Medeltida harem för att befria kvinnorna?
Annick Cojean
Villebråden i Khadaffis Harem
Lindskog förlag 2013
Villebråden i Khadaffis harem bjuder på en omtumlande historia. Läsaren får snabbt lära sig vad som händer om en flicka, eller pojke, har oturen att falla Muammar Khadaffi i smaken.
Soraya var en av de flickor som hade otur. När Khadaffi fick syn på henne var hon bara ett barn. Hennes liv förändrades snabbt från en dröm i sin mammas frisersalong till en mardröm när hon rövades bort till Khadaffis högkvarter på bab al-Aziza.
Kvinnorna som delade Sorayas öde behandlades som boskap som fanns till för att tillgodose Khadaffis perversioner och avvikande sexuella önskningar.
Genom tala med ett flertal figurer ur Khadaffis stab, och genom att träffa många av flickorna som fallit offer för härskarens skenheliga hållning till makt och sex levererar utrikeskorrespondenten och författarinnan Annick Cojean en otroligt gripande berättelse. Hon berättar om hur kvinnor som drömmer om modern jämställdhet istället kastas bakåt i tiden till ett harem av slavar.
I motsats till bokens hårda verklighet mötte Khadaffi omvärlden på ett väldigt iögonfallande sätt. Han var ständigt omgiven av amazontrupper, till synes bestående av självständiga krigarkvinnor, och utlovade fantastiska reformer för jämställdhet och demokrati. På revolutionens årsdag 1981 talade han till Libyens folk:
”Vi har beslutat att helt och hållet befria Libyens kvinnor och att slita bort dem från en värld full av förtryck och beroende så att de själva kan styra sina öden i en demokratisk miljö (…)”
Det går att konstatera att Khadaffi knappast levde som han lärde. Revolutionen handlade inte om att befria kvinnorna i den arabiska nationen. Tvärt om. Den handlade om kontroll, förtryck och sorgliga öden i ett land med en förlegad kvinnosyn, skam och tabu. All makt utgick från bab al-Aziza och demokrati var inte speciellt vanligt där.
Internationella och betydelsefulla gäster kom ofta på besök till högkvarteret. En av dem var Tony Blair. När Blair glatt hälsade på tjejerna visste han kanske inte vad som försiggick på bab al-Aziza. Eller var han tvungen att se mellan fingrarna till förmån för politisk stabilitet?
Det är inte omöjligt att Blair var tvungen till att blunda för kvinnornas situation. Innan Khadaffis död var han var den högsta politiska ledaren i Libyen och en god relation med honom var en god relation med Libyen.
Khadaffi hävdade dessutom att han var en aktiv kämpe för feminism, motståndare till polygami och skapade den revolutionära folkkommittén för jämställdhet. Den som officiellt ifrågasatte hans engagemang för jämställdhet kom förmodligen inte lindrigt undan.
Somliga människor trodde dock på Khadaffis engagemang. En del gjorde det inte, och många, precis som Cojean i sin bok, funderade nog över varför inte kvinnor var närvarande i media under revolutionen i det ”jämställda” Libyen? Var de inte där?
Jo, kvinnorna var definitivt på plats och spelade dessutom en avgörande roll. De förmedlade mat, upplysningar och gömställen. En del kvinnor spionerade åt internationella organisationer, andra åt Khadaffi. Alla kvinnor var dessutom potentiella villebråd redo att utnyttjas.
I februari 2011 visade nyhetssidan Al-jazira hur den modiga kvinnan Inas al-Ubeodi tog sig in på ett hotell fullt av internationella journalister för att skrika ut sin historia om vad som pågick bakom kulisserna i Libyen, i maktens mitt.
Inas al-Ubeodi blev visserligen bortsläpad därifrån, men hon hade öppnat dörren för fler avslöjanden av modiga kvinnor framöver.
Terese Andersson arbetar som politisk sekreterare hos Moderaterna i Umeå och går för närvarande Svenska nyhetsbyråns skribentskola.