Mer libertarianism till kultursidorna

De senaste femton åren har ett antal författare och debattörer försökt koppla allt man ogillar till nyliberalismen. Kajsa Ekis Ekman ger uttryck för samma hållning, skriver Patrick Krassén, som önskar att fler lyssnade på vad dagens libertarianer faktiskt säger.

Finns det någon mening kvar i begreppet nyliberalism? Frågan aktualiserades tidigare denna vecka, genom en artikel av Kajsa Ekis Ekman i DN Kultur (”Nyliberalismen: Så funkar den”, 10/2). Ekmans beskrivning av ideologin – eller ”ideologin om en ideologi”, som hon uttrycker det – är till stora delar felaktig, eller bygger på angrepp på halmdockor. Men vissa poänger har Ekman, och med ett mer nyfiket och mindre konspiratoriskt angreppssätt hade texten till och med kunnat bidra till en initierad diskussion.

Redan i försöket att definiera nyliberalism rör Ekman till det. Nyliberalism är enligt henne först en ideologi, sedan ett slappt använt samlingsbegrepp för ”utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren”, för att sedan likställas med ungefär laissez faire-kapitalism. Från detta vänder Ekman till att inte alls sammankoppla den ekonomisk-politiska utveckling de senaste decennierna, som hon ogillar, med nyliberalism, tvärtom: ”Men det är knappast en ideologis fel. Det är mer adekvat att tala om en kapitalistisk motoffensiv.” Vad återstår då av nyliberalismen, efter det? Det är en ”dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi”, som lurar oss att tro ”att det är idéer som styr världen”.

När man läst så långt, tror man att Ekman förkastar idealism till förmån för materialism: att det är produktionssätt och materiell fördelning som styr idéerna, inte tvärtom. I nästa stycke vänder Ekman dock på klacken, och konstaterar: ”Det har ofta sagts att ideologierna är döda, men här bevisas motsatsen. I själva verket lider vår tids människor av en övertro på ideologi.” Artikeln avslutas med en uppmaning att ”analysera den riktiga kapitalismen”, eftersom ideologin är reserverad ”för massorna”.

Det är lätt att avfärda Ekmans hopkok som ännu en oinsatt, konfrontatorisk kulturartikel vars främsta syfte är att predika för de redan frälsta meningsfränderna. Men om man ska ta ideologi och idédebatt på allvar, förtjänar Ekmans artikel åtminstone några rader av seriös kritik.

Var står nyliberalismen i dag? Ekman har måhända rätt i sitt konstaterande att det bara finns en handfull personer i Sverige som fortfarande betecknar sig som nyliberaler. Men det huvudsakliga skälet till det är inte att intresset för ideologin har minskat, utan att ett annat begrepp – det engelska libertarian, som i allt väsentligt har samma innebörd – har börjat användas.

”Nyliberal” betraktas, av många libertarianer, som en relik från 90-talets globaliseringsdebatt; det doftar av Noam Chomsky, Attac, Naomi Klein, kravaller i Seattle och IMF-kritik. I debatten lever det kvar som ett skällsord, ett shorthand för allt man ogillar: stängning av kommunala badhus, statlig bailout av banker, effektivitetsmätning i offentlig sektors verksamheter, internationell handel, krig och indraget författarstöd skylls på ”nyliberalismen”. En strid ström av böcker de senaste femton åren har försökt koppla alla politiska och ekonomiska utvecklingslinjer man ogillar till nyliberalism.

Det är en slapp intellektuell hållning. Ekman ger uttryck för samma slappa hållning i sin artikel.

För det första bortser den halmdockebetonade kritiken mot nyliberalismen från dess ideologiska grunder. De klassiska liberala idéer som libertaranism/nyliberalism sprungit ur kläcktes inte på University of Chicago på 1960-talet, utan har en lång och rik tradition. Marknadsekonomins fördelar har varit kända och uttryckta sedan Adam Smiths tid, och genom många ekonomer och författare efter honom. För vidare insikter om de marknadsekonomiska idéerna kan man läsa om 1830-talets engelska frihandelsrörelse, Anti-Corn Law League, som verkade för avskaffade tullar – för att de med lägst inkomster skulle kunna få tillgång till mat billigare. Eller varför inte en statsskeptiker från tidigt 1900-tal som Albert Jay Nock?

För det andra är det lätt att glömma att de libertarianska idéerna ingalunda begränsas till ekonomin. Den personliga friheten är lika viktig, om inte än viktigare. För inspiration kan man läsa om österbottningen Anders Chydenius, som redan före Adam Smith, vid mitten av 1700-talet, argumenterade såväl för en fri marknadsekonomi som för en långtgående tryckfrihet. Ett mer nutida exempel, som Ekman hade kunnat informera sig om genom några enkla googlingar, är det tidiga 1990-talets nyliberala aktivister i Sverige, där rätten att bestämma över sin egen kropp, motstånd mot värnplikt och att hjälpa gömda flyktingar var centrala frågor. (Om detta kan man läsa mer i t.ex. Mattias Svenssons artikel ”Nyliberal revolution”, Voltaire nov/dec 2007, tillgänglig här.) Hela detta ”andra ben” hos libertarianismen, den individuella friheten, missar Ekman, medvetet eller omedvetet.

För det tredje sker en utveckling av libertarianismen som politisk filosofi, som nyliberalismens kritiker över huvud taget inte hänger med i. Libertarianismen må ha fått spridning genom ekonomer som Milton Friedman och Friedrich Hayek, som Ekman tar upp, men inom filosofin var den debatt om rättviseteorier mellan Robert Nozick och John Rawls som inleddes på 1970-talet viktigare. De senaste åren har beröringsytorna gentemot såväl mer egalitärt betonad liberalism/socialliberalism som anarkism utretts inom amerikansk forskning, genom bl.a. John Tomasis Free Market Fairness (Princeton University Press, 2012) och Michael Huemers The Problem of Political Authority (Palgrave Macmillan, 2012). På bloggen Bleeding Heart Libertarians skriver några av USA:s ledande libertarianska akademiker om olika ideologiska och filosofiska frågor.

En sista kritikpunkt, gentemot såväl Ekmans artikel som andra alster som hudflängt ”nyliberalismen” de senaste åren, är oviljan att faktiskt lyssna på vad libertarianer verkligen tycker och förespråkar. Libertarianer överlag är motståndare till statlig övervakning, bailoutstöd till företag (såväl biltillverkare som banker), krig, repressiv narkotikapolitik, diskriminerande lagstiftning, statligt bistånd, begränsad rörelsefrihet, inflatorisk penningpolitik, tullar och folkdomstolar.

Begreppet nyliberalism må kanske vara passé, men nog får det sägas finnas tillräckligt med ideologiskt stoff i libertarianismen för att fylla även en kulturskribents dagsverke.

Patrick Krassén arbetar som policyanalytiker på Svenskt Näringsliv och har tidigare bl.a. varit redaktör för tidskriften Liberal Debatt.