Matti Häggström; Om ungdomen och valet
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——————————~—-~——-
ungdomen
och valet
Redan Sokrates klagade på ungdomen. I
dag upplever sådant klankande en högkonjunktur utan like. Sällan har det varit så populärt att kritisera de unga som det blivit
bland äldre socialdemokrater efter valnederlaget den 19 september.
För ungefär femton år sedan försökte jag
övertyga en femtioårig man, att vårt land
kunde må väl av växling vid makten någon
gång och att även de borgerliga partierna
hade mycket positivt att komma med. Alla
argument studsade dock mot en stenmur.
Du var inte med, sade han. Du var inte med
på tjugo- och trettiotalen, när ”högern” hade
makten.
J ag måste ge honom rätt. Jag var inte född
på den tiden. För att ha upplevt en ickesocialistisk statsminister före årets val måste man
vara åtminstone i fyrtioårsåldern. Mer än
halva landets befolkning har följaktligen aldrig varit med om detta tidigare.
Den unga generationen har uppenbarligen funnit tiden mogen att låta andra än
kommuniststödda socialdemokrater pröva
taburetterna. Mycket tyder på att det i stor
utsträckning är ungdomen som med sina
röster uttalat sig för en förnyelse av svensk
politik. Valen i skolorna resulterade i en
överväldigande majoritet för de borgerliga
partierna. Tillfrågad i radio varför moderaterna gått fram i många skolor svarade länsskolpsykologen i Kalmar län bl a, att när
man är ung och omogen ”är man ofta betydligt mera extrem i sina värderingar”. Han
tillade att ”individualismen trorjag är attraktiv. Att stå på egna ben, din egen lyckas
smed, och klarar man sig inte så får man
skylla sig själv”. Uttalandena är ett tecken på
att moderaternas politiska budskap nog nått
många ungdomar men knappast alla dem
som har hand om ungdomens fostran.
Insändarspalterna i socialdemokratiska
partiorgan har efter den 19 september varit
översållade av hätska utfall mot ungdomen.
”Ska vi få det lika uselt som på trettiotalet än
en gång”, undrar någon. Det var våra ungdomar som ”svek oss”, hävdar en annan. ”Så
har då våra ungdomar hjälpt de högerstyrda
att samhället skall gå tillbaka i tiden då löntagarna får ta smulorna från de rikas bord”,
påstår en tredje. De unga känner inte till hur
förhållandena var på trettiotalet, då högern
styrde, anser en fjärde. Ungdomen har ”svikit sina föräldrars och farföräldrars hårda
kamp för att ge just denna ungdom ett bättre samhälle än de själva fick uppleva under
högerns välde”, klagar en femte.
Kritiken mot ungdomen kan sägas gå ut
på två saker. För det första har den inte
förstått att valresultatet innebär en återgång
till 1930-talets låga levnadsstandard. För det
andra är de unga okunniga om hur besvärligt det var att leva innan socialdemokrater- 357
re for ju i valrörelsen land och rike runt och
insinuerade att pensionerna och sjukvården
skulle vara i fara om det blev maktväxling.
Socialdemokratiska valarbetare uppges ha
gjort gällande att folkpensionen skulle utebli
och de sjuka mer eller mindre hamna på gatan om de ickesocialistiska partierna vann valet. Det är nog inte så förvånande om många
förletts att ta denna propaganda på allvar.
Och vem bär ansvaret om ungdomen inte
tillräckligt känner till 1930-talets politiska
historia? Vem har utformat dagens skola?
Socialdemokraterna kan inte två sina händer. Deras egna ungdomar har själva burit
vittnesbörd. I en SSU-broschyr som gavs ut i
valrörelsen kunde de inte ens skilja mellan
Arvid Lindman och C G Ekman!
Dagens ungdomar behöver förvisso lära
sig mera historia. Ändå är de antagligen avsevärt mera samhällsmedvetna och kunniga
än 1930-talsgenerationen var. De är t o m så
klarsynta att de varken tror på högerspöken
eller på skräckmålningar om att nöd och
elände skulle återinföras av en borgerlig regering. Därför tål de gnatet – nu som på
na kom till makten. Sokrates tid.
Man skall väl inte bli alltför indignerad
över detta. Olof Palme och hans medarbetaMatti Häggström
ungdomen
och valet
Redan Sokrates klagade på ungdomen. I
dag upplever sådant klankande en högkonjunktur utan like. Sällan har det varit så populärt att kritisera de unga som det blivit
bland äldre socialdemokrater efter valnederlaget den 19 september.
För ungefär femton år sedan försökte jag
övertyga en femtioårig man, att vårt land
kunde må väl av växling vid makten någon
gång och att även de borgerliga partierna
hade mycket positivt att komma med. Alla
argument studsade dock mot en stenmur.
Du var inte med, sade han. Du var inte med
på tjugo- och trettiotalen, när ”högern” hade
makten.
J ag måste ge honom rätt. Jag var inte född
på den tiden. För att ha upplevt en ickesocialistisk statsminister före årets val måste man
vara åtminstone i fyrtioårsåldern. Mer än
halva landets befolkning har följaktligen aldrig varit med om detta tidigare.
Den unga generationen har uppenbarligen funnit tiden mogen att låta andra än
kommuniststödda socialdemokrater pröva
taburetterna. Mycket tyder på att det i stor
utsträckning är ungdomen som med sina
röster uttalat sig för en förnyelse av svensk
politik. Valen i skolorna resulterade i en
överväldigande majoritet för de borgerliga
partierna. Tillfrågad i radio varför moderaterna gått fram i många skolor svarade länsskolpsykologen i Kalmar län bl a, att när
man är ung och omogen ”är man ofta betydligt mera extrem i sina värderingar”. Han
tillade att ”individualismen trorjag är attraktiv. Att stå på egna ben, din egen lyckas
smed, och klarar man sig inte så får man
skylla sig själv”. Uttalandena är ett tecken på
att moderaternas politiska budskap nog nått
många ungdomar men knappast alla dem
som har hand om ungdomens fostran.
Insändarspalterna i socialdemokratiska
partiorgan har efter den 19 september varit
översållade av hätska utfall mot ungdomen.
”Ska vi få det lika uselt som på trettiotalet än
en gång”, undrar någon. Det var våra ungdomar som ”svek oss”, hävdar en annan. ”Så
har då våra ungdomar hjälpt de högerstyrda
att samhället skall gå tillbaka i tiden då löntagarna får ta smulorna från de rikas bord”,
påstår en tredje. De unga känner inte till hur
förhållandena var på trettiotalet, då högern
styrde, anser en fjärde. Ungdomen har ”svikit sina föräldrars och farföräldrars hårda
kamp för att ge just denna ungdom ett bättre samhälle än de själva fick uppleva under
högerns välde”, klagar en femte.
Kritiken mot ungdomen kan sägas gå ut
på två saker. För det första har den inte
förstått att valresultatet innebär en återgång
till 1930-talets låga levnadsstandard. För det
andra är de unga okunniga om hur besvärligt det var att leva innan socialdemokrater- 357
re for ju i valrörelsen land och rike runt och
insinuerade att pensionerna och sjukvården
skulle vara i fara om det blev maktväxling.
Socialdemokratiska valarbetare uppges ha
gjort gällande att folkpensionen skulle utebli
och de sjuka mer eller mindre hamna på gatan om de ickesocialistiska partierna vann valet. Det är nog inte så förvånande om många
förletts att ta denna propaganda på allvar.
Och vem bär ansvaret om ungdomen inte
tillräckligt känner till 1930-talets politiska
historia? Vem har utformat dagens skola?
Socialdemokraterna kan inte två sina händer. Deras egna ungdomar har själva burit
vittnesbörd. I en SSU-broschyr som gavs ut i
valrörelsen kunde de inte ens skilja mellan
Arvid Lindman och C G Ekman!
Dagens ungdomar behöver förvisso lära
sig mera historia. Ändå är de antagligen avsevärt mera samhällsmedvetna och kunniga
än 1930-talsgenerationen var. De är t o m så
klarsynta att de varken tror på högerspöken
eller på skräckmålningar om att nöd och
elände skulle återinföras av en borgerlig regering. Därför tål de gnatet – nu som på
na kom till makten. Sokrates tid.
Man skall väl inte bli alltför indignerad
över detta. Olof Palme och hans medarbetaMatti Häggström