes för att terrorisera befolkningen. Det andra var voodooprästerskapet. Papa Doc gick ofta klädd som Bawòn Samdi, den ande som vaktar kyrkogården, i svart kostym och plommonstop (döden), och han såg till att prästerna gick hans ärenden. Ofta tvingades de bli tonton macoutes. Det tredje elementet var landsbygdsadministrationen: de lokala polischeferna, chefs de section, även de ofta tonton macoutes, vars ord var lag för bönderna. Duvaliers styre vilade ytterst på en frikostig användning av gängvåld, en metod som tillät honom att i lugn och ro plundra befolkningen.

Papa Doc avled 1971 och efterträddes av sin son Jean-Claude, ”Baby Doc”, i likhet med sin far president på livstid. Terroraktionerna blev färre, Baby Docs regering innehöll fler rena teknokrater än Papa Docs och han såg till att gifta in sig i näringslivet – ett näringsliv som aldrig har föraktat de vinster som samarbete med staten kan erbjuda – men i grunden förändrades ingenting. Plundringen fortsatte ohämmat. Nya metoder växte fram. Inte minst användes statliga företag systematiskt. När Baby Doc tvingades i exil, 1986, kunde han ta med sig 1,6 miljarder dollar.

Efter Baby Docs fall upplöstes de avskydda tonton macoutes. Många av dem lynchades. Andra fick gå under jorden. (En del blev militärer eller poliser.) Det såg ut som om Haiti var på väg mot demokrati. Det Conseil National de Gouvernement som styrde landet leddes emellertid av en militär, general Henri Namphy, vilket betydde att demokratiseringsprocessen bromsades. De president- och parlamentsval som skulle ha hållits i november 1987 avbröts efter det att väljare massakrerats av en grupp som var organiserad, eller åtminstone tolererad, av militären. Valen ägde slutligen rum den 17 januari 1988. Den nye presidenten, Leslie Manigat, som till en början hade militärens stöd, kom emellertid på kollisionskurs med Namphy och försökte pensionera denne, varpå Namphy svarade med en militärkupp. Facit av Baby Docs fall var att militären var tillbaka i politiken.

1990 valdes dock den före detta prästen Jean-Bertrand Aristide till president med inte mindre än två tredjedelar av rösterna. Han var något av en folkhjälte. Han hade stått upp mot Duvalierregimen och hade överlevt ett antal attentat, det mest spektakulära den 11 september 1988, när hans kyrka, St Jean Bosco, stormades av över hundra tonton macoutes, när han just börjat högmässan, medan polisen och militären tittade på. Mellan 13 och 50 människor dödades, runt 80 skadades och kyrkan brändes ner. Gängvåldet hade slagit till igen.

Aristide tillhörde den av latinamerikansk befrielseteologi inspirerade ti legliz – ”den lilla kyrkan” – som hade organiserats som en motvikt mot den strängt hierarkiska traditionella katolska kyrkan och som betonade att kyrkan måste göra något för de fattiga. I slutet av 1988 avskedades han av kyrkan och blev politiker på heltid. Aristide och hans massrörelse, Lavalas, hade brett folkligt stöd, framför allt bland de fattiga i städerna och bland gräsrötterna på landet, men även bland medelklassen, de intellektuella och delar av näringslivet. Han var emellertid allt annat än populär bland militären och i september 1991 avsattes han genom en militärkupp, efter bara sju månader som president. En militärjunta under ledning av general Raoul Cédras tog över. Ineffektiva internationella sanktioner mot Haiti följde, sanktioner som gjorde det möjligt för militären att tjäna pengar på smuggling, medan de fattiga drabbades av kraftiga prishöjningar på nödvändighetsvaror och ekonomin hamnade i den värsta situation som landet dittills hade upplevt.

I oktober 1994 kom Aristide tillbaka till Haiti efter en regelrätt amerikansk invasion av landet. Vis av skadan avskaffade han såväl armén som chef de section-ämbetet. I stället skapades en ny poliskår. I början av 1996 fick han dock kliva av som president eftersom hans mandatperiod hade gått ut och han, enligt konstitutionen, inte omedelbart kunde återväljas. René Préval, som stod nära Aristide, blev nytt statsöverhuvud, fram till 2000, då Aristide återvaldes för en andra och sista period, efter att oppositionen bojkottat de val som den ansåg vara riggade. Han var då en helt annan person än den politiskt radikale präst som hade blivit president 1991. Aristide hade genomgått en ordentlig högervridning. Borta var fördömandet av imperialism och kapitalism. Ekonomin måste vila på den privata sektorn och inte på staten. Statsföretagen började säljas ut. 

Aristide hade tyvärr förändrats även i ett annat avseende. Haiti hade alltid styrts av kleptokratiska klickar, men när Aristide första gången blev president hyste haitierna hopp om att han skulle bryta mönstret. Militärkuppen kom dock emellan. När Aristide återvände demonstrerade han att han själv hade blivit ytterligare en länk i tjuvstyrekedjan och att han inte brydde sig om massornas väl och ve. Det var långt viktigare att krossa oppositionen. Återigen kom gäng av beväpnade våldsverkare, kända som chimè, att spela en politisk roll. Aristide förnekade att han hade något med gängen att göra, men det var han som hade sett till att organisera dem och förse dem med vapen. Gängen terroriserade och attackerade Aristides politiska motståndare, brände deras hem och partilokaler och förföljde kritiska media.

Under tiden hårdnade motståndet mot Aristide. Två välkända kritiska journalister hade mördats av hans supporters, radiostationer hade tvingats stänga och ett trettiotal journalister hade tvingats i exil. Samtidigt förlorade Aristide lite i taget kontrollen över de krafter han själv mobiliserat. Knarklangare mutade poliser och andra statsanställda och de släpptes utan rättegång i de fall de åkte fast. Administrationen blev alltmer korrupt. Polischefen avgick efter att ha konstaterat att det var omöjligt att bekämpa brottslingarna. Chimè-gängen attackerade varandra öppet och en av de främsta gängledarna mördades. Aristide skickade själv chimè att förstöra Université d’État d’Haïtis byggnader och attackera studenterna och administrationen, vilket ledde till massdemonstrationer. Tre ministrar, en senator, Haitis ambassadör i Dominikanska Republiken och generaldirektören för folkhälsan hoppade av. Kvaliteten på den offentliga samhällsservicen sjönk dramatiskt.

Till sist gick det inte längre. I januari och februari 2004 ägde en serie strejker, demonstrationer och sabotageaktioner rum och den 5 februari utbröt ett öppet uppror, lett av chimè, i Gonaïves. Upproret spreds snabbt över hela landet, gangsters som hade varit i exil återvände till Haiti och utländska ambassader och internationella organisationer skickade hem sitt folk. Den 29 februari tvingades Aristide lämna landet. USA och Canada skickade trupp till Haiti för att förhindra fullständigt kaos.

Efter Aristide’s fall fick Haiti en interimspresident och en tillförordnad premiärminister, Gérard Latortue. I juni skickade FN en Mission des Nations Unies pour la Stabilisation en Haïti (MINUSTAH) till landet för att återupprätta säkerheten. Kaoset fortsatte dock under de närmaste åren. Polisen förföljde Aristides supporters medan före detta militärer och paramilitära grupper som begått våldsdåd gick fria, fortsatte att vara beväpnade och sålde sina tjänster till de högstbjudande: politiker och affärsmän. MINUSTAH-styrkan tvingades rensa upp i Petit-Goâve, Terre Rouge och slumkvarteren i Cité Soleil i huvudstaden. Aristides motståndare lyckades emellertid inte krossa hans anhängare. Hans chimè pressade på för att han skulle komma tillbaka, mördade poliser och kidnappade människor. Gängvåldet fortsatte. Lite i taget tappade Latortue och hans regering medborgarnas förtroende. Säkerhetssituationen försämrades, de privata investeringarna sjönk drastiskt och tillväxten var låg. BNP per capita var endast hälften av vad den varit tjugo år tidigare. Människor strömmade från landsbygden till arbetslösheten i städerna i fåfängt hopp om en bättre tillvaro där.

I början av 2006 var det ånyo presidentval, val som slutade med att René Préval kom tillbaka för en andra period. I augusti påbörjades en avväpningskampanj och FN-styrkan började jaga de främsta gängledarna. Under 2007 förbättrades säkerhetssituationen något. Under april 2008 kom det till våldsamma gatudemonstrationer eftersom priserna på baslivsmedel hade ökat på världsmarknaden. Priset på ris fördubblades på sex månader och bensinpriset steg våldsamt. Demonstrationerna utlöstes emellertid inte enbart av prisökningarna. De innehöll dessutom ett moment av vandalism, plundring, aggression mot journalister och dödande av oskyldiga. Under 2008 drabbades Haiti också av inte mindre än fyra orkaner. 800 000 människor drabbades, 150 000 fick lämna sina hem och 60 procent av skörden förstördes. Ekonomin fortsatte att vara i dåligt skick samtidigt som presidenten förblev passiv och initiativlös. Samtidigt förbättrades dock situationen i termer av mänskliga rättigheter. Människor bestraffades inte längre för sina politiska åsikter.

I februari 2010 var det dags för presidentval igen. Det kom aldrig att hållas. Den 12 januari drabbades Haiti av en jordbävning med magnituden 7,0 på Richterskalan med epicentrum 25 kilometer från Port-au-Prince. Mellan 65 000 och 112 000 människor dog (inte 230 000–316 000, den officiella siffran, en siffra hämtad ur luften). Upp till 300 000 skadades och över 600 000 tvingades lämna huvudstaden. Haitis BNP sjönk med 67 procent. Till detta kom en koleraepidemi som tog 10 000 liv. Viruset hade införts i landet av en nepalesisk FN-kontingent, ett faktum som FN otroligt nog vägrade att erkänna förrän 2016.

De uppskjutna presidentvalen började hållas i november 2010 tillsammans med parlamentsval. De drog ut till mitten av maj 2011 – en stökig historia med många oegentligheter, som slutade med att popsångaren Michel Martelly, ”Sweet Mickey”, valdes till president i ett land i akut behov av återuppbyggnad. Han saknade stöd i parlamentet (men hade goda förbindelser med gangstergängen). Allt han kunde uppbåda var tre deputerade (och ingen senator) och det visade sig snart att han hade besvärligt med att få till stånd en ministär som kunde tolereras av de folkvalda. Hela hans presidentperiod karakteriserades av starka spänningar mellan presidenten och parlamentet och han hade svårt att få något uträttat.   

Martelly fattade 2011 det högst kontroversiella beslutet att återskapa den armé som Jean-Bertrand Aristide hade avskaffat 1995. Beslutet mötte starkt internationellt motstånd och Martelly lyckades inte få det genom parlamentet. Hans försök slog rejält bakut. I början av 2012 ockuperade ett antal före detta soldater flera gamla arméförläggningar och i april gick paramilitära grupper in i Deputeradekammaren iförda kamouflageuniformer. Det var inte förrän i maj samma år som MINUSTAH tillsammans med den haitiska polisen lyckades få slut på deras aktiviteter.

Martelly anklagades också för korruption. En dominikansk journalist avslöjade att presidenten fått pengar av en dominikansk affärsman och senator som in sin tur hade fått återuppbyggnadskontrakt från den haitiska regeringen. Återigen hade Haiti fått en kleptokrat utan politisk erfarenhet som president. Konflikten med parlamentet fortsatte och Martelly såg aldrig till att de parlamentsval som skulle hållas genomfördes. Parlamentsledamöternas mandat gick ut. 2015 upplöstes parlamentet och Martelly kunde regera genom dekret.

De övermåttan utdragna parlaments- och presidentval – med 128 partier – som genomfördes 2015 och 2016 var en ren fars, med tvivelaktiga administrativa procedurer, dubbelröstning, våld, valfusk och orkanen Matthew som mest framträdande ingredienser. Den nye presidenten var Jovenel Moïse, bananodlare från Port-de-Paix i nordvästra Haiti. Han tillträdde 7 februari 2017 och i slutet av mars hade Haiti en ny regering. Moïse såg omedelbart till att återuppväcka Martellys favoritprojekt. Haiti fick återigen en armé. De parlamentsval som skulle hållas uppsköts på obestämbar framtid. Samtidigt fortsatte korruptionen. Bananodlaren hade redan innan han tillträdde fått pengar för ett vägprojekt (!), ett projekt som aldrig kom till stånd, och under hans regeringstid försvann 2 miljarder dollar från ett venezolanskt stödprogram, PetroCaribe.

Under 2017 drog FN tillbaka det militära och polisiära stödet till Haiti och ersatte det med en mindre, rent formell, ansats, som även denna avslutades två år senare. Moïse och hans regering stod ensamma, tillsammans med en svag och korrupt polis, i kampen mot de gangstergäng som under tiden hade hunnit konstitueras och som livnärde sig på narkotikatrafik, kidnappningar och utpressning. Vad värre var: det fanns ingen vilja. Förbindelserna mellan Moïse och den ledande gangstern, Jimmy ”Barbecue” Chérizier, var goda. De ansträngningar som gjordes från polisens sida att stävja gängens framfart var i bästa fall halvhjärtade.  Den 7 juli mördades så Moïse i sitt hem under oklara omständigheter. Trots ett antal livstidsdomar i amerikanska domstolar går det inte att få fram ett trovärdigt mönster av vad som hände och varför. Vem hade motiv att röja honom ur vägen?

Presidentmordet underlättade gängens aktiviteter ytterligare. Haiti hade ingen president, ett ynkligt litrt  parlament och en premiärminister – Ariel Henry – som hade utnämnts av Moïse bara två dagar före mordet, men som aldrig ratificerades av de spillror som återstod av parlamentet. Han hade 9 000 poliser och en armé på 1500 soldater att luta sig mot. Gängens numerär ökade till runt 30 000 fördelade på mellan 200 och 300 gäng i skrivande stund. Under de senaste fem åren har deras aktiviteter stadigt tilltagit: mord, kidnappningar, rån, överfall, inbrott, våldtäkter, utpressning … Gängen har tidigare konkurrerat med varandra, slagits om kontrollen av slumområdena i Port-au-Prince och andra städer, men lite i taget har de enats i ett par större grupperingar och under de senaste veckorna verkar det som om de har lyckats undertrycka sina inbördes motsättningar och ena sig i kampen mot den person de har uppfattat som sin huvudmotståndare: Ariel Henry, som meddelade sin avgång den 11 mars. Gängen kontrollerar i princip hela huvudstaden och stora delar av resten av Haiti.

Vad kommer att hända nu? Efter Henrys avgång håller ett övergångsråd på att bildas vars främsta uppgifter är att säkra humanitär assistans, samarbeta med den internationella insatsstyrka som håller på att sättas upp under kenyansk ledning – men som riskerar att fastna i kenyanska domstolar – och förbereda president- och parlamentsval. Samtidigt har emellertid gängen stärkt sin ställning genom spektakulära attacker på Haitis två största fängelser, flygplatsen, hamnen i Port-au-Prince, polisstationer, polisakademin och polischefens hem. Att knäcka dem blir en svår uppgift för en ynklig styrka på 3000 man mot tiodubbelt så många gangsters. Gatuvåldet riskerar att eskaleras, i värsta fall till den punkt där Haiti hamnar i ett regelrätt inbördeskrig.

***

Haiti 2024 är ett gängstyrt land, ett land som kommer att få kämpa för att få till stånd en fungerande demokrati. Anarkin har inte kommit som någon blixt från klar himmel, utan de strukturer som har lett fram till dagens situation har byggts upp under mer än 200 år. Under 1800-talet blev Haiti till en plundrarstat där politiken var en angelägenhet enbart för små klickar som kämpade mot varandra om makten över staten och dess kassakista och där massorna aldrig spelade någon roll mer än som legoknektar i deras privata arméer, de första föregångarna till dagens gäng. Under den amerikanska ockupationen, 1915–34, röjdes dessa arméer ur vägen och vad som senare skulle bli Haitis armé skapades: en olycklig blandning av armé och polis som med tiden blev till ett politiskt redskap.

Arméns roll i politiken upphörde när Papa Doc Duvalier kom till makten och skapade sitt eget gäng, tonton macoutes, som han använde för att terrorisera befolkningen och konsolidera sin makt. Efter hans sons fall 1986 gjorde armén politisk comeback. Makten vilade återigen på bajonetten. Det hopp om demokratisering och framsteg som uppstod när fattigprästen Jean-Bertrand Aristide valdes till president 1990 släcktes snabbt av en militärkupp och när Aristide 2000 ånyo blev president visade det sig att han inte var bättre än sina föregångare. Han stoppade händerna direkt i den statliga kollekthåven och använde sina egenhändigt skapade gäng – chimè – för att terrorisera sina politiska motståndare.

Efter Aristides fall skapades en FN-styrka, MINUSTAH, som någorlunda lyckades hålla dessa och andra framväxande gänggrupperingar i skick, men när denna styrka drogs tillbaka 2017 lämnades fältet i stort fritt för gängen som lite i taget, särskilt under det kaos som uppstod efter mordet på president Jovenel Moïse 2021, expanderade sin verksamhet och sina territorier, fram till dagens situation, där de nästan helt behärskar huvudstaden och stora delar av landet. Den fatala blandningen av politiker som enbart ser till egen vinning, gangsters som plundrar fullständigt ohämmat och affärsmän som av skilda anledningar ser till att ha goda förbindelser med gängen har försatt Haiti i den värsta situation landet någonsin har varit i – en situation där staten i praktiken har utplånats. Om, hur och när landet ska lyckas ta sig ur denna situation står skrivet i stjärnorna.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och författare till 11 böcker om Haiti