Matti Häggström; Om ett jubileum
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ett jubileum
Den 23 mars i år blir säkert en oförglömlig dag för många av oss riktiga socialister. Då skall vi gamla FNL-are, som under senare hälften av 1960-talet och början av 1970-talet kämpade för Vietnam
och mot USA-imperialismen, ha kalas i
Uppsala. Vi skall fira tioårsminnet av
USA:s nederlag. På slottet t o m, som
därmed för en gångs skull får politiskt
medvetna besökare.
Det blir, som Arbetet (s) rapporterat,
”middag med dans och mycket nostalgiskt snack om hur det var en gång”.
Forna FNL-orkestrar som ”Nixons
beska droppar” spelar. Ingen som har
chans att närvara bör alltså avstå.
Självfallet är det viktigt att vi mitt under högervindarnas värsta tid fortsätter
att slå vakt om freden och socialismen.
Därför är det beklagligt att festen inte
kan bli ett politiskt möte av den gamla
sorten. Det är nämligen förbjudet på
Uppsala slott. Men ingen kan hindra oss
som sitter bänkade vid gåslevern och axfilen eller vad det nu blir att återuppliva
minnen från klang- och jubelåren. Då
stod vi i centrum för den politiska debatten, och då rapporterade TV om varenda
demonstration och återgav texten på
nästan alla våra plakat.
En av jubileets initiativtagare berättar
att ”egentligen ville vi ha festen mellan
den 17 och 30 april, dagen för Kampucheas respektive Vietnams seger, men
då var inte slottet ledigt”.
Kanske var det lika bra när allt kommer omkring. Vietnam har ju tvingats att
gå in i Kampuchea för att där tillsätta en
fredsvänlig regering som med kraft kan
slå ner landets alla gerillagrupper. Vissa
av mina kamrater tycker inte om Hanois
broderliga bistånd till det kampu- 126
cheanska folket. Men de är tyvärr vilseförda. De inser inte att det naturligtvis
var USA som låg bakom den tidigare
kommunistiska regimen i Pnom Phen,
och att det därför var en plikt både mot
freden och socialismen att driva ut anhanget därifrån.
Värdefullt med vårt kalas är inte minst
– länge leve Vietnam och dess regering
– att det finns så mycket att fira. Se bara
vilka enorma framsteg som gjorts efter
segern över USA!
I dag är landet kvitt flera hundra tusen
illojala medborgare. Hanois åtgärder har
varit utomordentligt framgångsrika, genom att de flesta av de figurer som inte
kan underordna sig en socialistisk samhällsordning och inte ens är beredda att
utbilda sig på omskolningsläger farit därifrån i sina båtar. Det blev ett verkligt
reningsbad för hela den vietnamesiska
nationen.
Vidare har Vietnam i sant socialistisk
anda infört tvångsarbete. Glädjande nog
har det kunnat ske med visst indirekt
stöd av den socialdemokratiska regeringen i Sverige. 17000 kvinnor har exempelvis tvångsförflyttats till skogarna kring
Bai Bang. Där är de sysselsatta med att
skaffa fram råvara till pappersbruket. De
slipper se sina familjer mer än l0-12
dagar per år. Det är en ren anställningsförmån i ett socialistiskt land, där kollektivet betyder mycket mer än den enskilda familjen, som lätt infekteras av borgerliga värderingar.
Till allt det här kommer att Vietnam är
en av de starkaste militärmakterna i Sydostasien – bara en sådan sak. Det är en
förutsättning för nya triumfer, nya möjligheter för socialismen att expandera till
ännu fler stater till fromma för de av
kapitalism och imperialism förtryckta
folken.
Så nog finns det många skäl för oss
FNL-are att festa. Kanske borde arrangörerna rentav gå ut med insamlingsbössorna – mat och dryck är så dyrt i Sverige numera. Och varför inte fråga kamrat
Fidel Castro på Kuba om inte han kunde
sända oss några tusen flaskor rom? Det
gjorde han ju till en tillställning i Stockholm med Nobelpristagaren i litteratur
Gabriel Marquez härom året – förbi den
svenska tullen t o m! Kan han inte förmås att skicka oss en ny laddning? Han
vet bevisligen vad vi socialistiska förtrupper behöver, och den svenska regeringen skulle nog se mellan fingrarna på
den här affären också!
Matti Häggström
Den 23 mars i år blir säkert en oförglömlig dag för många av oss riktiga socialister. Då skall vi gamla FNL-are, som under senare hälften av 1960-talet och början av 1970-talet kämpade för Vietnam
och mot USA-imperialismen, ha kalas i
Uppsala. Vi skall fira tioårsminnet av
USA:s nederlag. På slottet t o m, som
därmed för en gångs skull får politiskt
medvetna besökare.
Det blir, som Arbetet (s) rapporterat,
”middag med dans och mycket nostalgiskt snack om hur det var en gång”.
Forna FNL-orkestrar som ”Nixons
beska droppar” spelar. Ingen som har
chans att närvara bör alltså avstå.
Självfallet är det viktigt att vi mitt under högervindarnas värsta tid fortsätter
att slå vakt om freden och socialismen.
Därför är det beklagligt att festen inte
kan bli ett politiskt möte av den gamla
sorten. Det är nämligen förbjudet på
Uppsala slott. Men ingen kan hindra oss
som sitter bänkade vid gåslevern och axfilen eller vad det nu blir att återuppliva
minnen från klang- och jubelåren. Då
stod vi i centrum för den politiska debatten, och då rapporterade TV om varenda
demonstration och återgav texten på
nästan alla våra plakat.
En av jubileets initiativtagare berättar
att ”egentligen ville vi ha festen mellan
den 17 och 30 april, dagen för Kampucheas respektive Vietnams seger, men
då var inte slottet ledigt”.
Kanske var det lika bra när allt kommer omkring. Vietnam har ju tvingats att
gå in i Kampuchea för att där tillsätta en
fredsvänlig regering som med kraft kan
slå ner landets alla gerillagrupper. Vissa
av mina kamrater tycker inte om Hanois
broderliga bistånd till det kampu- 126
cheanska folket. Men de är tyvärr vilseförda. De inser inte att det naturligtvis
var USA som låg bakom den tidigare
kommunistiska regimen i Pnom Phen,
och att det därför var en plikt både mot
freden och socialismen att driva ut anhanget därifrån.
Värdefullt med vårt kalas är inte minst
– länge leve Vietnam och dess regering
– att det finns så mycket att fira. Se bara
vilka enorma framsteg som gjorts efter
segern över USA!
I dag är landet kvitt flera hundra tusen
illojala medborgare. Hanois åtgärder har
varit utomordentligt framgångsrika, genom att de flesta av de figurer som inte
kan underordna sig en socialistisk samhällsordning och inte ens är beredda att
utbilda sig på omskolningsläger farit därifrån i sina båtar. Det blev ett verkligt
reningsbad för hela den vietnamesiska
nationen.
Vidare har Vietnam i sant socialistisk
anda infört tvångsarbete. Glädjande nog
har det kunnat ske med visst indirekt
stöd av den socialdemokratiska regeringen i Sverige. 17000 kvinnor har exempelvis tvångsförflyttats till skogarna kring
Bai Bang. Där är de sysselsatta med att
skaffa fram råvara till pappersbruket. De
slipper se sina familjer mer än l0-12
dagar per år. Det är en ren anställningsförmån i ett socialistiskt land, där kollektivet betyder mycket mer än den enskilda familjen, som lätt infekteras av borgerliga värderingar.
Till allt det här kommer att Vietnam är
en av de starkaste militärmakterna i Sydostasien – bara en sådan sak. Det är en
förutsättning för nya triumfer, nya möjligheter för socialismen att expandera till
ännu fler stater till fromma för de av
kapitalism och imperialism förtryckta
folken.
Så nog finns det många skäl för oss
FNL-are att festa. Kanske borde arrangörerna rentav gå ut med insamlingsbössorna – mat och dryck är så dyrt i Sverige numera. Och varför inte fråga kamrat
Fidel Castro på Kuba om inte han kunde
sända oss några tusen flaskor rom? Det
gjorde han ju till en tillställning i Stockholm med Nobelpristagaren i litteratur
Gabriel Marquez härom året – förbi den
svenska tullen t o m! Kan han inte förmås att skicka oss en ny laddning? Han
vet bevisligen vad vi socialistiska förtrupper behöver, och den svenska regeringen skulle nog se mellan fingrarna på
den här affären också!
Matti Häggström