Med sådana vänner behöver klimatet inga fiender

”Nu pågår forskning som undersöker kopplingen maskulinitet och klimat.” Få meningar sammanfattar delar av den samtida politiska debatten i Sverige bättre än denna, konstaterar Amanda Wollstad och funderar över miljörörelsens maskulina självbild.

Den delen som inte är så bekymrad av de mer omedelbara hoten i form av den pågående pandemin, allt grövre gängbrottslighet, ett revanschistiskt Ryssland, allt skamlösare Kina och en hotande lågkonjunktur. Istället föredrar debattörerna att uppehålla sig vid mer esoteriska hot, så som existensen av normer, och den ständigt bortom horisonten hotande apokalypsen.

Det är Organisationen Män, vilken normalt sett fokuserar på mäns våld mot kvinnor, som nu har ”börjat intressera sig för mäns våld mot klimatet”.

Relativiseringen hissnar, naturligtvis. Våld i nära relationer – som inte heller enbart förekommer i heterosexuella relationer och inte ens nödvändigtvis drabbar enbart kvinnor – jämställs alltså med ett konsumtionsmönster ej överensstämmande med det av klimatrörelsen fastställda. Så mycket för den feminismen.

Men även bortsett från det halsbrytande hoppet från högst reella övergrepp till bristande sopsortering väcker nyheten frågor. Vad är egentligen ”maskulina normer” och hur påverkar det klimatet?

Stereotypt nog, påverkad av kvinnliga normer som jag är, är min första tanke kött och bilar.

Män äter generellt mer kött och kör mer bil. Ska vi tro etablerade forskare – som ägnar sig lite mer åt siffror och mätningar än att diskutera normer – och det får vi väl ändå göra är inget av det speciellt bra för klimatet.

Det är i sig en sanning med modifikation, då svenskt gräsbeteskött på alla sätt är överlägset sydamerikanskt fabrikskött uppfött på soja, och bilarna i rask takt håller på att bli i princip utsläppsfria. Problemet är kanske således snarare att män sitter fast i gammal teknik?

Nu vet jag inte om det är just detta som åsyftas, artikeln i SR är en smula oklar på den punkten. Organisationen i fråga också, för den delen. Projektledaren själv – en man – konstaterar:

”Man ska dominera, och då kan man utnyttja det som är under en själv, både i form av människor och natur. Man ska tjäna uppehället och det är mannens uppgift.”

Inte helt lättytt. Citaten insinuerar dessutom att mannen faktiskt är överlägsen kvinnor och barn, vilket tycks backa jämställdhetsdebatten åtminstone tillbaka till tiden innan kvinnlig rösträtt. Att människan – av båda könen – dessutom står över naturen torde efter ett par sekel av upplysningsfilosofi vara tämligen utrett.

Att tjäna sitt uppehälle torde å sin sida vara varje vuxen människas plikt, och frågan är hur det skulle se ut med samhället – och pengar till forskningen om maskulina normers påverkan på klimatet – om vi i klimatets namn helt enkelt lät bli.

Det är, som synes, lätt att raljera, men inte heller för en liberalkonservativ är klimat och miljö oviktiga frågor. Vi kan strida om hur illa läget är och hur eventuella problem ska åtgärdas, men detta är jorden vi ärvde, marken vi är satta att förvalta och den värld vi en dag ska lämna vidare till våra barn. Helst då inte i allt för mycket sämre skick än när vi fick den.

Men vägen dit går via vetenskap, teknisk utveckling och smartare teknik. Miljövänligare kött, utsläppsfria bilar och för den delen smartare och hållbarare damkläder. Inte genom att försöka appropriera kvinnokampen i sin strävan tillbaka till förindustrialismen.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift