Mer merkligheter…?

Merkel är på väg ut efter 16 år vid makten i Europas mäktigaste stat. Den stat som dominerar beslutsfattandet i EU och sätter gränserna för vad som är möjligt att göra i vår del av världen.

Armin Laschet valdes i helgen till hennes efterträdare som ordförande för CDU. Det sågs som en röst för fortsatt mittenpolitik – ”Keine Experimente” skulle den tidigare kanslern Adenauer ha formulerat det. Många ser det också som en seger för en framgångsrik politik driven av en stark kvinna, uppvuxen i ett prästhem i det dåvarande DDR. Frågan är bara om det varit så framgångsrikt, varken för Tyskland eller Europa – eller ens för kristdemokratiska CDU?

Segern för Laschet var knapp – övervikten var ungefär 52 procent mot 48. Snarare en seger i stil med de som ”landslide” Lyndon B Johnson brukade prestera i Texas. En seger men knappast övertygande. Med den skillnaden att Laschets seger inte byggde på valfusk. Om väljarna fått avgöra saken hade högeralternativet Friedrich Merz antagligen vunnit. Många saknar det gamla pålitliga, kristdemokratiska och borgerliga CDU – både bland aktiva och väljare. Många av de delegater som röstade i lördags får sin lön från partiapparaten – kanske inte så konstigt att  de röstade för trygg försörjning, istället för att välja en mer riskabel satsning på ideologi och visioner.

Merkel ärvde ett krisdrabbat CDU som hanterade korruptionsskandaler och skiftet efter epoken Kohl. Då låg unionspartierna på drygt 40 procent i opinionsmätningarna. Nu ligger de på drygt 30. Ett viktigt mål, inte minst för Franz-Josef Strauß bayerska CSU, var att hålla rent till höger. Det skulle aldrig ges plats åt ett livskraftigt högeralternativ till CDU/CSU. Väljarna skulle uppleva unionspartierna som tillräckligt tydliga för att inte attraheras av ytterkantsalternativ. Idag finns AfD som ett alternativ till höger både i förbundsdagen och samtliga delstater. Ett parti som började som ett professorernas uppror mot den gemensamma valutan men idag är en blandning av sansade högerkritiker av misslyckad integrationspolitik och politisk korrekthet och extremister. AfD är ingen merit för Merkel.

Mittenlinjen har gett nya väljare men också orsakat motsvarande förluster till höger. Samarbetet med socialdemokratiska SDP har gett evig makt för Merkel men kostat mycket i form av borgerliga reträtter och ständiga kompromisser. Det bästa i föregångaren Gerhard Schröders program för ett mer modernt näringsliv – genomfört av SPD tillsammans med Joschka Fischers De Gröna – har successivt rustats ned, samtidigt som det sämsta med Gerhard Schröder – det öppna stödet till Putins diktatur – har fått leva vidare i form av stöd till gasprojektet Nordstream och en alltför passiv linje mot ryska brott mot folkrätten.

Det är svårt att komma på en enda stor borgerlig reform som kommit till under Merkels år vid makten. När CDU/CSU under en tid styrde med FDP gjorde Merkel allt hon kunde för att blockera de liberala regeringskollegornas krav på reformer av näringslivet och lägre skatter. FDP var inte alltid så smidiga, men motståndet var orimligt hårt och konsekvent.

Mats Svegfors drev under 1990-talet en entusiastisk kampanj för att utnämna Ingvar Carlsson till en  ”återtågets hjälte”. Hans dåvarande engagemang motsvaras endast av den idag bedrivna kampanjen för public service. Det skulle vara särskilt ädelt att genomföra reformer som man själv aldrig tidigare förespråkat. Lite som de franska socialisternas stöd till EUs inre marknad. Merkel kanske också passar som mottagare av samma hedersbetygelse? Frågan är om den är något att vara stolt över? Ett parti bör vara något mer än en maktapparat, som dessutom kan försörja ett antal kamrater och allierade. Ett parti borde ha en själ.

Merkel har fått mycket beröm för sin förmåga att hantera kriser. Ännu bättre hade varit om de kunnat undvikas. När den gemensamma valutan var nära att kollapsa gjorde Merkel Tyskland – åter igen – avskytt i Grekland. Det halvfärdiga systemet överlevde till slut med hjälp av kompromisser, som inte löste de inneboende motsättningarna, mellan de centralistiska drömmarna i Bryssel och det Europas väljare faktiskt är beredda att gå med på. Nästa kris kommer förr eller senare.

Invandringskrisen 2015 var en konsekvens av att ansvarslösa politiker inte orkade förebygga de problem som till slut tvingade fram en vändning, i både Tyskland och Sverige. Här visade Merkel varken prov på kompetens eller förutseende. Hennes uttalanden om öppenhet framstår i efterhand mer som ett sätt att abdikera än att lösa problem. Det visade sig omöjligt att utan omfattande reformer av systemet, fortsätta att släppa in så många nya människor i Europa.

Internationellt är Merkels Tyskland knappast ett föredöme. Många är säkert glada för att Bundeswehr inte sprider samma skräck i Europa som tidigare tyska arméer, men det borde finnas ett mellanläge mellan hot och åtlöje. Tysklands fartyg, flygplan och pansarvagnar tillbringar mer tid i verkstäder än på övningar. Satsningarna på försvaret ligger långt under NATOs mål på två procent av BNP. De tyska insatserna i Afghanistan var förknippade med pinsamt många restriktioner. Tyskland lever på intet sätt upp till sitt ansvar som Europeisk stormakt, med ambitioner att påverka sin omvärld. Oviljan att gå emot Ryssland och Kina är en del av samma mönster. Tyskland låtsas som om internationell politik mest handlar om handel. Det är inte sant.

De vackra orden om solidaritet med Israel och det judiska folket motsvaras inte heller av någon motsvarande praktisk politik. Löftet att slå vakt om Israels självständighet har ingen förankring i verkligheten. Berlin driver en ungefär lika antiisraelisk politik som Stockholm. Förbundsrepubliken hade under ett antal år en FN-ambassadör som anklagades för att vara en av den judiska statens mest konsekventa och militanta fiender.

Nixon kunde åka till Kina eftersom han hade ett grundmurat förtroende som antikommunist. Huruvida det var rimligt kan diskuteras, men det gav utdelning i konflikten med Sovjetunionen. Armin Laschet kanske kommer att kasta åt högeroppositionen inom CDU ett och annat köttben. Dels för att hans tydliga mittenposition gör det lättare att kompromissa, utan att beskyllas för svek mot Merkels linje i media, dels för att han inser att partiet behöver en bättre balans mellan idépolitik och politisk administration. Dessutom måste han också se att partiet blöder i de nya förbundsländerna, i det gamla DDR. Där klarar inte ett CDU utan en tydlig bas i idéer och värderingar konkurrensen med ett redan väl etablerat AfD.

Veckan innan CDU valde Armin Laschet till partiledare, presenterade den tyska regeringen ett förslag till könskvotering i bolagsstyrelser. Det kändes dess värre som en väldigt tydlig symbolik. Fackföreningarna har redan en mycket stark ställning i tyska företag. Nu ska alltså regeringen även styra vem som ska få sitta på de platser som bolagens ägare faktiskt fortfarande får tillsätta.

Angela Merkel är förvisso ett politiskt proffs. Hon är erkänt bra på att hantera kriser och på att koka ihop kompromisser i trängda lägen. Vad hon egentligen ville med sin politik är betydligt svårare att reda ut. Reagan och Thatcher lyckades inte permanent vända trenden mot högre skatter och mer statlig styrning av våra liv, men de försökte åtminstone. Dessutom räddade de västvärlden från undergång. Merkel påminner mer om den franske presidenten Jacques Chirac, förutom ölet och förkärleken för asiatisk konst. Chirac verkar inte ha haft en enda egen politisk idé, men var också verkligen ett politiskt djur och alltid lika imponerande som kampanjpolitiker. Egentligen var hans dröm att bli VD för Air France. Förutom några tal om nationens historiska skuld och ett fantastiskt muséum nära Eiffeltornet – vad blev det kvar efter Chiracs tid vid makten? Merkels arv kommer med tiden att allt mer likna sin franske kollegas, de många övriga olikheterna till trots. Låt oss hoppas att Armin Laschet önskar sig ett bättre öde.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun