Medbestämmanderätt i västtyska företag
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Direktör GONTER TRIESCH:
Medbestämmanderätt
i västtyska företag
Direktör Gunter Triesch, f. 1926, är
direktör för Deutsches Industrieinstitut i
Köln, som arbetar med industriforskning och handlägger gemensamma
frågor för den tyska industrien. Han
har författat ett stort antal skrifter
bl.a. om tysk fackföreningsrörelse
(”Die Macht der Funktionäre”, 1956).
Här skriver han för svensk publik om
medbestämmanderätten för de anställda
i de västtyska företagen. De tyska
företagarna är positiva till arbetstagarnas medbestämmanderätt men
avböjer ett centraliserat inflytande
från fackföreningarna över hela
näringslivet, vilket är målet för landsorganisationen DGB.
Västtyskland har länge framstått som ett
föredöme för borgerliga strävanden att
åstadkomma ”ekonomisk demokrati”
på arbetsplatsen. Artikeln får en extra
aktualitet genom folkpartiledaren Sven
W edens uttalanden och praktiska
reformförsök inom sitt eget företag
och följer upp de tankegångar, som i
Sv.T. 8/1967 uttrycktes av fil.lic
Birger Hagård i en artikel om
Borgerligheten och den ”ekonomiska
demokratien”.
Trots alla bekymmer som man har i Västtyskland med den vikande konjunkturen, pågår samtidigt en diskussion om ·
utvidgning av medbestämmanderätten
inom företagen. Detta visar att det rör
sig om principfrågor för näringslivet och
för samhället. Den lidelsefulla diskussionen och det faktum, att inte bara de närmast berörda, nämligen fackföreningar
och arbetsgivare, utan också de politiska
partierna och kyrkan och offentligheten
deltar i den, visar att temat har sådan
principiell betydelse. Visserligen förs
själva diskussionen av organisationerna
och av experter; alla undersökningar i
fältet bekräftar, att fordringarna på en
utvidgning av medbestämmanderätten
inte är något som intresserar arbetstagare
och befolkningen i allmänhet.
Bakgrunden
För att förstå diskussionen är det nödvändigt att kasta en blick på nu gällande
lagstiftning. För alla privata företag med
mer än fem anställda gäller lagen om
företag av år 1952 (Betriebsverfassungsrecht). Denna reglerar arbetstagarnas
medbestämmanderätt i detalj; något dylikt saknas annars i den fria världen. Lagen motsvarar emellertid inte den västtyska landsorganisationens (DGB) krav,
då den utgår från att de anställda, och
inte fackföreningarna, bestämmer. De
anställdas lagliga representant, företagsnämnden, väljes genom allmänna, direkta och hemliga val av de anställda, inte
av fackföreningarna. Att tillhöra en fackförening är inte förutsättning för val- 40
barhet, även om huvuddelen av alla anställda eller 82,8 Ofo är organiserade. Men
lagen ger dock fackföreningarna stora
möjligheter att påverka vad som händer
inom företagen.
Lagen föreskriver, att varje kvartal
skall hållas företagsförsamlingar. Den på
tre år valda företagsnämnden, vars storlek är avhängig av antalet anställda, har
i allmänhet att vaka över att gällande lagar, förordningar, kollektivavtal och lokala avtal följs, och den skall vidare ta
emot klagomål och få dessa reglerade i
förhandlingar med arbetsgivaren. Den
har rätt att väcka förslag hos arbetsgivaren om åtgärder som kan tänkas tjäna de
anställda och företaget. En faktisk medbestämmanderätt föreligger också i ett
stort antal sociala, personella och ekonomiska frågor. När det rör sociala frågor
föreligger t.ex. medbestämmanderätt i
förvaltningen av välfärdsinrättningar
som tillhör företaget, i regleringen av
ackordslöner och i fråga om att fastställa
avlöningsprinciper eller nya avlöningsmetoder, såvida dessa inte finns reglerade
i kollektivavtalet, och slutligen när det
gäller att bestämma när arbetet skall börja och sluta. I personalfrågor har företagsnämnden en vittgående rätt till medbestämmande när det gäller anställningar, omflyttningar och avskedanden.
I ekonomiska frågor finns en sådan rätt
när produktionsändringar kan innebära
väsentliga nackdelar för de anställda eller för stora delar av dessa.
Jämte företagsnämnden finns i företag med mer än l 00 anställda en ekonomikommitte, som består av 4 till 8 medlemmar, varav hälften utses av företagsnämnden och hälften av företagsledningen. Kommitten har att handlägga frågor
om information och rådgivning i ekonomiska frågor som t.ex. läget på marknaden eller företagets utveckling, dess avsättningsmöjligheter och dess produktionsprogram.
Utöver företagsnämnden, i vilken alla
anställda och t.ex. kvinnor skall vara
representerade i förhållande till de olika
kategorier som de tillhör, finns för ungdomar under 18 år en egen ungdomsrepresentation.
Lagen förutsätter också en de anställdas representation i företagets direktion.
En tredjedel av styrelsemedlemmarna
väljs av samtliga anställda i företaget.
Minst två av dessa medlemmar måste
själva vara anställda i företaget. Men arbetstagarna i förbundsrepubliken har
bara i ringa utsträckning utnyttjat möjligheten att placera för företaget främmande personer i bolagsstyrelserna.
Undantagen i montanindustrin
Fackföreningarna betraktar emellertid
motsvarande reglering inom montanindustrin, dvs. gruvorna och järn- och stålverken, som förebild. Lagen av 1952
gäller visserligen också för dem. Men undantaget är, att genom en lag av 1951,
som gäller arbetstagarnas medbestämmanderätt inom montanindustrin, regleras arbetstagarnas representation i olika
företagsorgan. Medan enligt 1952 års lag
en tredjedel av styrelsemedlemmarna
skall företräda arbetstagarna, gäller för
montanindustrin att det skall vara hälften. Och dessa skall enligt 1951 års lag
inte väljas av de anställda direkt utan de
nomineras av fackföreningarna och väljs
av bolagsstämman. Denna kan bara i undantagsfall vägra att välja fackföreningarnas kandidater. Inom montanindustrin
i motsats mot inom övrig industri finns
alltså ett direkt fackföreningsinflytande
säkrat.
Härtill kommer, att samma lag möjliggör ett fackföreningarnas omedelbara inflytande på företagsledningen. Inom
montanindustrin skall enligt lagen som
likaberättigad medlem i bolagens styrelser väljas en arbetsdirektör, som inte kan
väljas mot majoriteten inom styrelsen eller avskedas utan dess medgivande. Detta innebär att han är beroende för sin existens av fackföreningarna som han dock
vid avtalsförhandlingar ställs inför som
motpart.
Företagslagen av år 1952 är i grunden
utan problem. Arbetstagarnas medbestämmanderätt är i allt väsentligt inskränkt till sådana frågor, där arbetsgivaren redan avtalsmässigt överlåtit sin
egen bestämmanderätt till arbetstagarna.
Ansvaret för företaget, de ekonomiska
riskerna och ansvaret inför ägarna inskränks inte genom lagen.
I sociala och i personalfrågor har lagen
tvärtom medfört en avspänning. Man
har funnit en ordning för att reglera konflikter, vilken förenklar och löser en
mängd problem som i andra länder ofta
leder till strejker. Detta har i sin tur vä-
41
sentligt bidragit till att antalet strejker i
förbundsrepubliken hållits nere.
Däremot bjuder specialbestämmelserna för montanindustrin på direkta problem. Arbetsdirektören, som är likaberättigad styrelsemedlem i företaget och
samtidigt för sin existens avhängig av
fackföreningarna, ställs inför en dubbel
lojalitetsplikt. Härtill kommer, att i hans
person sitter fackföreningarna på båda
sidor om bordet under avtalsförhandlingarna. Detta gäller åtminstone för
stålindustrin, där arbetsdirektören är
medlem av förhandlingskommissionen.
Konflikter går inte att undvika, och de
förekommer. Systemet med kollektivavtal, som regleras av två av varandra oberoende parter, blir tvivelaktigt. Faran
att i stället för offentligt förda konflikter
kompromisser uppträder, som får betalas
av företagens kunder och av konsumenterna, kan inte avvisas. Även inom fackföreningarna diskuterar man i dag arbetsdirektören som institution. Åtskilliga
fackföreningar skulle vilja befria honom
från hans omedelbara avhängighet av
fackföreningarna, inte minst därför att
dessa kan bli belastade av beslut som han
fattar.
Lika problematisk verkar likställdheten inom styrelserna. I stället för den enskilde styrelsemedlemmens personliga
ansvar, som han har enligt lag, inträder
en gruppbindning. Sakliga avgöranden
försvåras. Kompromisser mellan grupperna blir följden, och dessa kompromisser kan inte alltid rättfärdigas som sakligt nödvändiga. I allvarliga situationer
42
kan all beslutsfattning blockeras. Därför
har lagstiftaren förutsatt en ”elfte man”
– man har utgått från en styrelse med
1Omedlemmar, alltså 5 plus 5 plus 1; en
styrelse kan ha upp till 21 medlemmar.
Han har alltså utslagsröst. Just han visar
svagheten hos lagen. När företrädare för
arbetsgivare och för arbetstagare inte kan
finna en kompromisslösning i en styrelse, hur skall den elfte mannen kunna fatta avgörandet? Redan nu kan han tillsammans med arbetstagarnas representanter överrösta ägarerepresentanterna i
styrelsen. Det är obestridligt, att detta
inte överensstämmer med grundsatserna
för den nuvarande äganderätten, som
bara i undantagsfall medger att annan
person bestämmer över den enskildes
egendom.
De nya kraven
Fackföreningarna har nu fordrat, att
samma modell som finns inom montanindustrin skall utsträckas till alla storfö-
retag med mer än 2.000 anställda eller
med en omsättning av mer än 150 milj.
DM. Därmed uppstår frågan om denna
lösning går att förena med industrins
uppbyggnad i förbundsrepubliken. Därvid är att märka, att fackföreningarna
fordrar uppbyggandet av ett industridemokratiskt medbestämmandesystem, som
från fabriken över företaget skall gå till
högre ”överföretagliga” medbestämmandeorgan och sluta i ett statligt näringslivsråd. Och fackföreningarna utgår
fortfarande från föreställningen att planering, styrning, medbestämmande och
socialisering bildar en enhet. Fadern till
”näringslivsdemokratin”, Fritz Naphtali, definierade redan 1928 denna som en
väg till socialismen.
En sådan konception står i ett naturligt motsatsförhållande till en marknadshushållning i vilken enskilda företag
konkurrerar. Den inskränker konkurrensmöjligheterna både nationellt och internationellt och försvårar utvecklingen
av produktionsdugliga enheter. Också
den av fackföreningarna eftersträvade
centrala beslutanderätten står i motsats
till denna ordning. Den form av medbest:immande, som de fordrar, skulle ge
dem ett centralt inflytande på de viktigaste företagen i tysk industri. Detta inflytande skulle förstärkas genom deras
makt vid lönesättningen och som politiska organisationer. Fackföreningarna är i
mer än 70 lagar och förordningar erkända som representanter för arbetstagarintressena och inbyggda i företagsförvaltningen. Av de 518 representanterna i den
tyska förbundsdagen är inte mindre än
46,7 % organiserade i fackföreningar.
Med andra ord: om modellen från montanindustrin utvidgas, skulle fackföreningarna få ett centralt inflytande över
förbundsrepublikens industriutveckling
och en mäktig organisation skulle bli än
mäktigare. Ingen maktfaktor skulle bli
som fackföreningarna!
Maktkoncentration och demokrati
Denna maktkoncentration gör att fordran på medbestämmanderätt aktualiserar
frågan om den låter förena sig med industriell och parlamentarisk demokrati.
Obestridligen skulle fackföreningarnas centrala inflytande på näringslivet
utgöra en allvarlig konkurrent till parlamentariska och politiska instanser.
T.o.m. socialdemokratiska industripolitiker som professor Goetz Briefs, vilka står
fackföreningarna nära, har varnat och
sagt att det är omöjligt att på en gång
utöva skyddsfunktioner och att härska.
Arbetstagarens frihet är avhängig av en
växelverkan mellan fackförening och fö-
retagare. Den råkar i fara, om dessa båda
blandas ihop.
De demokratiska grundtankarna blir
också dåligt betjänade om de överförs till
områden där det mindre rör sig om politiska kompromisser och maktavgöranden
än om lösning av sakfrågor. Demokratin
är en territoriell och inte en korporativ
princip. Det är i medborgarförsamlingen
inom en bestämt område som demokratiska kompromisser nås. Men att smälta
samman övervunna klasskampsfronter
och gruppintressen under mottot likställt
näringslivsdemokratiskt medbestämmande kan säkerligen inte vara något
bidrag till att befästa demokratin. Den
enskildes avgörande och ansvar ersätts
då av en ny ”kollektivetik”.
slutligen också ett politiskt övervä-
gande: Fackföreningarna motiverar sin
fordran på utvidgning av medbestämmanderätten med att storföretagen behö-
ver stå under offentlig kontroll. De ser
inte, att den kontrollen redan finns genom konkurrensen, genom kartellagstift- 43
niogen och genom sociallagstiftningen.
Menar man att därutöver en kontroll av
företagen är nödvändig, så kan den aldrig utövas av en privat intressesammanslutning, även om denna skulle vara beredd att anta en offentligrättslig status.
Detta skulle betyda slutet på de fria fackföreningarna, som otvivelaktigt är ett
väsentligt element i en mångfacetterad
demokrati. Ä ven friheten att ingå löneavtal hör till en fri samhällsordning.
Också den är nu i farozonen genom medbestämmanderätten, så som ovan visats.
Fackföreningarna menar visserligen,
att först medbestämmandet medför att
arbetstagaren känner sig fullt integrerad
i både företag och samhälle. Men varken
amerikanska, brittiska eller svenska arbetstagare känner till en så vittgående
medbestämmanderätt, som den som är införd genom den tyska lagen av 1952. De
och deras fackföreningar har inte ens
fordrat den, och de betraktar snarast den
tyska ordningen inom montanindustrin
med skepsis. Men skulle de därför vara
mindre integrerade i samhället än tyskarna? För övrigt visar alla sociologiska
undersökningar att arbetstagarna inom
montanindustrin, trots sin sedan 1951
vidgade medbestämmanderätt, inte i sin
inställning till stat, samhälle och industri
skiljer sig positivt från de arbetstagare i
likvärdiga företag i vilka företagsnämnderna fungerar i enlighet med 1952 års
lagstiftning.
Fackföreningarna anför också, att
strukturförvandlingarna i Ruhrområdet
inte skulle försiggått så fredligt som sked- 44
de utan deras medbestämmanderätt. Men
friställande av arbetstagare på grund av
struktur- och tekniska förändringar har
gått lika störningsfritt inom andra områ-
den, som t.ex. inom textilindustrin. Förutsättning var naturligtvis det ekonomiska system, som fanns i förbundsrepubliken och som också möjliggjorde att 13
milj. människor som kom som flyktingar
från de besatta delarna av Tyskland kunde inlemmas på arbetsmarknaden.
Den snabba anpassningen till nya fakta inom näringslivet var den avgörande
förutsättningen för dess utveckling. Om
den skulle ägt rum om den lika medbestämmanderätten funnits, det kan ifrågasättas.
De tyska företagarna har intet att invända mot en medbestämmanderätt hos
arbetstagarna, men de avböjer ett centraliserat inflytande från fackföreningarna på hela näringslivet. Lagen av år
1952 är de positiva till, och de bemödar
sig om ett förtroendefullt samarbete med
företagsnämnderna, så som lagen önskat
det. Och de samarbetar också med fackföreningarna. Men de menar att den enhetliga företagsledningen inte får riskeras. Den är förutsättning för nödvändig
snabb anpassning till nya händelser. Så
som landsorganisationen, DGB, tänkt sig
medbestämmandet, skulle den tyska industrins produktionsförmåga skadas. I
en tid av skärpt internationell konkurrens skulle inte minst arbetstagarna bli lidande på en sådan utveckling.
Medbestämmanderätt
i västtyska företag
Direktör Gunter Triesch, f. 1926, är
direktör för Deutsches Industrieinstitut i
Köln, som arbetar med industriforskning och handlägger gemensamma
frågor för den tyska industrien. Han
har författat ett stort antal skrifter
bl.a. om tysk fackföreningsrörelse
(”Die Macht der Funktionäre”, 1956).
Här skriver han för svensk publik om
medbestämmanderätten för de anställda
i de västtyska företagen. De tyska
företagarna är positiva till arbetstagarnas medbestämmanderätt men
avböjer ett centraliserat inflytande
från fackföreningarna över hela
näringslivet, vilket är målet för landsorganisationen DGB.
Västtyskland har länge framstått som ett
föredöme för borgerliga strävanden att
åstadkomma ”ekonomisk demokrati”
på arbetsplatsen. Artikeln får en extra
aktualitet genom folkpartiledaren Sven
W edens uttalanden och praktiska
reformförsök inom sitt eget företag
och följer upp de tankegångar, som i
Sv.T. 8/1967 uttrycktes av fil.lic
Birger Hagård i en artikel om
Borgerligheten och den ”ekonomiska
demokratien”.
Trots alla bekymmer som man har i Västtyskland med den vikande konjunkturen, pågår samtidigt en diskussion om ·
utvidgning av medbestämmanderätten
inom företagen. Detta visar att det rör
sig om principfrågor för näringslivet och
för samhället. Den lidelsefulla diskussionen och det faktum, att inte bara de närmast berörda, nämligen fackföreningar
och arbetsgivare, utan också de politiska
partierna och kyrkan och offentligheten
deltar i den, visar att temat har sådan
principiell betydelse. Visserligen förs
själva diskussionen av organisationerna
och av experter; alla undersökningar i
fältet bekräftar, att fordringarna på en
utvidgning av medbestämmanderätten
inte är något som intresserar arbetstagare
och befolkningen i allmänhet.
Bakgrunden
För att förstå diskussionen är det nödvändigt att kasta en blick på nu gällande
lagstiftning. För alla privata företag med
mer än fem anställda gäller lagen om
företag av år 1952 (Betriebsverfassungsrecht). Denna reglerar arbetstagarnas
medbestämmanderätt i detalj; något dylikt saknas annars i den fria världen. Lagen motsvarar emellertid inte den västtyska landsorganisationens (DGB) krav,
då den utgår från att de anställda, och
inte fackföreningarna, bestämmer. De
anställdas lagliga representant, företagsnämnden, väljes genom allmänna, direkta och hemliga val av de anställda, inte
av fackföreningarna. Att tillhöra en fackförening är inte förutsättning för val- 40
barhet, även om huvuddelen av alla anställda eller 82,8 Ofo är organiserade. Men
lagen ger dock fackföreningarna stora
möjligheter att påverka vad som händer
inom företagen.
Lagen föreskriver, att varje kvartal
skall hållas företagsförsamlingar. Den på
tre år valda företagsnämnden, vars storlek är avhängig av antalet anställda, har
i allmänhet att vaka över att gällande lagar, förordningar, kollektivavtal och lokala avtal följs, och den skall vidare ta
emot klagomål och få dessa reglerade i
förhandlingar med arbetsgivaren. Den
har rätt att väcka förslag hos arbetsgivaren om åtgärder som kan tänkas tjäna de
anställda och företaget. En faktisk medbestämmanderätt föreligger också i ett
stort antal sociala, personella och ekonomiska frågor. När det rör sociala frågor
föreligger t.ex. medbestämmanderätt i
förvaltningen av välfärdsinrättningar
som tillhör företaget, i regleringen av
ackordslöner och i fråga om att fastställa
avlöningsprinciper eller nya avlöningsmetoder, såvida dessa inte finns reglerade
i kollektivavtalet, och slutligen när det
gäller att bestämma när arbetet skall börja och sluta. I personalfrågor har företagsnämnden en vittgående rätt till medbestämmande när det gäller anställningar, omflyttningar och avskedanden.
I ekonomiska frågor finns en sådan rätt
när produktionsändringar kan innebära
väsentliga nackdelar för de anställda eller för stora delar av dessa.
Jämte företagsnämnden finns i företag med mer än l 00 anställda en ekonomikommitte, som består av 4 till 8 medlemmar, varav hälften utses av företagsnämnden och hälften av företagsledningen. Kommitten har att handlägga frågor
om information och rådgivning i ekonomiska frågor som t.ex. läget på marknaden eller företagets utveckling, dess avsättningsmöjligheter och dess produktionsprogram.
Utöver företagsnämnden, i vilken alla
anställda och t.ex. kvinnor skall vara
representerade i förhållande till de olika
kategorier som de tillhör, finns för ungdomar under 18 år en egen ungdomsrepresentation.
Lagen förutsätter också en de anställdas representation i företagets direktion.
En tredjedel av styrelsemedlemmarna
väljs av samtliga anställda i företaget.
Minst två av dessa medlemmar måste
själva vara anställda i företaget. Men arbetstagarna i förbundsrepubliken har
bara i ringa utsträckning utnyttjat möjligheten att placera för företaget främmande personer i bolagsstyrelserna.
Undantagen i montanindustrin
Fackföreningarna betraktar emellertid
motsvarande reglering inom montanindustrin, dvs. gruvorna och järn- och stålverken, som förebild. Lagen av 1952
gäller visserligen också för dem. Men undantaget är, att genom en lag av 1951,
som gäller arbetstagarnas medbestämmanderätt inom montanindustrin, regleras arbetstagarnas representation i olika
företagsorgan. Medan enligt 1952 års lag
en tredjedel av styrelsemedlemmarna
skall företräda arbetstagarna, gäller för
montanindustrin att det skall vara hälften. Och dessa skall enligt 1951 års lag
inte väljas av de anställda direkt utan de
nomineras av fackföreningarna och väljs
av bolagsstämman. Denna kan bara i undantagsfall vägra att välja fackföreningarnas kandidater. Inom montanindustrin
i motsats mot inom övrig industri finns
alltså ett direkt fackföreningsinflytande
säkrat.
Härtill kommer, att samma lag möjliggör ett fackföreningarnas omedelbara inflytande på företagsledningen. Inom
montanindustrin skall enligt lagen som
likaberättigad medlem i bolagens styrelser väljas en arbetsdirektör, som inte kan
väljas mot majoriteten inom styrelsen eller avskedas utan dess medgivande. Detta innebär att han är beroende för sin existens av fackföreningarna som han dock
vid avtalsförhandlingar ställs inför som
motpart.
Företagslagen av år 1952 är i grunden
utan problem. Arbetstagarnas medbestämmanderätt är i allt väsentligt inskränkt till sådana frågor, där arbetsgivaren redan avtalsmässigt överlåtit sin
egen bestämmanderätt till arbetstagarna.
Ansvaret för företaget, de ekonomiska
riskerna och ansvaret inför ägarna inskränks inte genom lagen.
I sociala och i personalfrågor har lagen
tvärtom medfört en avspänning. Man
har funnit en ordning för att reglera konflikter, vilken förenklar och löser en
mängd problem som i andra länder ofta
leder till strejker. Detta har i sin tur vä-
41
sentligt bidragit till att antalet strejker i
förbundsrepubliken hållits nere.
Däremot bjuder specialbestämmelserna för montanindustrin på direkta problem. Arbetsdirektören, som är likaberättigad styrelsemedlem i företaget och
samtidigt för sin existens avhängig av
fackföreningarna, ställs inför en dubbel
lojalitetsplikt. Härtill kommer, att i hans
person sitter fackföreningarna på båda
sidor om bordet under avtalsförhandlingarna. Detta gäller åtminstone för
stålindustrin, där arbetsdirektören är
medlem av förhandlingskommissionen.
Konflikter går inte att undvika, och de
förekommer. Systemet med kollektivavtal, som regleras av två av varandra oberoende parter, blir tvivelaktigt. Faran
att i stället för offentligt förda konflikter
kompromisser uppträder, som får betalas
av företagens kunder och av konsumenterna, kan inte avvisas. Även inom fackföreningarna diskuterar man i dag arbetsdirektören som institution. Åtskilliga
fackföreningar skulle vilja befria honom
från hans omedelbara avhängighet av
fackföreningarna, inte minst därför att
dessa kan bli belastade av beslut som han
fattar.
Lika problematisk verkar likställdheten inom styrelserna. I stället för den enskilde styrelsemedlemmens personliga
ansvar, som han har enligt lag, inträder
en gruppbindning. Sakliga avgöranden
försvåras. Kompromisser mellan grupperna blir följden, och dessa kompromisser kan inte alltid rättfärdigas som sakligt nödvändiga. I allvarliga situationer
42
kan all beslutsfattning blockeras. Därför
har lagstiftaren förutsatt en ”elfte man”
– man har utgått från en styrelse med
1Omedlemmar, alltså 5 plus 5 plus 1; en
styrelse kan ha upp till 21 medlemmar.
Han har alltså utslagsröst. Just han visar
svagheten hos lagen. När företrädare för
arbetsgivare och för arbetstagare inte kan
finna en kompromisslösning i en styrelse, hur skall den elfte mannen kunna fatta avgörandet? Redan nu kan han tillsammans med arbetstagarnas representanter överrösta ägarerepresentanterna i
styrelsen. Det är obestridligt, att detta
inte överensstämmer med grundsatserna
för den nuvarande äganderätten, som
bara i undantagsfall medger att annan
person bestämmer över den enskildes
egendom.
De nya kraven
Fackföreningarna har nu fordrat, att
samma modell som finns inom montanindustrin skall utsträckas till alla storfö-
retag med mer än 2.000 anställda eller
med en omsättning av mer än 150 milj.
DM. Därmed uppstår frågan om denna
lösning går att förena med industrins
uppbyggnad i förbundsrepubliken. Därvid är att märka, att fackföreningarna
fordrar uppbyggandet av ett industridemokratiskt medbestämmandesystem, som
från fabriken över företaget skall gå till
högre ”överföretagliga” medbestämmandeorgan och sluta i ett statligt näringslivsråd. Och fackföreningarna utgår
fortfarande från föreställningen att planering, styrning, medbestämmande och
socialisering bildar en enhet. Fadern till
”näringslivsdemokratin”, Fritz Naphtali, definierade redan 1928 denna som en
väg till socialismen.
En sådan konception står i ett naturligt motsatsförhållande till en marknadshushållning i vilken enskilda företag
konkurrerar. Den inskränker konkurrensmöjligheterna både nationellt och internationellt och försvårar utvecklingen
av produktionsdugliga enheter. Också
den av fackföreningarna eftersträvade
centrala beslutanderätten står i motsats
till denna ordning. Den form av medbest:immande, som de fordrar, skulle ge
dem ett centralt inflytande på de viktigaste företagen i tysk industri. Detta inflytande skulle förstärkas genom deras
makt vid lönesättningen och som politiska organisationer. Fackföreningarna är i
mer än 70 lagar och förordningar erkända som representanter för arbetstagarintressena och inbyggda i företagsförvaltningen. Av de 518 representanterna i den
tyska förbundsdagen är inte mindre än
46,7 % organiserade i fackföreningar.
Med andra ord: om modellen från montanindustrin utvidgas, skulle fackföreningarna få ett centralt inflytande över
förbundsrepublikens industriutveckling
och en mäktig organisation skulle bli än
mäktigare. Ingen maktfaktor skulle bli
som fackföreningarna!
Maktkoncentration och demokrati
Denna maktkoncentration gör att fordran på medbestämmanderätt aktualiserar
frågan om den låter förena sig med industriell och parlamentarisk demokrati.
Obestridligen skulle fackföreningarnas centrala inflytande på näringslivet
utgöra en allvarlig konkurrent till parlamentariska och politiska instanser.
T.o.m. socialdemokratiska industripolitiker som professor Goetz Briefs, vilka står
fackföreningarna nära, har varnat och
sagt att det är omöjligt att på en gång
utöva skyddsfunktioner och att härska.
Arbetstagarens frihet är avhängig av en
växelverkan mellan fackförening och fö-
retagare. Den råkar i fara, om dessa båda
blandas ihop.
De demokratiska grundtankarna blir
också dåligt betjänade om de överförs till
områden där det mindre rör sig om politiska kompromisser och maktavgöranden
än om lösning av sakfrågor. Demokratin
är en territoriell och inte en korporativ
princip. Det är i medborgarförsamlingen
inom en bestämt område som demokratiska kompromisser nås. Men att smälta
samman övervunna klasskampsfronter
och gruppintressen under mottot likställt
näringslivsdemokratiskt medbestämmande kan säkerligen inte vara något
bidrag till att befästa demokratin. Den
enskildes avgörande och ansvar ersätts
då av en ny ”kollektivetik”.
slutligen också ett politiskt övervä-
gande: Fackföreningarna motiverar sin
fordran på utvidgning av medbestämmanderätten med att storföretagen behö-
ver stå under offentlig kontroll. De ser
inte, att den kontrollen redan finns genom konkurrensen, genom kartellagstift- 43
niogen och genom sociallagstiftningen.
Menar man att därutöver en kontroll av
företagen är nödvändig, så kan den aldrig utövas av en privat intressesammanslutning, även om denna skulle vara beredd att anta en offentligrättslig status.
Detta skulle betyda slutet på de fria fackföreningarna, som otvivelaktigt är ett
väsentligt element i en mångfacetterad
demokrati. Ä ven friheten att ingå löneavtal hör till en fri samhällsordning.
Också den är nu i farozonen genom medbestämmanderätten, så som ovan visats.
Fackföreningarna menar visserligen,
att först medbestämmandet medför att
arbetstagaren känner sig fullt integrerad
i både företag och samhälle. Men varken
amerikanska, brittiska eller svenska arbetstagare känner till en så vittgående
medbestämmanderätt, som den som är införd genom den tyska lagen av 1952. De
och deras fackföreningar har inte ens
fordrat den, och de betraktar snarast den
tyska ordningen inom montanindustrin
med skepsis. Men skulle de därför vara
mindre integrerade i samhället än tyskarna? För övrigt visar alla sociologiska
undersökningar att arbetstagarna inom
montanindustrin, trots sin sedan 1951
vidgade medbestämmanderätt, inte i sin
inställning till stat, samhälle och industri
skiljer sig positivt från de arbetstagare i
likvärdiga företag i vilka företagsnämnderna fungerar i enlighet med 1952 års
lagstiftning.
Fackföreningarna anför också, att
strukturförvandlingarna i Ruhrområdet
inte skulle försiggått så fredligt som sked- 44
de utan deras medbestämmanderätt. Men
friställande av arbetstagare på grund av
struktur- och tekniska förändringar har
gått lika störningsfritt inom andra områ-
den, som t.ex. inom textilindustrin. Förutsättning var naturligtvis det ekonomiska system, som fanns i förbundsrepubliken och som också möjliggjorde att 13
milj. människor som kom som flyktingar
från de besatta delarna av Tyskland kunde inlemmas på arbetsmarknaden.
Den snabba anpassningen till nya fakta inom näringslivet var den avgörande
förutsättningen för dess utveckling. Om
den skulle ägt rum om den lika medbestämmanderätten funnits, det kan ifrågasättas.
De tyska företagarna har intet att invända mot en medbestämmanderätt hos
arbetstagarna, men de avböjer ett centraliserat inflytande från fackföreningarna på hela näringslivet. Lagen av år
1952 är de positiva till, och de bemödar
sig om ett förtroendefullt samarbete med
företagsnämnderna, så som lagen önskat
det. Och de samarbetar också med fackföreningarna. Men de menar att den enhetliga företagsledningen inte får riskeras. Den är förutsättning för nödvändig
snabb anpassning till nya händelser. Så
som landsorganisationen, DGB, tänkt sig
medbestämmandet, skulle den tyska industrins produktionsförmåga skadas. I
en tid av skärpt internationell konkurrens skulle inte minst arbetstagarna bli lidande på en sådan utveckling.