Matti Häggström; Om äpplen
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
äpplen
Det berättas att två pojkar en gång kom
i gräl om ett äpple. Den ene hävdade att
frukten var gul, den andre att den var
röd. Sedermera kunde konstateras att äpplet var gult på den ena sidan och rött på
den andra.
I de sagor man läste som barn gick de
allra flesta skildringarna i svart-vitt. Till
godhetens symboler hörde den fattige men
ädle vallpojken som begav sig ut i stora
vida världen för att vinna prinsessan –
också hon ett under av ädelmod. Denna
lovvärda egenskap präglade även den potentielle svärfadern – konungen, vars
rike skulle halveras för de tu ungas skul~
dessbättre utan komplicerade arvs- eller
gåvoskatter.
Onda var alla de troll, skurkar och gi·
rigbukar som hade samma maktpolitiska
ambitioner som vallpojken – oftast inklusive förvärvandet av den oskuldsvita
prinsessan – men som ändå av någon
anledning saknade varje osjälviskt motiv
bakom sin verksamhet.
Men det var sagor. Så småningom lär
väl de flesta komma underfund med att
den värld som där beskrivs inte stämmer
med den prosaiska verkligheten. Man mär·
ker att spektrum har flera färger.
Det finns dock vuxna som aldrig tycks
bli kvitt sin sagoboksungdom. En av dem
är uppenbarligen den svenske statsministern.
Den förkunnelse som de senaste fem
åren burit Olof Palmes signatur saknar
nästan helt nyanser. Den är en renodlad
hjälte-skurk-problematik i den politiska
agitationens tappning.
A ena sidan finns löntagarna – i varje
fall de som är socialdemokrater, de andra
räknas som bekant inte. De har det besvärligt, trots ett mer än 40-årigt socialdemokratiskt styre. De saknar bl a möjligheter att påverka förhållandena på arbetsplatserna, och deras anställningstrygghet
är undermålig.
A andra sidan finns motpolen-arbetsgivarna. De målas i svart – en konstnärsverksamhet som hr Palme i andra
sammanhang brukar bli våldsamt moraliskt upprörd över. Arbetsgivarna är giriga,
hungrar efter makt och törstar efter vinst.
De är hänsynslösa och egoistiska. De företräder högst suspekta intressen. Bevekelsegrunderna för deras handlande är genomgående skumma. Med förtjusning gör
de sin drängtjänst åt Mammon.
Svart är svart och vitt är vitt och aldrig
mötas de två. Är den skildringen korrekt
vad gäller inrikespolitiska förhållanden i
Sverige i dag? Det förefaller som om
många börjar tvivla på det. Det verkar
som om fler och fler medborgare så smått
inser att det finns mer än två färger på
389
tillvarons palett. Det tycks som om medborgarna börjar bli på det klara med
sådana ting som exempelvis att vinsten inte bara är till glädje för ett företags ledning utan också för de anställda, eftersom
den leder till ökade investeringar och därmed tryggad och utvidgad sysselsättning.
Att det är avsevärt mer som förenar än
som skiljer företagare och anställda. Att
det följaktligen lönar sig för båda parter
att samarbeta i stället för att slåss. Att
äpplet – kort sagt – har mer än en
färg!
Det senaste valresultatet kan bl a vara
ett tecken på att en ökad insikt om färgskalans rikedom spridit sig. Detta är i så
fall ett hot mot maktställningen för det
socialdemokratiska parti, vars ledare förkunnat att verkligheten är dess största
fiende. Man torde kunna räkna med att
åtskilliga miljoner av de statliga partioch presstödspengarna framdeles kommer
att investeras i propaganda som går ut på
att lägga rökridåer över en sådan klarsyn.
Äpplet får bara vara rött.
M atti H äggström
Det berättas att två pojkar en gång kom
i gräl om ett äpple. Den ene hävdade att
frukten var gul, den andre att den var
röd. Sedermera kunde konstateras att äpplet var gult på den ena sidan och rött på
den andra.
I de sagor man läste som barn gick de
allra flesta skildringarna i svart-vitt. Till
godhetens symboler hörde den fattige men
ädle vallpojken som begav sig ut i stora
vida världen för att vinna prinsessan –
också hon ett under av ädelmod. Denna
lovvärda egenskap präglade även den potentielle svärfadern – konungen, vars
rike skulle halveras för de tu ungas skul~
dessbättre utan komplicerade arvs- eller
gåvoskatter.
Onda var alla de troll, skurkar och gi·
rigbukar som hade samma maktpolitiska
ambitioner som vallpojken – oftast inklusive förvärvandet av den oskuldsvita
prinsessan – men som ändå av någon
anledning saknade varje osjälviskt motiv
bakom sin verksamhet.
Men det var sagor. Så småningom lär
väl de flesta komma underfund med att
den värld som där beskrivs inte stämmer
med den prosaiska verkligheten. Man mär·
ker att spektrum har flera färger.
Det finns dock vuxna som aldrig tycks
bli kvitt sin sagoboksungdom. En av dem
är uppenbarligen den svenske statsministern.
Den förkunnelse som de senaste fem
åren burit Olof Palmes signatur saknar
nästan helt nyanser. Den är en renodlad
hjälte-skurk-problematik i den politiska
agitationens tappning.
A ena sidan finns löntagarna – i varje
fall de som är socialdemokrater, de andra
räknas som bekant inte. De har det besvärligt, trots ett mer än 40-årigt socialdemokratiskt styre. De saknar bl a möjligheter att påverka förhållandena på arbetsplatserna, och deras anställningstrygghet
är undermålig.
A andra sidan finns motpolen-arbetsgivarna. De målas i svart – en konstnärsverksamhet som hr Palme i andra
sammanhang brukar bli våldsamt moraliskt upprörd över. Arbetsgivarna är giriga,
hungrar efter makt och törstar efter vinst.
De är hänsynslösa och egoistiska. De företräder högst suspekta intressen. Bevekelsegrunderna för deras handlande är genomgående skumma. Med förtjusning gör
de sin drängtjänst åt Mammon.
Svart är svart och vitt är vitt och aldrig
mötas de två. Är den skildringen korrekt
vad gäller inrikespolitiska förhållanden i
Sverige i dag? Det förefaller som om
många börjar tvivla på det. Det verkar
som om fler och fler medborgare så smått
inser att det finns mer än två färger på
389
tillvarons palett. Det tycks som om medborgarna börjar bli på det klara med
sådana ting som exempelvis att vinsten inte bara är till glädje för ett företags ledning utan också för de anställda, eftersom
den leder till ökade investeringar och därmed tryggad och utvidgad sysselsättning.
Att det är avsevärt mer som förenar än
som skiljer företagare och anställda. Att
det följaktligen lönar sig för båda parter
att samarbeta i stället för att slåss. Att
äpplet – kort sagt – har mer än en
färg!
Det senaste valresultatet kan bl a vara
ett tecken på att en ökad insikt om färgskalans rikedom spridit sig. Detta är i så
fall ett hot mot maktställningen för det
socialdemokratiska parti, vars ledare förkunnat att verkligheten är dess största
fiende. Man torde kunna räkna med att
åtskilliga miljoner av de statliga partioch presstödspengarna framdeles kommer
att investeras i propaganda som går ut på
att lägga rökridåer över en sådan klarsyn.
Äpplet får bara vara rött.
M atti H äggström