Matti Häggström; Om klasser
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
klasser
En av de saker som upprört mig mest på
senare tid i min egenskap av demokratisk socialist är ett utspel från ledningen
för SJ, hela svenska folkets järnväg.
sJ-ledningen aktade inte för rov att
föreslå att två nya klasser skulle inrättas
på tågen utöver de båda som redan finns.
Den ena skulle vara speciellt exklusiv
och bekväm, sades det, så att resenärerna kunde arbeta effektivt under färden.
Den andra skulle vara i stort sett utan
service, och på den skulle man kunna
resa för ett synnerligen lågt pris.
Jag vet inte vilket som är mest betänkligt, den lyxiga snobbklassen eller den
billiga.
Ur socialistisk synvinkel är det fullkomligt häpnadsväckande att bara komma på tanken på en lyxklass. Till yttermera visso uttryckligen avsedd för affärsmän, företagsledare mfl – alltså för
det kapitalistiska systemets värsta exploatörer, som ju tyvärr alltfort finns
kvar. SJ är ju ändå en socialistisk inrättning såtillvida som den innehar monopolställning. Om man åtminstone hade
motiverat sitt förslag med att främst ombudsmännen i det socialdemokratiska
partiet, LO och TCO, dvs företrädarna
för de progressiva och samhällsförbättrande organisationerna, kunde ha fördelar med en sådan tågklass! Då kunde
man haft förståelse för bevekelsegrunderna. Men nu – inte en stavelse om
våra parti- och fackförbundsanställdas
behov!
Lika grotesk är alltså iden med en speciellt billig tågklass. Hur utpekade skulle
inte de stackars resenärer känna sig som
tvingades frekventera den! Det skulle
vara ingenting mindre än ett hån mot alla
Partiets jämlikhetssträvanden.
Inrättandet av två nya klasser på tågen
skulle vara höjden av reaktionär konservatism. Självfallet är det däremot enbart
radikalt och reformistiskt att låta det
vara som det är med en klass för vanligt
folk och en för de socialistiskt inriktade
ombudsmännen i våra folkrörelser. Att
sedan en del företrädare för de simpla
profit- och utsugarintressena också förekommer där får man väl till nöds acceptera, i väntan på att vår regering med
löntagarfonderna skall ta över successivt
och därmed slå undan benen på dem.
Jag fruktar dock att sJ-ledningens
hugskott är så ideologiskt infekterat att
det tillkommit av omsorg om den s k valfriheten. Den har vi socialister givetvis
inte mycket till övers för. Skall den över
huvud taget förekomma bör den i princip
förbehållas partiarbetare och likställda.
Därför vill jag i stället förorda att man nu
på bred front angriper det överdrivna
väljandet i samhället.
Se på livsmedelsbutikerna! Där räcker
det inte med fyra sorters kött. Där saluförs en mängd varor från den dyra oxfilen till den billiga blodpuddingen. Dessa
13
produkter och många andra bör naturligtvis förbjudas. Det räcker så väl med
skinka och köttfärs.
På motsvarande sätt förhåller det sig
med fisken. Rökt ål och rökt lax jämsides med vanlig, orensad torsk! Nej , låt
oss bums ta bort de rikas överflödskonsumtion genom att gallra ut och förbjuda
allt sådant som inte tillfredsställer medborgarnas sanna behov!
Gå in i en herr- eller damekipering! De
formligen utstrålar fåfänga, flärd och
överflöd. Kvaliteterna och modellerna
skiftar enormt. Inga som helst ansatser
till enhetsklädseL Vad är det för slöseri?
Vad är det för jämlikhet? Vad är det för
socialism? Ingen alls, vill jag påstå!
På område efter område kan man finna
samma ideologiska avvikelser som dem
som präglat sJ-ledningens förstockade
förslag om två nya klasser på tågen. Sannerligen, det återstår mycket innan det
socialistiska samhället är förverkligat.
Skall det målet nås är det inte nya
klasser utan klasskamp vi behöver!
Matti Häggström
En av de saker som upprört mig mest på
senare tid i min egenskap av demokratisk socialist är ett utspel från ledningen
för SJ, hela svenska folkets järnväg.
sJ-ledningen aktade inte för rov att
föreslå att två nya klasser skulle inrättas
på tågen utöver de båda som redan finns.
Den ena skulle vara speciellt exklusiv
och bekväm, sades det, så att resenärerna kunde arbeta effektivt under färden.
Den andra skulle vara i stort sett utan
service, och på den skulle man kunna
resa för ett synnerligen lågt pris.
Jag vet inte vilket som är mest betänkligt, den lyxiga snobbklassen eller den
billiga.
Ur socialistisk synvinkel är det fullkomligt häpnadsväckande att bara komma på tanken på en lyxklass. Till yttermera visso uttryckligen avsedd för affärsmän, företagsledare mfl – alltså för
det kapitalistiska systemets värsta exploatörer, som ju tyvärr alltfort finns
kvar. SJ är ju ändå en socialistisk inrättning såtillvida som den innehar monopolställning. Om man åtminstone hade
motiverat sitt förslag med att främst ombudsmännen i det socialdemokratiska
partiet, LO och TCO, dvs företrädarna
för de progressiva och samhällsförbättrande organisationerna, kunde ha fördelar med en sådan tågklass! Då kunde
man haft förståelse för bevekelsegrunderna. Men nu – inte en stavelse om
våra parti- och fackförbundsanställdas
behov!
Lika grotesk är alltså iden med en speciellt billig tågklass. Hur utpekade skulle
inte de stackars resenärer känna sig som
tvingades frekventera den! Det skulle
vara ingenting mindre än ett hån mot alla
Partiets jämlikhetssträvanden.
Inrättandet av två nya klasser på tågen
skulle vara höjden av reaktionär konservatism. Självfallet är det däremot enbart
radikalt och reformistiskt att låta det
vara som det är med en klass för vanligt
folk och en för de socialistiskt inriktade
ombudsmännen i våra folkrörelser. Att
sedan en del företrädare för de simpla
profit- och utsugarintressena också förekommer där får man väl till nöds acceptera, i väntan på att vår regering med
löntagarfonderna skall ta över successivt
och därmed slå undan benen på dem.
Jag fruktar dock att sJ-ledningens
hugskott är så ideologiskt infekterat att
det tillkommit av omsorg om den s k valfriheten. Den har vi socialister givetvis
inte mycket till övers för. Skall den över
huvud taget förekomma bör den i princip
förbehållas partiarbetare och likställda.
Därför vill jag i stället förorda att man nu
på bred front angriper det överdrivna
väljandet i samhället.
Se på livsmedelsbutikerna! Där räcker
det inte med fyra sorters kött. Där saluförs en mängd varor från den dyra oxfilen till den billiga blodpuddingen. Dessa
13
produkter och många andra bör naturligtvis förbjudas. Det räcker så väl med
skinka och köttfärs.
På motsvarande sätt förhåller det sig
med fisken. Rökt ål och rökt lax jämsides med vanlig, orensad torsk! Nej , låt
oss bums ta bort de rikas överflödskonsumtion genom att gallra ut och förbjuda
allt sådant som inte tillfredsställer medborgarnas sanna behov!
Gå in i en herr- eller damekipering! De
formligen utstrålar fåfänga, flärd och
överflöd. Kvaliteterna och modellerna
skiftar enormt. Inga som helst ansatser
till enhetsklädseL Vad är det för slöseri?
Vad är det för jämlikhet? Vad är det för
socialism? Ingen alls, vill jag påstå!
På område efter område kan man finna
samma ideologiska avvikelser som dem
som präglat sJ-ledningens förstockade
förslag om två nya klasser på tågen. Sannerligen, det återstår mycket innan det
socialistiska samhället är förverkligat.
Skall det målet nås är det inte nya
klasser utan klasskamp vi behöver!
Matti Häggström