Medlöperi och tystnadskultur präglade kriget

Medlöparna (”Les Amnésiques”)
Géraldine Schwarz
Albert Bonniers förlag 2020

Journalisten Géraldine Schwarz gör med avstamp i sin egen familjehistoria en granskning av medlöparna under nazitiden. De människor som ofta inte primärt var övertygade nationalsocialister, men som av tidsandan och utifrån de möjligheter som dök upp blundade för det fasansfulla och utnyttjade fördelar på judarnas bekostnad, inte av ideologisk nit och order uppifrån, utan av opportunism och konformism, skriver Erik Herbertson.

Schwarz har en tysk pappa och en fransk mamma. Hon växte upp i Parisområdet, men studerade i pappans hemstad Mannheim och bor numera i Berlin. Det var i föräldrahemmet i Mannheim som hon började nysta fram farfadern Karls affärer under Hitlertiden. Denne hade genom de nya ariseringslagarna lyckats köpa ett litet oljeföretag som ägdes av två judiska bröder. Han kunde nu säga upp sig från sitt gamla jobb som disponent och bli sin egen. 

Karl Schwarz var tydligen ingen övertygad nazist, utan utnyttjade situationen där judar tvingades sälja sina företag. Han hade inte behövt göra det om han haft en moralisk kompass. Det gick heller ingen nöd på honom och hans familj.

Géraldine Schwarz beskriver också hur Mannheims handelskammare och andra föreningar för köpmän, läkare och advokater redan 1933, utan regimens påtryckningar, började utesluta judar.

Efter kriget kom den av de judiska bröderna, Julius Löbmann, som hade överlevt efter att flytt till USA tillbaka till Tyskland och krävde skadestånd av Karl Schwarz i enlighet med den nya lagstiftning som den amerikanska ockupationsmakten stiftat.

Karl Schwarz uttryckte först glädje inför Löbmann över att denne hade överlevt Förintelsen och försökte först få Löbmann att gå med på en mindre ersättning och få honom att inse att Karl inte hade köpt företaget i syfte att utnyttja judar.

När Löbmann stod på sig och begärde mer ändrade Karl Schwarz tonen och blev allt mer irriterad i under den fortsatta korrespondensen. Han skyllde ifrån sig på olika sätt, såg sig som ett offer för omständighterna, kunde inte se judarnas offer, utan betraktade sig själv till slut som utnyttjad av Löbmann. Efter ytterligare några vändor kom de överens om en betydligt högre ersättning.

Både Karl Schwarz och hustrun fortsatte att leva med förnekelse om ansvar livet ut. De ville helst, liksom så många andra tyskar och inte minst ledande politiker, lägga locket på och gå vidare när det gällde nazistregimens brott.

I de tre allierades ockupationszoner i det som skulle bli Västtyskland försigick en intensiv ”avnazifiering” där många ställdes inför rätta. Samtidigt slussades tusentals tyska vetenskapsmän ut till USA för att hjälpa till i kalla kriget, även de som samarbetat med Hitlerregimen.

När den nya Förbundsrepubliken Tyskland upprättades 1949 och Konrad Adenauer blev förbundskansler frångick man avnazifieringen. Adenauer, som själv allltid varit antinazist, ville att tyskarna skulle bryta med nazismen och ansluta sig till den nya republikens demokratiska värden, men BRD skulle utgöra en ny startpunkt där man i stort drog ett streck över det förflutna, då Adenauer fruktade en antidemokratisk backlash. Han ansåg däremot att landet hade ansvar att kompensera Israel som representant för det judiska folket.

I början av 50-talet kom amnestilagar som gjorde det möjligt för många nazister som varit brottslingar och aktiva medhjälpare till Hitlerregimen att komma tillbaka till regering, förvaltning, säkerhetstjänst, utbildning och domstolsväsende, vilket bidrog till att undersökningar om nazisters brott upphävdes och att akter hemligstämplades. I uppslagsverket Duden 1956 fanns inte termerna ”koncentrationsläger” och ”SS”.

Det var först med Auschwitzrättegångarna 1963 och senare studentrevolten som en mödosam process påbörjades i BRD att verkligen göra upp med det förflutna. Det största slaget mot tystnadskulturen kom när den  amerikanska TV-serien ”Förintelsen” började sändas i europeiska länder 1979. En tredjedel av BRD:s befolkning såg den och där, liksom i andra länder, blev det starka reaktioner där man ville gå på djupet med det förflutna.

Den uppgörelsen fanns inte i DDR och Schwartz beskriver svårigheterna under diktaturen och hur man efter murens fall fick börja om på nytt i de flesta avseenden, som uppgörelse med kommunism och nazism, en ny syn på öppenhet, förändrade konsumtionsvanor och sociala koder.

Géraldine Schwarz far tog avstånd från nazismen och deltog i studentrevolten, men var aldrig kommunist. Hon gör en utvikning där hon kritiserar den tidens vänsterextremister och tar upp terrorism och hur intellektuella agerade nyttiga idioter.

Schwartz morfar var gendarm i den del av Frankrike som styrdes av Vichyregimen. Det är oklart vad han gjorde under kriget, men det var vanligt att gendarmer överlämnade judar på flykt till myndigheterna. Schwartz går igenom hur även efterkrigstidens Frankrike brast i hanteringen av det förflutna och myten odlades om det stora franska motståndet mot ockupationen. Precis som i BRD kom amnestilagar och personer från Vichy hamnade rentav i regering.

När Robert Paxtons bok ”Vichy France” kom 1973, blev det en omskakande debatt som ledde till att många i Frankrike fick en ny syn på det förflutna. Den visade hur begränsat motståndet och stödet för detta var bland fransmän, och hur omfattande kollaborationen var.

Schwarz ger olika exempel på i vilken utsträckning folk under nazismen hade kunnat undvika medlöperi. Vissa former av motstånd var förstås förenat med livsfara och annat kunde leda till fängelse eller förlorat jobb. Men det fanns andra sätt, som att inte köpa judiska företag, inte gå på auktionerna i fördrivna judars hem, låtsas som man inte sett flyktingen eller de som hjälpte denne, med mera. Men dessvärre var det många som gjorde tvärtom här.

Schwartz har ett kapitel om Italien och Österrike, som har varit ännu sämre på att hantera sitt förflutna, och boken avslutas med dagens ultranationalistiska och populistiska partier i några europeiska länder. Exempel ges på profascistiska uttalanden av Matteo Salvini från italienska Lega, ogenerade förminskningar av nazismens brott hos framträdande företrädare för österrikiska FPÖ, tyska AfD och franska FN (RN). Kopplingar till rena nazister förekommer också inom en del partier.

Schwartz hade kunnat ha en mer sammanhållen analys av ideologi, både den under kriget och idag. Boken är annars väldigt intressant och som den franska titeln antyder handlar den inte bara om medlöperi utan också om tystnadskulturen. Den håller också en balans. Både borgerliga och socialdemokratiska politiker får ris och ros för sin hantering av det förflutna. Mest imponerad är hon av den västtyske presidenten Richard von Weizsäcker (CDU) för det tal han höll 8 maj 1985, som hon kontrasterar mot den i det här sammanhanget mer klumpige partikollegan förbundskansler Helmut Kohl. Med detta tal slog presidenten bort revisionism och undanflykter och gjorde en tydlig uppgörelse med det förflutna.

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen och bloggar på http://herbertson.wordpress.com