Matti Häggström; Om Bromma
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Bromma
Få frågor är så präglade av konflikten mellan
brutal egoism och solidaritet som den om
Bromma flygfalts framtid. Voteringen i riksdagen den 17 december i fjol blev stilenlig. Politikerföraktets redan friskt flammande brasa fick
mängder av nytt bränsle. Vid oppositionsbänkarna var luften skämd av småskurenhetens avgaser.
Med röstsiffrorna 168-167 beslöt riksdagen
att inrikesflyget skall fårflyttas från Bromma
till Arlanda senast andra delen av 1982. Beslutet blev möjligt endast på grund av en kvittningsmiss. En socialdemokratisk ledamot kvittades ut mot en moderat och en folkpartist. Då
är det inte så svårt att vinna jämna voteringar.
Utan den lapsusen hade det blivit oavgjort, och
ärendet återfårvisats till trafikutskottet.
Ställd inför risken av nederlag lät Olof Palme
partipiskan vina över några socialdemokratiska
Brommavänner tills armen domnade. De fårmåddes slutligen rösta mot sin övertygelse och
mot sina regioners intressen. Visserligen fanns
det även några borgerliga riksdagsmän som
tvekade om hur de skulle ställa sig. De brukar
dock sällan moralisera över blockpolitiken.
Olof Palme, dess främste vedersakare, var den
som hårdast drev blockpolitik. är far super är
det nämligen rätt.
Oppositionens fårmenta ansvar får Sveriges
ekonomi tar sig uttryck i beslut som leder till
nya utgifter i mångmiljardklassen. Olof Palme
har förmodligen fortfarande ”ingen aaaning
om” var pengarna till Linjeflygs fårpassning
från Bromma till Arlanda skall tas. För han
tänker väl inte bidra med intäkterna från socialdemokraternas eget nya mångmiljonlotteri?
Inte ens det skulle vara mer än en droppe i
havet.
74
En del hävdar att Brommafrågan främst angår Stockholm och i övrigt bara berör dem som
flyger. Sanningen är a tt tanken på ett folkflyg
värt namnet lidit ett allvarligt nederlag med
riksdagens Brommabeslut. Sverige blir inte
rundare utan kantigare och mera avlångt. Flera fl ygfält i landsorten måste uppenbarligen
lägga ner sin förbindelse med Stockholm. På
andra kommer turtätheten att minska .
Stagnationen i flera områden i Sverige beror
på dåligt utvecklade kommunikationer.
Snabba fårbindelser med huvudstaden är ofta
en fårutsättning får att företag skall lockas att
etablera sig på en ort eller får att utlokalisering
av statlig verksamhet skall bli möjlig. Hela den
utvecklingen hämmas nu. Omfattande regionalpolitiska atsningar blir ofrånkomliga som
kompensation. Notan blir inte billig.
På många håll i landet är j ärnvägssträckor
hotade. Ändå kan de vara betydelsefulla – en
orts fortbestånd kan hänga på dem. SJ :s möjligheter att hålla olönsamma bandelar under
armarna är trots allt begränsade. Hur vämjeligt är då inte socialdemokraternas krav att en
j ärnväg som inte behövs skall byggas mellan
Arlanda och Stockholm, dvs i det kommunikationsmässigt mest gynnade området i Sverige.
Kan hånet mot landsorten och mot lånken pa
solidaritet mellan olika regioner bli mera utmanande?
Om Linjeflyg tillåtits vara kvar på Bromma
hade tystare flygplanstyper få tt infåras. Det
hade varit bra får Brommaborna men också fOr
dem som bor i närheten av landsortens flygfält.
De får nu vackert fin’na sig i fortsatt oväsen på
nuvarande nivå, eftersom mindre bullrande
plan inte behöver anskaffas. Även det priset får
landsorten betala får att miljön i Bromma skall
bli ännu behagligare och får att tomtpriserna
där – redan bland de högsta i hela s torstockholmsområdet – skall bli ytterligare nå~ot
högre.
Riksdagens beslut om Bromma var ingentin~
mindre än en skandal. Men sista ordet är intr
sagt. Frågan återkommer riksdagen i \’ar.
Kampen fortsätter.
Matti Häggrlröm
Få frågor är så präglade av konflikten mellan
brutal egoism och solidaritet som den om
Bromma flygfalts framtid. Voteringen i riksdagen den 17 december i fjol blev stilenlig. Politikerföraktets redan friskt flammande brasa fick
mängder av nytt bränsle. Vid oppositionsbänkarna var luften skämd av småskurenhetens avgaser.
Med röstsiffrorna 168-167 beslöt riksdagen
att inrikesflyget skall fårflyttas från Bromma
till Arlanda senast andra delen av 1982. Beslutet blev möjligt endast på grund av en kvittningsmiss. En socialdemokratisk ledamot kvittades ut mot en moderat och en folkpartist. Då
är det inte så svårt att vinna jämna voteringar.
Utan den lapsusen hade det blivit oavgjort, och
ärendet återfårvisats till trafikutskottet.
Ställd inför risken av nederlag lät Olof Palme
partipiskan vina över några socialdemokratiska
Brommavänner tills armen domnade. De fårmåddes slutligen rösta mot sin övertygelse och
mot sina regioners intressen. Visserligen fanns
det även några borgerliga riksdagsmän som
tvekade om hur de skulle ställa sig. De brukar
dock sällan moralisera över blockpolitiken.
Olof Palme, dess främste vedersakare, var den
som hårdast drev blockpolitik. är far super är
det nämligen rätt.
Oppositionens fårmenta ansvar får Sveriges
ekonomi tar sig uttryck i beslut som leder till
nya utgifter i mångmiljardklassen. Olof Palme
har förmodligen fortfarande ”ingen aaaning
om” var pengarna till Linjeflygs fårpassning
från Bromma till Arlanda skall tas. För han
tänker väl inte bidra med intäkterna från socialdemokraternas eget nya mångmiljonlotteri?
Inte ens det skulle vara mer än en droppe i
havet.
74
En del hävdar att Brommafrågan främst angår Stockholm och i övrigt bara berör dem som
flyger. Sanningen är a tt tanken på ett folkflyg
värt namnet lidit ett allvarligt nederlag med
riksdagens Brommabeslut. Sverige blir inte
rundare utan kantigare och mera avlångt. Flera fl ygfält i landsorten måste uppenbarligen
lägga ner sin förbindelse med Stockholm. På
andra kommer turtätheten att minska .
Stagnationen i flera områden i Sverige beror
på dåligt utvecklade kommunikationer.
Snabba fårbindelser med huvudstaden är ofta
en fårutsättning får att företag skall lockas att
etablera sig på en ort eller får att utlokalisering
av statlig verksamhet skall bli möjlig. Hela den
utvecklingen hämmas nu. Omfattande regionalpolitiska atsningar blir ofrånkomliga som
kompensation. Notan blir inte billig.
På många håll i landet är j ärnvägssträckor
hotade. Ändå kan de vara betydelsefulla – en
orts fortbestånd kan hänga på dem. SJ :s möjligheter att hålla olönsamma bandelar under
armarna är trots allt begränsade. Hur vämjeligt är då inte socialdemokraternas krav att en
j ärnväg som inte behövs skall byggas mellan
Arlanda och Stockholm, dvs i det kommunikationsmässigt mest gynnade området i Sverige.
Kan hånet mot landsorten och mot lånken pa
solidaritet mellan olika regioner bli mera utmanande?
Om Linjeflyg tillåtits vara kvar på Bromma
hade tystare flygplanstyper få tt infåras. Det
hade varit bra får Brommaborna men också fOr
dem som bor i närheten av landsortens flygfält.
De får nu vackert fin’na sig i fortsatt oväsen på
nuvarande nivå, eftersom mindre bullrande
plan inte behöver anskaffas. Även det priset får
landsorten betala får att miljön i Bromma skall
bli ännu behagligare och får att tomtpriserna
där – redan bland de högsta i hela s torstockholmsområdet – skall bli ytterligare nå~ot
högre.
Riksdagens beslut om Bromma var ingentin~
mindre än en skandal. Men sista ordet är intr
sagt. Frågan återkommer riksdagen i \’ar.
Kampen fortsätter.
Matti Häggrlröm