Mer än kulturprofil

När Katarina Frostenson inför Svea hovrätt vittnade för sin vårldtäktsdömde make, upplevde Sverige ett drama utan mottycke sedan August Strindberg stod inför rätta. Men Katarina Frostenson är mycket mer än kulturprofilens hustru. Hon är själv en stor kulturpersonlighet. Därför är hon också – och det med rätta – årets Tegnérpristagare, skriver Christian Braw.

Hennes föreläsning vid mottagande av utmärkelsen finns nu som en skrift med titeln Tegnér och sångens återväxt (Tegnérsamfundet).

Katarina Frostenson tillhör den generation, som var ung på 1960-talet. Bob Dylan – som häromåret fick Nobel-priset – var en av den generationens sångare. Han satte ord på både dess förtvivlan och dess livsglädje. Därför är det också relevant, att Katarina Frostenson börjar sin föreläsning med en dikt om just – Bob Dylan. Hennes tema är nämligen diktens återfödelse – hur dikten och sången ständigt föds på nytt, i varje generation. Bob Dylan sjöng med Predikarens – Salomos – ord ur Bibeln, författarinnan själv sjunger en ny sång. Dikten ”återväxer / en gång i tiden / som den alltid gör”. Tegnér skrev själv om detta i dikten Avsked.

När Katarina Frostenson talar om diktningen som sång ansluter hon sig inte bara till Tegnér utan till en stor litterär tradition, allra starkast i arabisk poesi. Lyriken är nämligen inte i första hand skriven och läst. Äkta poesi är i första hand talad och sjungen. Det innebär att det språkliga ljudet – och välljudet – är avgörande. Så är det i högsta grad med Tegnérs diktning. Det märkliga är att de många tonsättningarna av hans dikt i huvudsak är glömda, men det språkliga välljudet i dem lever och gör dem levande. Hans dikt Det eviga är bevis nog. Katarina Frostenson citerar Paul Valéry: ”Frukta inte, lyssna: känner du inte hur rösten sväller mot det rena ljudet, när skuggan av en sång blir till i din själ…” Hon bejakar den syn på poesin, som var Tegnérs och hans samtids: ”Poesin är åkallan, tillskrift och lovsång, ett medel att stiga högt, att nå det yttersta; att vara i förbindelse med himlen…” Tegnér sade själv: ”Det bor en Gud i sången.”

Men i Katarina Frostensons tolkning blir också Tegnérs ljusflödande dikter till ”besvärjelser mot bakgrund av det mörker som i långa tider bodde och grodde i hans själ”. Detta är inte unikt i diktens och konstens värld. Upplevelsen av tillvarons demoni kan få stora diktare och konstnärer att skapa de skönaste verk som protest och vapen mot mörkret. Just denna upplevelse av tillvarons avgrunder blir hos många diktare intensivare än hos andra, och den tvingar fram sin motsats som ett livets eget svar. Därför kan Tegnér säga: ”Låt blott konsten lyfta er ur gruset.” Katarina Frostenson kommenterar: ” Vi som skriver behöver stundom styrka oss med sådana toner – möta självförtroendet, höra tron på sångens kraft uttalas så.”

Vad är det som ger Tegnérs diktning dess djupa klang? Han var professor i grekiska, och den stora grekiska diktningen var lika levande för honom som hans egen tids, och det på dess eget språk, med hela dess välljud. Den grekiska dikten var verkligen sång för honom. Han kunde de stora världsspråken, han levde i en universitetsmiljö, där matematik, teologi, naturvetenskap och statskunskap var självklara delar av sammanhanget. Själv var han ett geni. Katarina Frostenson skriver med en vacker bild: ”Tegnérs språk är en ljudorgel med stämmor och pipor ur hela världslitteraturen.” Bara genom att Tegnér är den han är innebär han ett krav på djup bildning hos dem som dag skall skapa vårt folks bestående diktning. Själv skriver Katarina Frostenson: ”Om dikten inte griper tillbaka och sträcker sig framåt tvinar den.”

Katarina Frostensons Tegnérföreläsning avslutas med en stor dikt, där hon beskriver diktningen som ett sökande efter den yttersta verkligheten: ”…jag jagar vid gränsen…Vad finns det därinne… Jag anropar gränsen!” Sådan är verklig dikt.

Christian Braw är präst, teolog och författare