Mer av Koskinen och mindre av Persson

Av Fredrik Segerfeldt
Politikerveckan i Almedalen är på många sätt en fantastisk företeelse. Förutom kontaktknytandet är det lärorikt att träffa allierade och meningsmotståndare under spontana och avslappnade former. Även om skvallret ibland tar överhand utbyts idéer, perspektiv och argument på ett unikt sätt. Årets övning gav till exempel möjlighet för undertecknad att konstruktivt diskutera en ny borgerlig FN-politik med en centerpartistisk medlem av FN-förbundets styrelse och bistånd med en folkpartistisk riksdagsledamot.

Veckans bästa mingel var den så kallade Gotlandskvällen hemma hos biskop Lennart Koskinen. Inte bara för att Biskopsgårdens trädgård är så vacker utan för att Koskinens budskap är det enda jag bär med mig från årets upplaga av politikerveckan. Trots att jag är nyliberal och ateist var det stimulerande att lyssna till biskopens klingande finlandssvenska och nicka instämmande tillsammans med bland andra vänsterpartiets Alice Åström. Koskinen menade att samhället behöver tre sfärer för att fungera väl: torget, tornet och templet.

Det är svårt att inte hålla med honom. Utan torget, det vill säga marknadsekonomi, faller samhället sönder i brist på välstånd och mänsklig frihet. Och utan tornet, det vill säga fungerande politiska institutioner, kan rätten till liv och egendom inte garanteras. Att åtskilliga människor dessutom behöver en andlig dimension, templet, i sitt liv ska man inte sticka under stol med.

Om det spontana mötet är politikerveckans styrka så är särintressena som högljutt pockar på uppmärksamhet för sin egen agenda dess svaghet. Seminarier och övningar är inte riggade så att det ska bli en öppen diskussion, utan snarare så att arrangörens snäva perspektiv ska få så starkt genomslag som möjligt. Det förutsättningslösa demokratiska samtalet får stå tillbaka för den politiska egennyttan.

Det kan tyckas vara bra att olika intressenter får tävla om allmänhetens, medias och politikernas gunst. Det är konkurrensen som är grunden inte bara i marknadsekonomin utan även i politiken. Men frågan är om det är ofarligt att den demokratiska processen anammar samma karaktär som marknaden.

I The Wealth of Nations från år 1776 skrev Adam Smith: “Det är inte på grund av välviljan hos slaktaren, bryggaren eller bagaren som vi får mat på bordet, utan för att det är i deras eget intresse.” Han visade att när det gäller produktion av varor och tjänster tjänar kollektivet på att varje individuell aktör ser till sina egna intressen. Bristen på begränsningar för den ekonomiska tillväxten gör affärer till ett plussummespel. Om någon inblandade part inte anser sig vinna på en affär blir den inte av. Grunden är att deltagandet är frivilligt.

Inom politiken är det precis tvärt om. Systemet bygger på tvång. Och i stället för att vara en dynamisk process som skapar värde är politik konkurrens om en statisk mängd makt. Det är ett nollsummespel. Överenskommelser inom politikens sfär skapar inget mervärde, utan en åtgärd för att gynna någon minskar oftast någons annans frihet.

Särintressenas dominans i Almedalen, inte minst i form av LO-fack och myndigheter som lobbar på sina egna uppdragsgivare, är en tydlig illustration. De flesta som är på plats i Visby vill förmå politiker att vidta åtgärder som är till särintressenas nytta, men som innebär ökade kostnader för andra, oftast skattebetalarna. Av de hundratals evenemang som äger rum under årets politikervecka handlar en försvinnande liten del om att det behövs mindre politik. Merparten kräver mer offentliga åtgärder, direkt eller indirekt. Det är på detta sätt som den stora staten växer fram.

Till sin form är Almedalsveckan ett fantastiskt arrangemang som möjliggör spontana möten och samtal. Men när det gäller dess innehåll vill jag lyfta ett varnande pekfinger. Kort sagt: politikerveckan behöver mer av tänkare som Koskinen. Inte bara för att det skulle vara mer givande att gå på intressantare seminarier, utan för att vår demokrati skulle må bra av det.
–
Fredrik Segerfeldt
Medlem i Svensk Tidskrifts redaktionsråd