Mer folkvalda än försvar i Sälen

Det märks att det är valår, och kanske tog det sin egentliga början på Folk och Försvars Rikskonferens i veckan. Konferensen var knökfull och de folkvalda dominerade, både på scen och i publiken, konstaterar Amanda Wollstad.

Ändå anades en konsensus som inte präglat försvars och säkerhetspolitiken på länge – alla tyck eniga om att mer pengar behövs. Av förra årets ”anslagsbingo” märktes föga, trotts att ingen tycks riktigt enig om hur mycket pengar som behövs eller när.

Den stora konfliktlinjen skar istället rakt genom det socialdemokratiska partiet, som inte kan enas om vare sig hotbildsanalys eller nedrustningsavtal. Stefan Löfven minde mest om en hunsad familjefar när han tog sig igenom sitt tal på slak lina för att inte råka ta ställning mellan Margot och Peter. Inte utan att man tyckte synd om honom, men han är ändå statsminister – att hålla ihop regeringen borde vara en av hans huvuduppgifter.

Istället fick Peter Hultkvist försöka gjuta olja på de försvarspolitiska vågorna och delade ut såväl kängor till sina socialdemokratiska företrädare som beröm till sina borgerliga motparter. Medlare är kanske inte en roll som egentligen ligger för honom, men han klarade sig oväntat väl så länge han fick hålla sig till manus. Frågestunden var dock inte lika harmonisk.

De klarast lysande stjärnorna rent retoriskt, om än knappast i knivskarp konkurrens, var två: NATOs Generalsekreterare Jens Stoltenberg, som med sin sorglösa norska fick församlingens att förlåta honom för såväl spoilade TV-serier som envetet tjatande om att icke-medlemmar inte omfattas av NATO-skydd, och Moderaternas nyvalda partiledare Ulf Kristersson.

Den senare gav närmast intryck av amerikansk presidentvalskandidat, från den tiden det var en huvudsakligen positiv parallell, inte minst när han avslutade sitt anförande med att synbart helt uppriktigt att tacka de kvinnor och män som” försvarar Sverige och står upp för den västerländska demokratins ideal och för vårt sätt att leva”. När försvarsministern påföljande dag försökte sig på ett liknande retoriskt grepp lät det visserligen inte oärligt, men rejält obekvämt.

ÖB, som även i år uppträdde i uniform, önskade sig mer än någonting annat långsiktighet. Det nuvarande försvarsbeslutet sträcker sig till 2020, men planering för material och vapensystem sker på decenniers sikt. Därtill tornar materialberget upp sig vid horisonten, många både små och stora inköp har fått skjutas på framtiden när allt krut lagts på att göra förband krigsdugliga, och snart går det inte längre. 2020 är reserverna slut, förklarade Micael Bydén med all önskvärd tydlighet.

Förmodligen också tålamodet. Inte ens ÖB kan koka soppa på en spik, och den välvilliga stämningen blocken emellan är det fortfarande vad som krävs.