Matti Häggström; Om angiverisamhället
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~
L – – – –
r- – –
rL – – ’ – – –
rL – – – L – – –
rL – – – ’ – – –
~
L – –
….-
–
….-
L . –
r- ’ – – –
rL – – –
angiverisamhället
Det talas ibland om det s k problemformuleringsmonopolet. Ett sådant uppstår
när ett parti eller en åsiktsriktning lyckas
få samhällsdebatten att handla om just
sina speciella frågor.
Under slutet av 1960-talet och början
på 1970-talet fick socialdemokraterna
och den övriga vänstern debatten att
kretsa kring just de ämnen de utvalde.
Resultatet blev inte uppbyggligt.
Det var då initiativtagarna till diverse
vilda strejker förseddes med helgonglorior av den intellektuella vänstermaffian,
tryggt förskansad bakom sina skyddade
skrivmaskiner. Det var då ledaren för
den famösa kårhusockupationen i Stockholm inbillade sig att han kämpade på
samma barrikader som de stora LOgrupperna för revolutionen och det socialistiska samhället. Det var ”jämlikhetens” förlovade tid.
l dag är det i större utsträckning de
icke-socialistiska partierna som bestämmer debattfrågorna. Följaktligen dryftas
nu väsentligheter som den offentliga sektorns storlek och effektivitet och möjligheterna till ökat utrymme för privata initiativ. Meningsutbytet handlar t o m om
hur den enskildes frihet och rätt att själv
få bestämma över sina egna angelägenheter skall öka.
Inte undra på att vänsteretablissemanget är skakat.
Men på ett område slåss de borgerliga
partierna alltjämt i underläge. Det är kriminalpolitikens.
l början på 1970-talet underströk särskilt moderaterna vikten av att effektivt
motverka den växande brottsligheten.
Det gav de övriga partierna kalla fötter.
De försökte och lyckades tyvärr avpolitisera problemet. Sedan gjorde borgerligbeten misstaget att i regeringsställning
utse i och för sig kompetenta men mer
eller mindre opolitiska personer till justitieministrar.
Nu böljar vi skörda de beska frukterna.
Det förefaller nämligen som om det
allvarligaste brottet en människa numera
kan begå är att ekonomiskt lura samhället. Visserligen fördöms pliktskyldigast
om en enskild person utsätts för övervåld, stöld e d. Men den moraliska indignationen förbehålls främst dem som gör
sig skyldiga till skattefusk.
Svenska folket har begåvats med en
särskild generalklausul mot skatteflykt.
Innebörden är att den enskilde förväntas
känna till vad lagen förbjuder men också
vad den inte förbjuder ehuru ändå inte
tillåter. Det är onekligen att begära mycket av medborgarna.
Därtill kommer de många övriga metoder som aktualiserats för att motverka
skattefusk – vilket givetvis i och för sig
är en lovvärd ambition.
En kronofogde begär att med helikopter få spana efter anläggningsmaskiner
som möjligen dolts i något buskage.
skattemyndigheterna vill inhämta
uppgifter om vissa personers mantalsskrivningsort genom att anlita brevbä-
rare.
123
Kvinnor tillfrågas av skattemyndigheter om de sover i sin makes bostad om
nätterna – men vad gör fogdarna med de
kvinnor som svarar ”nej inte en blund”?
Präster och folkhögskollärare eftertaxeras och ådöms straffavgifter för att
de för lågt deklarerat förmånen av tjänstebostad.
Anställda som lånat företagets semesterstugor efterbeskattas så kraftigt att de
lika gärna kunde tillbringat sin ledighet
utomlands.
Enligt den s k Heurgren-kommissionen bör revisorer åläggas att informera om ett företag vid förundersökningar i
brottmål eller taxeringsrevision.
Exemplen må räcka. De är tillräckligt
många för att en framtidsbild skall avteckna sig. Och den är kuslig.
Konturerna skymtar av ett samhälle
där forna tiders oskyldiga ” Biomkvistar” förvandlats till dreglande blodhundar, gödda av myndigheterna. Där alla
spionerar på alla och ingen kan lita på
någon. Där angiveriet inte bara är satt i
system utan upphöjt till den ädlaste av
dygder.
Är det inte äntligen dags att bryta det
socialistiska problemformuleringsmonopolet på brottslighetens område?
Matti Häggström
L – – – –
r- – –
rL – – ’ – – –
rL – – – L – – –
rL – – – ’ – – –
~
L – –
….-
–
….-
L . –
r- ’ – – –
rL – – –
angiverisamhället
Det talas ibland om det s k problemformuleringsmonopolet. Ett sådant uppstår
när ett parti eller en åsiktsriktning lyckas
få samhällsdebatten att handla om just
sina speciella frågor.
Under slutet av 1960-talet och början
på 1970-talet fick socialdemokraterna
och den övriga vänstern debatten att
kretsa kring just de ämnen de utvalde.
Resultatet blev inte uppbyggligt.
Det var då initiativtagarna till diverse
vilda strejker förseddes med helgonglorior av den intellektuella vänstermaffian,
tryggt förskansad bakom sina skyddade
skrivmaskiner. Det var då ledaren för
den famösa kårhusockupationen i Stockholm inbillade sig att han kämpade på
samma barrikader som de stora LOgrupperna för revolutionen och det socialistiska samhället. Det var ”jämlikhetens” förlovade tid.
l dag är det i större utsträckning de
icke-socialistiska partierna som bestämmer debattfrågorna. Följaktligen dryftas
nu väsentligheter som den offentliga sektorns storlek och effektivitet och möjligheterna till ökat utrymme för privata initiativ. Meningsutbytet handlar t o m om
hur den enskildes frihet och rätt att själv
få bestämma över sina egna angelägenheter skall öka.
Inte undra på att vänsteretablissemanget är skakat.
Men på ett område slåss de borgerliga
partierna alltjämt i underläge. Det är kriminalpolitikens.
l början på 1970-talet underströk särskilt moderaterna vikten av att effektivt
motverka den växande brottsligheten.
Det gav de övriga partierna kalla fötter.
De försökte och lyckades tyvärr avpolitisera problemet. Sedan gjorde borgerligbeten misstaget att i regeringsställning
utse i och för sig kompetenta men mer
eller mindre opolitiska personer till justitieministrar.
Nu böljar vi skörda de beska frukterna.
Det förefaller nämligen som om det
allvarligaste brottet en människa numera
kan begå är att ekonomiskt lura samhället. Visserligen fördöms pliktskyldigast
om en enskild person utsätts för övervåld, stöld e d. Men den moraliska indignationen förbehålls främst dem som gör
sig skyldiga till skattefusk.
Svenska folket har begåvats med en
särskild generalklausul mot skatteflykt.
Innebörden är att den enskilde förväntas
känna till vad lagen förbjuder men också
vad den inte förbjuder ehuru ändå inte
tillåter. Det är onekligen att begära mycket av medborgarna.
Därtill kommer de många övriga metoder som aktualiserats för att motverka
skattefusk – vilket givetvis i och för sig
är en lovvärd ambition.
En kronofogde begär att med helikopter få spana efter anläggningsmaskiner
som möjligen dolts i något buskage.
skattemyndigheterna vill inhämta
uppgifter om vissa personers mantalsskrivningsort genom att anlita brevbä-
rare.
123
Kvinnor tillfrågas av skattemyndigheter om de sover i sin makes bostad om
nätterna – men vad gör fogdarna med de
kvinnor som svarar ”nej inte en blund”?
Präster och folkhögskollärare eftertaxeras och ådöms straffavgifter för att
de för lågt deklarerat förmånen av tjänstebostad.
Anställda som lånat företagets semesterstugor efterbeskattas så kraftigt att de
lika gärna kunde tillbringat sin ledighet
utomlands.
Enligt den s k Heurgren-kommissionen bör revisorer åläggas att informera om ett företag vid förundersökningar i
brottmål eller taxeringsrevision.
Exemplen må räcka. De är tillräckligt
många för att en framtidsbild skall avteckna sig. Och den är kuslig.
Konturerna skymtar av ett samhälle
där forna tiders oskyldiga ” Biomkvistar” förvandlats till dreglande blodhundar, gödda av myndigheterna. Där alla
spionerar på alla och ingen kan lita på
någon. Där angiveriet inte bara är satt i
system utan upphöjt till den ädlaste av
dygder.
Är det inte äntligen dags att bryta det
socialistiska problemformuleringsmonopolet på brottslighetens område?
Matti Häggström