Matti Häggström; Om Sverige och diktaturerna
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Sverige och
diktaturerna
Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige
och Chile i Båstad i september föranledde
en engagerad debatt om vårt lands förhållande till olika diktaturer. Att spela eller inte
spela, det blev frågan. Men matchen kom till
stånd utan incidenter, och väl var det.
Kort efteråt verkställdes dödsdomar över
fem människor i Francos Spanien. Detta
medförde omfattande demonstrationer och
bojkottaktioner i Sverige. Att resa eller inte
resa till Spanien, det blev frågan. Den besvarades nekande av en del, framför allt av dem
som ändå inte tänkt fara dit just då. De visade en särskilt stark vilja att andra skulle vara
solidariska.
De reaktioner tennismatchen och dödsdomarna väckte var i betydande grad känslomässigt betingade, och som sådana fullt begripliga. Sveriges folk vänder sig med vrede
och avsky mot våld. Ändå är det angeläget
att också kallt och förnuftsmässigt – även
utan svordomar – analysera vad som hänt
och vilka slutsatser som bör dras.
Det finns tyvärr många länder där dödsstraffet inte är avskaffat. I Fr.af!krike avrättas fortfarande sådana som dömts för mycket grova våldsbrott. I Sovjetunionen leder
allvarliga ekonomiska brott till döden. Det
speciella för Spanien är att det gällt politiska
polismord, och att domarna fällts av politiska domstolar, där de anklagade inte fått
möjligheter att försvara sig. Detta är ovärdigt ett civiliserat land, och det finns all anledning att oreserverat fördöma det. .
Ett sådant ställningstagan·de mot våldet är
naturligt för nästan alla. Mindre klart är vad
det skall ha med exempelvis det internationella idrottsutbytet att göra. Vilka principer
bör i fortsättningen prägla bl a idrottsrörelsen och turismen i dess kontakter med länder, vars regimer vi ur humanitär synvinkel
fmner förkastliga? Det måste nämligen finnas åtminstone ett minimum av konsekvens i
vår inställning. Den skall inte i det oändliga
dikteras av i och för sig aldrig så motiverade
känslostormar, eller av den uppmärksamhet
som vissa övergrepp – ibland slumpvis – rå-
kar väcka i vårt land.
Till en början framstår det onekligen som
egendomligt att man endast tar avstånd från
ett eller två av de många fascistländer som
finns här och var i världen. Det har tidigare
från en del håll hävdats att man bör koncentrera aktionerna på Chile, eftersom landets
regim är så ny och därför inte skulle sitta sä-
ker i sadeln. Det argumentet är ohållbart. En
diktatur kan sitta löst, även om den suttit
länge – Caetanos Portugal var ett av flera
exempel på detta. En gammal diktatur kan
också var väl så frånstötande som en ny och
följaktligen förtjäna lika mycket förakt.
Vidare är det besynnerligt om avståndstagandena uteslutande skulle koncentreras på
några fascistiska diktaturer. Det är inte bara
mot dem som det kan synas befogat med de- 381
monstrationer och bojkotter. Kommunistländerna vet sannerligen också hur det går
till att slå ner de mänskliga rättigheterna. I
fråga om brutalitet och politisk förföljelse
kan de framgångsrikt tävla med sina fascistiska kollegor i förtryckarskrået.
I längden är det knappast förnuftigt att
bekämpa olika diktaturer genom att frysa
ner kontakterna med deras idrottsmän eller
genom att vägra turista hos dem. Bojkottaktioner blir f ö sällan effektiva om de inte
samordnas internationellt. Också på det planet finns dessutom anledning att efterlysa
konsekvens och varna för räddhågad opportunism. Fokuseringen på grymheterna i Chile och Spanien kan också få en del att inbilla
sig att liknande övergrepp inte skulle förekomma på andra håll i världen.
Och hur reagerar människor som förtrycks, om de erfar att medkänslan från Sverige är avhängig av vilken sorts terrorregim
det råkar vara fråga om? Kan man egentligen tänka sig en mera kallhamrad cynism
mot dessa diktaturernas många glömda och
nonchalerade offer?
Matti Häggström
o
’
diktaturerna
Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige
och Chile i Båstad i september föranledde
en engagerad debatt om vårt lands förhållande till olika diktaturer. Att spela eller inte
spela, det blev frågan. Men matchen kom till
stånd utan incidenter, och väl var det.
Kort efteråt verkställdes dödsdomar över
fem människor i Francos Spanien. Detta
medförde omfattande demonstrationer och
bojkottaktioner i Sverige. Att resa eller inte
resa till Spanien, det blev frågan. Den besvarades nekande av en del, framför allt av dem
som ändå inte tänkt fara dit just då. De visade en särskilt stark vilja att andra skulle vara
solidariska.
De reaktioner tennismatchen och dödsdomarna väckte var i betydande grad känslomässigt betingade, och som sådana fullt begripliga. Sveriges folk vänder sig med vrede
och avsky mot våld. Ändå är det angeläget
att också kallt och förnuftsmässigt – även
utan svordomar – analysera vad som hänt
och vilka slutsatser som bör dras.
Det finns tyvärr många länder där dödsstraffet inte är avskaffat. I Fr.af!krike avrättas fortfarande sådana som dömts för mycket grova våldsbrott. I Sovjetunionen leder
allvarliga ekonomiska brott till döden. Det
speciella för Spanien är att det gällt politiska
polismord, och att domarna fällts av politiska domstolar, där de anklagade inte fått
möjligheter att försvara sig. Detta är ovärdigt ett civiliserat land, och det finns all anledning att oreserverat fördöma det. .
Ett sådant ställningstagan·de mot våldet är
naturligt för nästan alla. Mindre klart är vad
det skall ha med exempelvis det internationella idrottsutbytet att göra. Vilka principer
bör i fortsättningen prägla bl a idrottsrörelsen och turismen i dess kontakter med länder, vars regimer vi ur humanitär synvinkel
fmner förkastliga? Det måste nämligen finnas åtminstone ett minimum av konsekvens i
vår inställning. Den skall inte i det oändliga
dikteras av i och för sig aldrig så motiverade
känslostormar, eller av den uppmärksamhet
som vissa övergrepp – ibland slumpvis – rå-
kar väcka i vårt land.
Till en början framstår det onekligen som
egendomligt att man endast tar avstånd från
ett eller två av de många fascistländer som
finns här och var i världen. Det har tidigare
från en del håll hävdats att man bör koncentrera aktionerna på Chile, eftersom landets
regim är så ny och därför inte skulle sitta sä-
ker i sadeln. Det argumentet är ohållbart. En
diktatur kan sitta löst, även om den suttit
länge – Caetanos Portugal var ett av flera
exempel på detta. En gammal diktatur kan
också var väl så frånstötande som en ny och
följaktligen förtjäna lika mycket förakt.
Vidare är det besynnerligt om avståndstagandena uteslutande skulle koncentreras på
några fascistiska diktaturer. Det är inte bara
mot dem som det kan synas befogat med de- 381
monstrationer och bojkotter. Kommunistländerna vet sannerligen också hur det går
till att slå ner de mänskliga rättigheterna. I
fråga om brutalitet och politisk förföljelse
kan de framgångsrikt tävla med sina fascistiska kollegor i förtryckarskrået.
I längden är det knappast förnuftigt att
bekämpa olika diktaturer genom att frysa
ner kontakterna med deras idrottsmän eller
genom att vägra turista hos dem. Bojkottaktioner blir f ö sällan effektiva om de inte
samordnas internationellt. Också på det planet finns dessutom anledning att efterlysa
konsekvens och varna för räddhågad opportunism. Fokuseringen på grymheterna i Chile och Spanien kan också få en del att inbilla
sig att liknande övergrepp inte skulle förekomma på andra håll i världen.
Och hur reagerar människor som förtrycks, om de erfar att medkänslan från Sverige är avhängig av vilken sorts terrorregim
det råkar vara fråga om? Kan man egentligen tänka sig en mera kallhamrad cynism
mot dessa diktaturernas många glömda och
nonchalerade offer?
Matti Häggström
o
’