Matti Häggström; Om farliga tendenser
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
farliga tendenser
Det hände i Lund någon gång i mitten på
1960-talet.
Konservativa studentföreningen hade
inbjudit en representant för den sydvietnamesiska regeringen att ge sin syn på
kriget i Vietnam. Men det fick han inte.
Ett antal bråkmakare lyckades nämligen
genom oväsen och allmänt busliv hindra
honom från att göra sig hörd, varför det
inte kunde bli något anförande.
Jag minns den indignation jag kände,
dock parad med en smula medömkan. Så
svaga argument hade alltså anhängarna
av Nordvietnam att de inte tordes ta risken att låta en meningsmotståndare
komma till tals.
Man kan undra hur det gick för den
sydvietnamesiske föredragshållaren. l
bästa falllever han som landsflykting nå-
gonstans. Mera sannolikt är väl att han
hamnade i ett av Hanoiregimens politiska omskolningsläger efter det kommunistiska maktövertagandet. Eller drunknade han tillsammans med otaliga andra
när han som båtflykting sökte ta sig ur
Vietnam?
Ingen torde veta någonting bestämt.
Vad man däremot redan för bortåt 20
år sedan kunde konstatera var att med de
mötesstörningar som snart blev vanliga
och sattes i system infördes ett nytt och
otäckt element i svensk politik. Sabotö-
rerna må i vissa fall ha varit förledda och
godtrogna. Inte desto mindre fungerade
de som diktaturens femtekolonnare när
de förgrep sig på vanliga demokratiska
rättigheter – att få framföra en åsikt,
även en som stred mot tyckaretablissemangets.
Många av plakatbärarna och talkörsdeltagarna från senare hälften av 1960-
talet har nu blivit män i staten. En del av
384
dem kanske rentav skäms för sin ungdoms förvillelser. Men liknande tendenser har tyvärr åter börjat visa sig, låt
vara i andra skepnader.
I juni i år stal ett antal kärnkraftsmotståndare en av de borrkärnor som upptagits i samband med provborrningar i
berggrunden i Klipperås i Småland. I sin
ambition att förhärliga sina egna bevekelsegrunder gör förövarna gällande att
de ”beslagtagit” borrkärnan. Den har
ännu inte återfunnits, än mindre lämnats
tillbaka. Inte heller har tjuvarna gripits.
För en tid sedan slog Byggnadsarbetarförbundets ordförande Bertil Whinberg på ett välgörande sätt näven i bordet mot liknande symptom. I en artikel i
tidningen Byggnadsarbetaren erinrade
han om att förbundet förordat att en del
andra älvar skulle byggas ut för vattenkraftsändamål än de som riksdagen i vå-
ras fastställde. Givetvis skulle Byggnads
dock respektera i demokratisk ordning
fattade beslut, betonade han.
Men, erinrade han, det vill tydligen
inte Älvräddarnas Samorganisation
göra. På annat sätt går det svårligen att
tolka deras propåer om att fortsatt exploatering av vattenkraften skulle bekämpas med ”civilt motstånd”. Nej , vad
är det om inte att med olagliga metoder
förhindra att ett vanligt riksdagsbeslut
verkställs och därmed åsidosätta demokratin?
Kärnkraftmotståndare och älvräddare
må ha goda sakskäl för sina åsikter. Det
går att ha förståelse för deras mening att
kärnenergin inte bör användas och att de
alltjämt outnyttjade älvarna bör bevaras
orörda till framtida generationer. Men
det är inte det saken gäller.
Det avgörande är att dessa grupper
haft lika goda möjligheter som alla andra
medborgare att påverka beslutsfattarna.
Men den här gången hjälpte det inte, och
då är det bara att acceptera faktum. Det
fick de icke-socialistiska sympatisörerna
göra under flera decennier när socialdemokraterna i kraft av sin riksdagsmajoritet genomdrev sin politik i kontroversiella frågor. Det får kärnkraftmotståndarna och älvräddarna nu också finna sig
i. De är inte privilegierade.
Vill de inte ohjälpligt kompromettera
den sak de kämpar för bör de nog varapA
sin vakt. Måhända skulle de ytterligare
fundera på de krav som det öppna och
därmed sårbara samhället ställer på medborgarna? Och se till att hålla rent i eget
hus, så att inte figurer som främst viB
komma åt den bestående samhällsordningen får något inflytande.
I hägnet av idealitet och välmening
kan skumma antidemokratiska krafter
frodas. Det såg vi under 1960-talet och
det vill vi helst slippa se igen.
Matti Häggström
Det hände i Lund någon gång i mitten på
1960-talet.
Konservativa studentföreningen hade
inbjudit en representant för den sydvietnamesiska regeringen att ge sin syn på
kriget i Vietnam. Men det fick han inte.
Ett antal bråkmakare lyckades nämligen
genom oväsen och allmänt busliv hindra
honom från att göra sig hörd, varför det
inte kunde bli något anförande.
Jag minns den indignation jag kände,
dock parad med en smula medömkan. Så
svaga argument hade alltså anhängarna
av Nordvietnam att de inte tordes ta risken att låta en meningsmotståndare
komma till tals.
Man kan undra hur det gick för den
sydvietnamesiske föredragshållaren. l
bästa falllever han som landsflykting nå-
gonstans. Mera sannolikt är väl att han
hamnade i ett av Hanoiregimens politiska omskolningsläger efter det kommunistiska maktövertagandet. Eller drunknade han tillsammans med otaliga andra
när han som båtflykting sökte ta sig ur
Vietnam?
Ingen torde veta någonting bestämt.
Vad man däremot redan för bortåt 20
år sedan kunde konstatera var att med de
mötesstörningar som snart blev vanliga
och sattes i system infördes ett nytt och
otäckt element i svensk politik. Sabotö-
rerna må i vissa fall ha varit förledda och
godtrogna. Inte desto mindre fungerade
de som diktaturens femtekolonnare när
de förgrep sig på vanliga demokratiska
rättigheter – att få framföra en åsikt,
även en som stred mot tyckaretablissemangets.
Många av plakatbärarna och talkörsdeltagarna från senare hälften av 1960-
talet har nu blivit män i staten. En del av
384
dem kanske rentav skäms för sin ungdoms förvillelser. Men liknande tendenser har tyvärr åter börjat visa sig, låt
vara i andra skepnader.
I juni i år stal ett antal kärnkraftsmotståndare en av de borrkärnor som upptagits i samband med provborrningar i
berggrunden i Klipperås i Småland. I sin
ambition att förhärliga sina egna bevekelsegrunder gör förövarna gällande att
de ”beslagtagit” borrkärnan. Den har
ännu inte återfunnits, än mindre lämnats
tillbaka. Inte heller har tjuvarna gripits.
För en tid sedan slog Byggnadsarbetarförbundets ordförande Bertil Whinberg på ett välgörande sätt näven i bordet mot liknande symptom. I en artikel i
tidningen Byggnadsarbetaren erinrade
han om att förbundet förordat att en del
andra älvar skulle byggas ut för vattenkraftsändamål än de som riksdagen i vå-
ras fastställde. Givetvis skulle Byggnads
dock respektera i demokratisk ordning
fattade beslut, betonade han.
Men, erinrade han, det vill tydligen
inte Älvräddarnas Samorganisation
göra. På annat sätt går det svårligen att
tolka deras propåer om att fortsatt exploatering av vattenkraften skulle bekämpas med ”civilt motstånd”. Nej , vad
är det om inte att med olagliga metoder
förhindra att ett vanligt riksdagsbeslut
verkställs och därmed åsidosätta demokratin?
Kärnkraftmotståndare och älvräddare
må ha goda sakskäl för sina åsikter. Det
går att ha förståelse för deras mening att
kärnenergin inte bör användas och att de
alltjämt outnyttjade älvarna bör bevaras
orörda till framtida generationer. Men
det är inte det saken gäller.
Det avgörande är att dessa grupper
haft lika goda möjligheter som alla andra
medborgare att påverka beslutsfattarna.
Men den här gången hjälpte det inte, och
då är det bara att acceptera faktum. Det
fick de icke-socialistiska sympatisörerna
göra under flera decennier när socialdemokraterna i kraft av sin riksdagsmajoritet genomdrev sin politik i kontroversiella frågor. Det får kärnkraftmotståndarna och älvräddarna nu också finna sig
i. De är inte privilegierade.
Vill de inte ohjälpligt kompromettera
den sak de kämpar för bör de nog varapA
sin vakt. Måhända skulle de ytterligare
fundera på de krav som det öppna och
därmed sårbara samhället ställer på medborgarna? Och se till att hålla rent i eget
hus, så att inte figurer som främst viB
komma åt den bestående samhällsordningen får något inflytande.
I hägnet av idealitet och välmening
kan skumma antidemokratiska krafter
frodas. Det såg vi under 1960-talet och
det vill vi helst slippa se igen.
Matti Häggström