Matti Häggström; Om Förtroende
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
förtroende
Politik är visserligen både att vilja och att
välja, men i än högre grad att skapa förtroende. Hur är det med den sittande regeringens trovärdighet idag?
På den fackliga fronten råder just nu
betydande oro. Gamla attityder förefaller
vara på avskrivning, och ett förutsättningslöst nytänkande pågår på vissa områden.
Men det verkar som om man åtminstone
delvis mera är på väg bort från någonting
än till någonting.
Oron tar sig uttryck på bl a två sätt.
Dels framförs nya förslag på skattepolitikens område, dels håller i första hand
tjänstemannaorganisationerna på att söka
sig fram mot samverkansformer vilka var
otänkbara för endast några få år sedan.
Metallutredarna Allan Larsson och PerOlof Edins uppmärksammade löne- och
skatteutspel innehöll strängt taget inte så
mycket nytt. Det originella låg i att de
kom från LO-håll. Tidigare hade mest
SACO och i någon mån TCO understrukit den hittills förda skattepolitikens förödande inverkan på avtalsrörelserna. Nu
har de hårda marginalskatterna med kraft
drabbat även stora LO-grupper. Följaktligen har de plötsligt blivit betänkliga ur
principiell synpunkt.
Larsson-Edin går givetvis inte så långt
att de apostroferar de besläktade ideer,
som bl a moderata samlingspartiet lanserade i en skatteutredning för några år sedan. Den politiska bindningen till socialdemokratin omöjliggör detta. Det hindrar
inte att Metall-förslaget och de delvis positiva omdömen detta fått vittnar om ett
djupt missnöje med regeringen Palme, som
nu i fråga efter fråga ger efter för LO för
att tillförsäkra sig lojalitet och kampvilja
i den förestående valrörelsen. Skepsisen
mot den socialdemokratiska regeringen
torde vara stor inom samtliga fackliga organisationer. Inom LO är man dock, trogen sin tradition och partipolitiska fixering, än mer misstänksam mot en eventuell
borgerlig regering. Rädslan för förändringar och nya grepp segrar.
Tjänstemännen trevar sig nu fram längs
nya vägar för att värna om sina fackliga
intressen och sin självständighet. SACO
och SR slås sannolikt ihop. Akademikerna och TCO-K har inte bara överenskommit om ett långtgående samarbete i
nästa avtalsrörelse. Man har även enats
om de lönepolitiska riktlinjerna. Bl a framförs ett nytt begrepp, felavlönad, om den
som visserligen inte har särskilt låg lön
relativt sett men ändå kan anses vara för
dåligt betald med hänsyn till arbetets innehåll och ansvar. Detta är en viktig distinktion, som ingående bör diskuteras inför
kommande löneförhandlingar.
På den privata sektorn har tjänstemannaorganisationerna samarbetat tidigare.
Förslag har nu framförts om ett ännu fastare samgående mellan TCO-P och en del
SACO-förbund. Ett visst motstånd har
denna tanke väckt inom de mindre TCOförbunden, varför det är osäkert hur det
går. Ovisst är det också på den statliga sidan, där TCO-S fortfarande tycks tveka
165
att samarbeta med SACO, trots att bl a
ordföranden i det näst största förbundet,
Sveriges Lärarförbund, skarpt kritiserat
ledningen för TCO-S för deras återhållsamhet i detta avseende.
Alla dessa strömningar visar att man på
fackligt håll inte är nöjd med sakernas nuvarande tillstånd. En ny otrygghet har
uppstått. Den accentueras av att regeringen mer eller mindre gett upp i kampen mot inflationen. Den blir fem procent
årligen, förkunnade finansminister Sträng
i samband med offentliggörandet av statsverkspropositionen – en siffra som troligen är tilltagen i underkant. Vad det betyder för lönerörelserna i framtiden är lätt
att föreställa sig. Löne-pris-skattekarusellen kommer att snurra ännu fortare.
Regeringen har med sin ekonomiska politik och skattepolitik sått vind. Landet
kan få skörda storm. I mars förutskickade
LO-chefen Arne Geijer att nästa avtalsrörelse slutar i kaos. Det kan alltså bli ännu värre förhållanden än vad hans namne
i regeringen lyckats ställa till med inom
kriminalpolitiken.
Förtroendekrisen mellan regeringen och
företagen tycks ha smittat av sig till de
fackliga organisationerna. Det är inte så
underligt. Det förhandlingsklimat, som
socialdemokraterna tillhandahåller dem i
nästa avtalsrörelse, tyder på att man gjort
politiken till det omöjligas konst.
M atti H äggström
Politik är visserligen både att vilja och att
välja, men i än högre grad att skapa förtroende. Hur är det med den sittande regeringens trovärdighet idag?
På den fackliga fronten råder just nu
betydande oro. Gamla attityder förefaller
vara på avskrivning, och ett förutsättningslöst nytänkande pågår på vissa områden.
Men det verkar som om man åtminstone
delvis mera är på väg bort från någonting
än till någonting.
Oron tar sig uttryck på bl a två sätt.
Dels framförs nya förslag på skattepolitikens område, dels håller i första hand
tjänstemannaorganisationerna på att söka
sig fram mot samverkansformer vilka var
otänkbara för endast några få år sedan.
Metallutredarna Allan Larsson och PerOlof Edins uppmärksammade löne- och
skatteutspel innehöll strängt taget inte så
mycket nytt. Det originella låg i att de
kom från LO-håll. Tidigare hade mest
SACO och i någon mån TCO understrukit den hittills förda skattepolitikens förödande inverkan på avtalsrörelserna. Nu
har de hårda marginalskatterna med kraft
drabbat även stora LO-grupper. Följaktligen har de plötsligt blivit betänkliga ur
principiell synpunkt.
Larsson-Edin går givetvis inte så långt
att de apostroferar de besläktade ideer,
som bl a moderata samlingspartiet lanserade i en skatteutredning för några år sedan. Den politiska bindningen till socialdemokratin omöjliggör detta. Det hindrar
inte att Metall-förslaget och de delvis positiva omdömen detta fått vittnar om ett
djupt missnöje med regeringen Palme, som
nu i fråga efter fråga ger efter för LO för
att tillförsäkra sig lojalitet och kampvilja
i den förestående valrörelsen. Skepsisen
mot den socialdemokratiska regeringen
torde vara stor inom samtliga fackliga organisationer. Inom LO är man dock, trogen sin tradition och partipolitiska fixering, än mer misstänksam mot en eventuell
borgerlig regering. Rädslan för förändringar och nya grepp segrar.
Tjänstemännen trevar sig nu fram längs
nya vägar för att värna om sina fackliga
intressen och sin självständighet. SACO
och SR slås sannolikt ihop. Akademikerna och TCO-K har inte bara överenskommit om ett långtgående samarbete i
nästa avtalsrörelse. Man har även enats
om de lönepolitiska riktlinjerna. Bl a framförs ett nytt begrepp, felavlönad, om den
som visserligen inte har särskilt låg lön
relativt sett men ändå kan anses vara för
dåligt betald med hänsyn till arbetets innehåll och ansvar. Detta är en viktig distinktion, som ingående bör diskuteras inför
kommande löneförhandlingar.
På den privata sektorn har tjänstemannaorganisationerna samarbetat tidigare.
Förslag har nu framförts om ett ännu fastare samgående mellan TCO-P och en del
SACO-förbund. Ett visst motstånd har
denna tanke väckt inom de mindre TCOförbunden, varför det är osäkert hur det
går. Ovisst är det också på den statliga sidan, där TCO-S fortfarande tycks tveka
165
att samarbeta med SACO, trots att bl a
ordföranden i det näst största förbundet,
Sveriges Lärarförbund, skarpt kritiserat
ledningen för TCO-S för deras återhållsamhet i detta avseende.
Alla dessa strömningar visar att man på
fackligt håll inte är nöjd med sakernas nuvarande tillstånd. En ny otrygghet har
uppstått. Den accentueras av att regeringen mer eller mindre gett upp i kampen mot inflationen. Den blir fem procent
årligen, förkunnade finansminister Sträng
i samband med offentliggörandet av statsverkspropositionen – en siffra som troligen är tilltagen i underkant. Vad det betyder för lönerörelserna i framtiden är lätt
att föreställa sig. Löne-pris-skattekarusellen kommer att snurra ännu fortare.
Regeringen har med sin ekonomiska politik och skattepolitik sått vind. Landet
kan få skörda storm. I mars förutskickade
LO-chefen Arne Geijer att nästa avtalsrörelse slutar i kaos. Det kan alltså bli ännu värre förhållanden än vad hans namne
i regeringen lyckats ställa till med inom
kriminalpolitiken.
Förtroendekrisen mellan regeringen och
företagen tycks ha smittat av sig till de
fackliga organisationerna. Det är inte så
underligt. Det förhandlingsklimat, som
socialdemokraterna tillhandahåller dem i
nästa avtalsrörelse, tyder på att man gjort
politiken till det omöjligas konst.
M atti H äggström