Matti Häggström; Vårt behov av frihet
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATT! HÄGGSTRÖM:
Vårt behov av frihet
Kravet på ökadfrihet för den enskilde är
till stor del en spontan reaktion.
Medborgarna tycks ha tröttnat på att
myndigheterna skall detaljstyra deras
tillvaro. Viktigt är nu att konkretisera
och precisera hur och på vilka områden
den enskildes valfrihet skall kunna
vidgas. Det är intefråga om att avskaffa
varenda bestämmelse, myndighet och
förbud men väl att bryta en utveckling
som för länge sedan har passerat
gränsen till det acceptabla. Ökad enskild
frihet är en förtroendeförklaring som
bygger på en optimistisk människosyn,
skriver Matti Häggström.
Matti Häggström är andreredaktör
på tidningen Barometern i Kalmar.
Den pågående frihetsdiskus ionen är det
bästa som hänt i den politiska debatten
på länge.
l mycket är det en revolt , framsprungen ur svenska hjärtans djup. Det är en till
stor del spontan motståndsrörelse mot
den utveckling som med vissa uppehåll
pågått under hela efterkrigstiden i riktning mot allt större makt för staten, kommunerna och de stora kollektiven och
allt mindre inflytande för den enskilde
över sig själv och sin tillvaro.
Under 1960-talet var det otänkbart
med en frihetsdebatt av det här slaget.
Då skulle samhället allt bestyra, lösa
snart sagt alla problem, stora som små.
Var det något fel på individen, bröt han
mot gällande lagar, eller uppförde han
sig illa i övrigt var det, paradoxalt nog.
samma samhälles fel. Förenklat uttryckt
var samhället samtidigt· det ondas upphov och läkare , samt alla goda gåvors
givare. Den enskildes roll krymptes undan för undan mot statistens, utom när
det gällde att betala kalaset.
Nu är det inte så längre. Det förefaller
som om t o m det myndighetstoleranta
och stryktåliga svenska folket fått nog av
övermakt och fogdevälde. Människorna
tycks ha tröttnat på att bli behandlade
som ansvarslösa barnungar, oförmögna
att ordna till det bästa för sig själva och
sina anhöriga. De godtar inte längre alla
förnumstiga förbud eller alltför långtgå-
ende intrång i deras valfrihet, och de betvivlar allt mer att myndigheterna begriper så mycket bättre än de Jälva.
Oroade
För socialdemokraterna kom den här
reaktionen uppenbarligen som en chock.
De betraktar den med oro. framför allt
därför att frihetskraven går stick i stäv
med partiets strävanden. Ja. mer än så.
med dess grundläggande ideologi . Det
var ju socialdemokraterna som en gång
talade om behovet av ”det starka samhället” och sedan handlade därefter.
Starka- på vems bekostnad? Individernas givetvis.
Det finns några prominenta socialdemokrater som nu är mer ängsliga än de
övriga. Det är civilminister Bo Holmberg
och vice statsminister Ingvar Carlsson.
Den förre vill fullfölja intentionerna
från de borgerliga regeringsåren att
minska den statliga detaljstyrningen av
kommuner och landsting. Utbyts kommunernas ”öronmärkta” bidrag mot en
klumpsumma från staten att spendera
hur de vill, innebär det ökad decentralisering av inflytandet från Kanslihuset i
Stockholm till de kommunala församlingarna. Då fattas besluten närmare
medborgarna. som bättre kan påverka
sina makthavare.
Allt det här är i och för sig vällovligt.
Lika angeläget är dock att kommunerna
decentraliserar inflytande till de enskilda
människorna. Men då är inte Bo Holmberg längre lika intresserad.
Vice statsministern har hittills fungerat som den socialdemokratiska regeringens frihetsalibi. Se här, har det kunnat sägas, även vi förespråkar ökad frihet för medborgarna. Och Ingvar Carlsson har försiktigt angripit några av de
frihetsbegränsningar socialdemokraterna infört under sina år i regeringsställning. Han har också dristat sig att säga
att kollektiva lösningar inte alltid är den
lämpligaste metoden att vidga individens
frihet. Dessutom har han gjort en dis- 201
tinktion mellan formell frihet – frånvaron av yttre tvång – och ”frihetens faktiska dimension”. dvs vilka reella möjligheter den enskilde har att göra vad han
önskar. Den sistnämnda frihetsaspekten
handlar då om den allmänna välståndsnivån i samhället. Ju högre standard för de
stora medborgargrupperna, desto större
frihet har de att köpa det som de åstundar.
Vilkas frihet?
Men sedan blir det svårare för Ingvar
Carlsson. Frågan uppstår nämligen vilkas frihet som det är väsentligast att vidga i dag.
Medborgarna tror inte längre på
tesen att deras inflytande ökar
över TV-programmen för att det
finns ett TV-monopol …
För socialdemokraterna är svaret nu
som tidigare givet. Det är samhällets,
myndigheternas. de stora kollektivens,
organisationernas frihet som kommer i
första rummet. Men just mot det synsättet är frihetsrevolten i dag riktad. Medborgarna tror inte längre på tesen att
deras inflytande ökar över TV-programmen för att det finns ett TV-monopol –
hela svenska folkets TV. Eller över järnvägsnedläggningar, biljettpriser och tågservice för att vi har någonting som heter
Statens Järnvägar. Eller att deras möjligheter att påverka företagens handlande
skulle växa för att ett antal fackföreningsfunktionärer, handplockade av re- 202
geringen, placeras i fem löntagarfondsstyrelser, där de skall sitta och jonglera
med skattebetalarnas miljarder.
Vad det nu rör sig om är någonting
annat, nämligen att konkretisera och
precisera hur och på vilka områden den
enskildes valfrihet skall kunna· vidgas.
Samhället är så impregnerat med förbud,
bestämmelser och regler att man måste
tränga fram på bred front på de flesta
sektorerna. Några skall här anges. En
utgångspunkt är då att ökad frihet är nyttig för den enskilde därför att den gör
honom till en fullvärdigare – säg gärna
lyckligare – människa. En annan är att
mer frihet ökar effektiviteten, eftersom
det innebär skärpt konkurrens. Det tidigare gnatet på konkurrenssamhället har
dessbättre dämpats. Konkurrens är ett
ofrånkomligt inslag i ett fritt samhälle
med marknadsekonomi, det må sedan
gälla mellan politiska partier, idrottsmän, professursökande docenter eller
tvättmedel. En tredje utgångspunkt är
övertygelsen att det finns rader av områ-
den där vidgad enskild frihet inte leder
till negativa konsekvenser för de svaga
grupperna i samhället.
Vårdområdet
Ett viktigt fålt där friheten kan och bör
byggas ut är vården. Just inom vården
passar det privata initiavet illa, hävdar
Arbetet (s) och Aftonbladet (s) tror att
det skulle hota demokratin. Åsikterna visar hur utbredda fördomarna är på
många håll.
I stället för att – som sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen vill – motverka
privatpraktiserande läkare och fritidspraktiker skall sådan verksamhet uppmuntras. ”Samhället” i form av landstinget skall inte bestämma omfattningea
härav. Det skall efterfrågan på vård, dvs
patienterna göra. Likaså bör den befångda etableringskontrollen av privat·
tandläkare upphöra. Den har lett till ea
tydligen omfattande svart marknad af
privatpraktiker. Den enskilde bör ges
ökade möjligheter att välja – privata ef.
ler offentliganställda läkare, privata eller
offentliganställda tandläkare. Och poteDo
tieila företagare inom vårdbranschen bci
få chans att pröva sina krafter i ädel täv.
lan med den offentliga vården.
Likadant bör det vara inom barno~
sorgen. Mycket av den utförs av priva
dagmammor, förätdrakooperativ och t
familjsdaghem, för att nu inte tala Oll
föräldrarnas av många så föraktade skötsel av sina egna barn. Men i benhäJ-.
dogmatism bekämpar socialdemokrat~
na, anförda av socialminister Sten A•
dersson, privata daghem. ”Vinstintret
set” får inte påverka verksamheten, si>
ger han och hävdar dessutom att det inta
skulle bli billigare. Hur vet han det? V-.
för inte ge det enskilda initiativet tillfälle
att visa vad det duger till? Då kan föräJd.
rarna också i ökad omfattning välja o.
sorgsform. Går det dåligt, blir efterfi’JJ
gan på sådan barnomsorg låg och då behöver inte socialministern oroa sig över
konkurrensen längre.
Valfriheten måste även stimule111
inom skolans område. Olika skolfo11111
och pedagogiska system bör få växa <Xi
frodas jämsides och konkurrera på lill
villkor. Då främjas framstegen inom”
bildningen. Därför skall inte privats
lornas verksamhet försvåras och föräij
ramas valfrihet beskäras.
Kommunerna
En avgörande del av frihetsdebatten
måste föras i de kommunala församlingarna. Där kan åtskillig verksamhet privatiseras. Bara för att kommunerna en
gång i tiden funnit ett visst åtagande motiverat behöver det inte vara så i evärdliga tider. Här måste ett förutsättningslöst nytänkande till. Varför skulle inte
lex fastighetsförvaltningen lämnas ut på
entreprenad – vilket f ö redan skett på
några håll? Varför måste vi ha kommunalt sophämtningstvång? Tror någon att
enskilda personer skulle avkrävas utgifter för tjänster som de inte bett om
och inte utnyttjat om det funnits konkurrens eller om sophämtningen skötts av
privata företag?
Baraför att kommunerna en gång
i tiden funnit ett visst åtagande
motiverat behöver det inte vara
så i evärdliga tider.
Ett annat område berör friheten från
myndighetsförtryck. Generalklausulen
mot skatteflykt är ett exempel på det.
Många av förslagen från kommissionen
mot ekonomisk brottslighet leder till ett
svällande kontrollsamhälle och reducerad näringsfrihet. Den i och för sig motiverade kampen mot skattefusk och
skatteflykt tar sig allt mera utmanande
uttryck. Kronofogdemyndigheter bedriver flygspaning mot medborgare och tillfrågor kvinnor om de tillbringar nättema
hos sina män. Företagens uppgiftslämnande ökar. Omvänd bevisbörda föreslås ivissa fall osv. Vilket samhälle vi får
203
om de tendenserna tillåts breda ut sig är
det lika lätt som otäckt att föreställa sig.
Inom bostadspolitiken gjorde de borgerliga regeringarna tyvärr alltför litet
för att röja upp i regleringarnas urskog.
Nu travar socialdemokraterna på som
förut. En utredning har föreslagit långtgående åtgärder för att hindra den enskilde att bo i sitt sommarhus under vintern
och omvänt, att förvandla sitt året-runthus till fritidsbostad. Till vaJje pris skall
hans egna önskemål motverkas. Och den
berömda s k friggeboden – dess tillkomst framställdes ju som en stor liberaliseringsåtgärd – är i realiteten omgärdad med rader av förbud. Byggnaden får
inte vara större än 10 kvadratmeter, takhöjden får inte överstiga en viss nivå,
sorgfälliga anvisningar ges om avståndet
till tomtgränsen, man får inte tillbringa
dygnsvilan där med någon enda människa, inte hustrun, inte ens sambon!
För att inte tala om framstötarna om
bostadsförmedlingsmonopol i kommunerna och kommunernas privilegier när
det gäller inköp av mark och fastigheter.
Den fria konkurrensen blockeras av favoriseringen av s k · allmännyttiga bostadsföretag, förbudet mot strandtomtsbebyggelse är kategoriskt, motståndet
mot ägarlägenheter är starkt, och nu planeras s k hembud och priskontroll på
bostadsrätter.
Vart tog kraven på ökad frihet för den
enskilde individen vägen?
Vi har också kontrollerande statliga
organ på alla upptänkliga områden. Jämställdhetsombudsmannen drog nyligen i
härnad mot en 86-årig kvinna som föredrog män i stället för kvinnor som hjälp i
trädgården. Könskvotering vid intagning
till vissa utbildningslinjer, föräldrakvo- 204
tering vid skötseln av småbarn är andra
exempel på myndigheternas och politikernas tendens att i detalj lägga sig i enskilda människors högst privata angelä-
genheter.
Fackets makt
Ett särskilt problem är fackets växande
makt och svällande ambitioner. De kan
ta sig befängda uttryck. En enskild medlem förbjuds träda ur sitt förbund. En
annan sparkas ut därför att han har en
åsikt som strider mot fackets. Elektrikerförbundet inför en obligatorisk, kollektiv hemförsäkring hos Folksam.
Kommunals avdelning i Helsingborg begär skadestånd på 5 000 kr av fritidsnämnden för att den låtit medlemmarna i
en fattig bordtennisklubb iordningställa
lokalen inför sina tävlingar. Tvångsanslutning av fackföreni ngsmedlemmar till
det socialdemokratiska partiet pågår
som förut, trots riksdagens upprepade
avståndstaganden.
Inom bostadspolitiken gjorde de
borgerliga regeringarna tyvärr
alltför litet.
Till det här kommer den nitiska förbudsmentaliteten hos en del riksdagsledamöter och kommunala förtroendemän. Det är krav på förbud mot allsköns
företeelser som de tycker illa om eller
tror vara farliga – flipperspel , enarmade
banditer, försäljning av snabbvinsatser
och annat. Konstigheterna är speciellt
utbredda inom alkoholpolitiken. Pizzerior hindras från att servera folköl, but~
ker tillåts inte sälja pilsner efter kl 20 på
kvällen. maskrosvin får inte tillverkas
osv. Alla sådana bestämmelser har det
mycket goda syftet att bistå den enski~
de. Men, underförstått, det inser han
inte själv, det gör bara myndigheter och
politiker.
Det finns många tler områden – tex
den väldiga rundgången av skatter och
bidrag – där det är befogat att kräva mer
frihet för den enskilde. Det är inte fraga
om att avskaffa varenda bestämmelse,
myndighet och förbud men väl att bryta
en utveckling som för länge sedan passerat gränsen till det acceptabla för dem
som värnar om ett öppet, fritt samhalle
med respekt för den enskildes integritet
och ansvar. Attityden bör vara att det
allmänna inte skall ägna sig åt. än mindre
ha monopol på, sådan verksamhet som
enskilda sköter lika bra eller bättre. För·
bud och tvång skall primärt förbehållas
de människor som visar sig oförmögna
att klara de förpliktelser friheten ofrånkomligen medför.
Förtroende
Ökad frihet för den enskilde är en för·
troendeförklaring. Det bygger på en opt~
mistisk människosyn, på förvissningea
om att de flesta medborgarna vill och
kan ta det ansvar som följer. Dä1för är
frihetsdebatten en stor, stimulerande ut·
maning. Dess framgång beror på i vilkea
utsträckning de eggande visionerna kaa
förvandlas till praktisk politik – till köU
och blod.
Vårt behov av frihet
Kravet på ökadfrihet för den enskilde är
till stor del en spontan reaktion.
Medborgarna tycks ha tröttnat på att
myndigheterna skall detaljstyra deras
tillvaro. Viktigt är nu att konkretisera
och precisera hur och på vilka områden
den enskildes valfrihet skall kunna
vidgas. Det är intefråga om att avskaffa
varenda bestämmelse, myndighet och
förbud men väl att bryta en utveckling
som för länge sedan har passerat
gränsen till det acceptabla. Ökad enskild
frihet är en förtroendeförklaring som
bygger på en optimistisk människosyn,
skriver Matti Häggström.
Matti Häggström är andreredaktör
på tidningen Barometern i Kalmar.
Den pågående frihetsdiskus ionen är det
bästa som hänt i den politiska debatten
på länge.
l mycket är det en revolt , framsprungen ur svenska hjärtans djup. Det är en till
stor del spontan motståndsrörelse mot
den utveckling som med vissa uppehåll
pågått under hela efterkrigstiden i riktning mot allt större makt för staten, kommunerna och de stora kollektiven och
allt mindre inflytande för den enskilde
över sig själv och sin tillvaro.
Under 1960-talet var det otänkbart
med en frihetsdebatt av det här slaget.
Då skulle samhället allt bestyra, lösa
snart sagt alla problem, stora som små.
Var det något fel på individen, bröt han
mot gällande lagar, eller uppförde han
sig illa i övrigt var det, paradoxalt nog.
samma samhälles fel. Förenklat uttryckt
var samhället samtidigt· det ondas upphov och läkare , samt alla goda gåvors
givare. Den enskildes roll krymptes undan för undan mot statistens, utom när
det gällde att betala kalaset.
Nu är det inte så längre. Det förefaller
som om t o m det myndighetstoleranta
och stryktåliga svenska folket fått nog av
övermakt och fogdevälde. Människorna
tycks ha tröttnat på att bli behandlade
som ansvarslösa barnungar, oförmögna
att ordna till det bästa för sig själva och
sina anhöriga. De godtar inte längre alla
förnumstiga förbud eller alltför långtgå-
ende intrång i deras valfrihet, och de betvivlar allt mer att myndigheterna begriper så mycket bättre än de Jälva.
Oroade
För socialdemokraterna kom den här
reaktionen uppenbarligen som en chock.
De betraktar den med oro. framför allt
därför att frihetskraven går stick i stäv
med partiets strävanden. Ja. mer än så.
med dess grundläggande ideologi . Det
var ju socialdemokraterna som en gång
talade om behovet av ”det starka samhället” och sedan handlade därefter.
Starka- på vems bekostnad? Individernas givetvis.
Det finns några prominenta socialdemokrater som nu är mer ängsliga än de
övriga. Det är civilminister Bo Holmberg
och vice statsminister Ingvar Carlsson.
Den förre vill fullfölja intentionerna
från de borgerliga regeringsåren att
minska den statliga detaljstyrningen av
kommuner och landsting. Utbyts kommunernas ”öronmärkta” bidrag mot en
klumpsumma från staten att spendera
hur de vill, innebär det ökad decentralisering av inflytandet från Kanslihuset i
Stockholm till de kommunala församlingarna. Då fattas besluten närmare
medborgarna. som bättre kan påverka
sina makthavare.
Allt det här är i och för sig vällovligt.
Lika angeläget är dock att kommunerna
decentraliserar inflytande till de enskilda
människorna. Men då är inte Bo Holmberg längre lika intresserad.
Vice statsministern har hittills fungerat som den socialdemokratiska regeringens frihetsalibi. Se här, har det kunnat sägas, även vi förespråkar ökad frihet för medborgarna. Och Ingvar Carlsson har försiktigt angripit några av de
frihetsbegränsningar socialdemokraterna infört under sina år i regeringsställning. Han har också dristat sig att säga
att kollektiva lösningar inte alltid är den
lämpligaste metoden att vidga individens
frihet. Dessutom har han gjort en dis- 201
tinktion mellan formell frihet – frånvaron av yttre tvång – och ”frihetens faktiska dimension”. dvs vilka reella möjligheter den enskilde har att göra vad han
önskar. Den sistnämnda frihetsaspekten
handlar då om den allmänna välståndsnivån i samhället. Ju högre standard för de
stora medborgargrupperna, desto större
frihet har de att köpa det som de åstundar.
Vilkas frihet?
Men sedan blir det svårare för Ingvar
Carlsson. Frågan uppstår nämligen vilkas frihet som det är väsentligast att vidga i dag.
Medborgarna tror inte längre på
tesen att deras inflytande ökar
över TV-programmen för att det
finns ett TV-monopol …
För socialdemokraterna är svaret nu
som tidigare givet. Det är samhällets,
myndigheternas. de stora kollektivens,
organisationernas frihet som kommer i
första rummet. Men just mot det synsättet är frihetsrevolten i dag riktad. Medborgarna tror inte längre på tesen att
deras inflytande ökar över TV-programmen för att det finns ett TV-monopol –
hela svenska folkets TV. Eller över järnvägsnedläggningar, biljettpriser och tågservice för att vi har någonting som heter
Statens Järnvägar. Eller att deras möjligheter att påverka företagens handlande
skulle växa för att ett antal fackföreningsfunktionärer, handplockade av re- 202
geringen, placeras i fem löntagarfondsstyrelser, där de skall sitta och jonglera
med skattebetalarnas miljarder.
Vad det nu rör sig om är någonting
annat, nämligen att konkretisera och
precisera hur och på vilka områden den
enskildes valfrihet skall kunna· vidgas.
Samhället är så impregnerat med förbud,
bestämmelser och regler att man måste
tränga fram på bred front på de flesta
sektorerna. Några skall här anges. En
utgångspunkt är då att ökad frihet är nyttig för den enskilde därför att den gör
honom till en fullvärdigare – säg gärna
lyckligare – människa. En annan är att
mer frihet ökar effektiviteten, eftersom
det innebär skärpt konkurrens. Det tidigare gnatet på konkurrenssamhället har
dessbättre dämpats. Konkurrens är ett
ofrånkomligt inslag i ett fritt samhälle
med marknadsekonomi, det må sedan
gälla mellan politiska partier, idrottsmän, professursökande docenter eller
tvättmedel. En tredje utgångspunkt är
övertygelsen att det finns rader av områ-
den där vidgad enskild frihet inte leder
till negativa konsekvenser för de svaga
grupperna i samhället.
Vårdområdet
Ett viktigt fålt där friheten kan och bör
byggas ut är vården. Just inom vården
passar det privata initiavet illa, hävdar
Arbetet (s) och Aftonbladet (s) tror att
det skulle hota demokratin. Åsikterna visar hur utbredda fördomarna är på
många håll.
I stället för att – som sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen vill – motverka
privatpraktiserande läkare och fritidspraktiker skall sådan verksamhet uppmuntras. ”Samhället” i form av landstinget skall inte bestämma omfattningea
härav. Det skall efterfrågan på vård, dvs
patienterna göra. Likaså bör den befångda etableringskontrollen av privat·
tandläkare upphöra. Den har lett till ea
tydligen omfattande svart marknad af
privatpraktiker. Den enskilde bör ges
ökade möjligheter att välja – privata ef.
ler offentliganställda läkare, privata eller
offentliganställda tandläkare. Och poteDo
tieila företagare inom vårdbranschen bci
få chans att pröva sina krafter i ädel täv.
lan med den offentliga vården.
Likadant bör det vara inom barno~
sorgen. Mycket av den utförs av priva
dagmammor, förätdrakooperativ och t
familjsdaghem, för att nu inte tala Oll
föräldrarnas av många så föraktade skötsel av sina egna barn. Men i benhäJ-.
dogmatism bekämpar socialdemokrat~
na, anförda av socialminister Sten A•
dersson, privata daghem. ”Vinstintret
set” får inte påverka verksamheten, si>
ger han och hävdar dessutom att det inta
skulle bli billigare. Hur vet han det? V-.
för inte ge det enskilda initiativet tillfälle
att visa vad det duger till? Då kan föräJd.
rarna också i ökad omfattning välja o.
sorgsform. Går det dåligt, blir efterfi’JJ
gan på sådan barnomsorg låg och då behöver inte socialministern oroa sig över
konkurrensen längre.
Valfriheten måste även stimule111
inom skolans område. Olika skolfo11111
och pedagogiska system bör få växa <Xi
frodas jämsides och konkurrera på lill
villkor. Då främjas framstegen inom”
bildningen. Därför skall inte privats
lornas verksamhet försvåras och föräij
ramas valfrihet beskäras.
Kommunerna
En avgörande del av frihetsdebatten
måste föras i de kommunala församlingarna. Där kan åtskillig verksamhet privatiseras. Bara för att kommunerna en
gång i tiden funnit ett visst åtagande motiverat behöver det inte vara så i evärdliga tider. Här måste ett förutsättningslöst nytänkande till. Varför skulle inte
lex fastighetsförvaltningen lämnas ut på
entreprenad – vilket f ö redan skett på
några håll? Varför måste vi ha kommunalt sophämtningstvång? Tror någon att
enskilda personer skulle avkrävas utgifter för tjänster som de inte bett om
och inte utnyttjat om det funnits konkurrens eller om sophämtningen skötts av
privata företag?
Baraför att kommunerna en gång
i tiden funnit ett visst åtagande
motiverat behöver det inte vara
så i evärdliga tider.
Ett annat område berör friheten från
myndighetsförtryck. Generalklausulen
mot skatteflykt är ett exempel på det.
Många av förslagen från kommissionen
mot ekonomisk brottslighet leder till ett
svällande kontrollsamhälle och reducerad näringsfrihet. Den i och för sig motiverade kampen mot skattefusk och
skatteflykt tar sig allt mera utmanande
uttryck. Kronofogdemyndigheter bedriver flygspaning mot medborgare och tillfrågor kvinnor om de tillbringar nättema
hos sina män. Företagens uppgiftslämnande ökar. Omvänd bevisbörda föreslås ivissa fall osv. Vilket samhälle vi får
203
om de tendenserna tillåts breda ut sig är
det lika lätt som otäckt att föreställa sig.
Inom bostadspolitiken gjorde de borgerliga regeringarna tyvärr alltför litet
för att röja upp i regleringarnas urskog.
Nu travar socialdemokraterna på som
förut. En utredning har föreslagit långtgående åtgärder för att hindra den enskilde att bo i sitt sommarhus under vintern
och omvänt, att förvandla sitt året-runthus till fritidsbostad. Till vaJje pris skall
hans egna önskemål motverkas. Och den
berömda s k friggeboden – dess tillkomst framställdes ju som en stor liberaliseringsåtgärd – är i realiteten omgärdad med rader av förbud. Byggnaden får
inte vara större än 10 kvadratmeter, takhöjden får inte överstiga en viss nivå,
sorgfälliga anvisningar ges om avståndet
till tomtgränsen, man får inte tillbringa
dygnsvilan där med någon enda människa, inte hustrun, inte ens sambon!
För att inte tala om framstötarna om
bostadsförmedlingsmonopol i kommunerna och kommunernas privilegier när
det gäller inköp av mark och fastigheter.
Den fria konkurrensen blockeras av favoriseringen av s k · allmännyttiga bostadsföretag, förbudet mot strandtomtsbebyggelse är kategoriskt, motståndet
mot ägarlägenheter är starkt, och nu planeras s k hembud och priskontroll på
bostadsrätter.
Vart tog kraven på ökad frihet för den
enskilde individen vägen?
Vi har också kontrollerande statliga
organ på alla upptänkliga områden. Jämställdhetsombudsmannen drog nyligen i
härnad mot en 86-årig kvinna som föredrog män i stället för kvinnor som hjälp i
trädgården. Könskvotering vid intagning
till vissa utbildningslinjer, föräldrakvo- 204
tering vid skötseln av småbarn är andra
exempel på myndigheternas och politikernas tendens att i detalj lägga sig i enskilda människors högst privata angelä-
genheter.
Fackets makt
Ett särskilt problem är fackets växande
makt och svällande ambitioner. De kan
ta sig befängda uttryck. En enskild medlem förbjuds träda ur sitt förbund. En
annan sparkas ut därför att han har en
åsikt som strider mot fackets. Elektrikerförbundet inför en obligatorisk, kollektiv hemförsäkring hos Folksam.
Kommunals avdelning i Helsingborg begär skadestånd på 5 000 kr av fritidsnämnden för att den låtit medlemmarna i
en fattig bordtennisklubb iordningställa
lokalen inför sina tävlingar. Tvångsanslutning av fackföreni ngsmedlemmar till
det socialdemokratiska partiet pågår
som förut, trots riksdagens upprepade
avståndstaganden.
Inom bostadspolitiken gjorde de
borgerliga regeringarna tyvärr
alltför litet.
Till det här kommer den nitiska förbudsmentaliteten hos en del riksdagsledamöter och kommunala förtroendemän. Det är krav på förbud mot allsköns
företeelser som de tycker illa om eller
tror vara farliga – flipperspel , enarmade
banditer, försäljning av snabbvinsatser
och annat. Konstigheterna är speciellt
utbredda inom alkoholpolitiken. Pizzerior hindras från att servera folköl, but~
ker tillåts inte sälja pilsner efter kl 20 på
kvällen. maskrosvin får inte tillverkas
osv. Alla sådana bestämmelser har det
mycket goda syftet att bistå den enski~
de. Men, underförstått, det inser han
inte själv, det gör bara myndigheter och
politiker.
Det finns många tler områden – tex
den väldiga rundgången av skatter och
bidrag – där det är befogat att kräva mer
frihet för den enskilde. Det är inte fraga
om att avskaffa varenda bestämmelse,
myndighet och förbud men väl att bryta
en utveckling som för länge sedan passerat gränsen till det acceptabla för dem
som värnar om ett öppet, fritt samhalle
med respekt för den enskildes integritet
och ansvar. Attityden bör vara att det
allmänna inte skall ägna sig åt. än mindre
ha monopol på, sådan verksamhet som
enskilda sköter lika bra eller bättre. För·
bud och tvång skall primärt förbehållas
de människor som visar sig oförmögna
att klara de förpliktelser friheten ofrånkomligen medför.
Förtroende
Ökad frihet för den enskilde är en för·
troendeförklaring. Det bygger på en opt~
mistisk människosyn, på förvissningea
om att de flesta medborgarna vill och
kan ta det ansvar som följer. Dä1för är
frihetsdebatten en stor, stimulerande ut·
maning. Dess framgång beror på i vilkea
utsträckning de eggande visionerna kaa
förvandlas till praktisk politik – till köU
och blod.