Meritokratins baksida

Det finns saker som faktiskt verkar relativt enkla att hantera – innan man går på djupet och studerar detaljer och praktiska, och opraktiska, konsekvenser. Meritokrati är ett bra exempel, skriver Mats Fält.

Nästan alla är för meritokrati. Nästan ingen förespråkar motsatsen. Däremot händer det att konsekvenserna ifrågasätts, mest på ett mer filosofiskt plan. Vilka signaler sänder ett samhälle ut som hävdar att det mesta bygger på saklig utvärdering av meriter? Mest grundläggande är att om systemet fungerar så har de som har välbetalda jobb med intressant innehåll gjort sig förtjänta av dessa. Så långt är allt bra. Problemet är att de som misslyckas i tävlingen om status, pengar och lycka bör skylla sig själva. Det finns inte så mycket att skylla på om det verkligen är sakligt bedömda meriter som fällt utslaget. I ståndssamhället avgjorde ofta börd, i korrumperade diktaturer är det ofta kontakter och vid intagning till exklusiva universitet krävs det ansenliga ekonomiska resurser. I samtliga fall var det faktorer utanför den enskildes kontroll som ofta fällde avgörandet.

Fördelen med mindre strikt meritokrati är att det ibland uppstår en hälsosam blandning av olika människor inom företag och institutioner. Människor som har med sig varierande erfarenheter, geografiska bakgrunder och livsfilosofier till den plats där de ofta under många år ska tjäna sitt levebröd.

Den amerikanske debattören Charles Murray har konstaterat att elituniversiteten har drabbats av de negativa konsekvenserna av meritokrati – numera avviker få studenter från normen, de är extremt intelligenta och ligger politiskt långt till vänster. Avståndet mellan elevkåren och genomsnittsamerikanen har aldrig varit större. Tidigare kunde söner till bilhandlare och döttrar till storbönder från Mellanvästern köpa sig platser med pengar eller via kontakter, det är mycket svårare idag. De här eleverna klarade sig för det mesta ganska bra trots en svagare akademisk bakgrund. Framför allt gav de institutionerna en viss markkontakt. I de här kretsarna var det inte självklart att ta marxistisk samhällsanalys och identitetspolitik på blodigt allvar, de orkade till och med ibland protestera.

När USAs universitet ska arbeta för bredare rekrytering snarast förstärks de negativa effekterna. Många duktiga studenter från minoritetsgrupper hamnar fel och får svårare än nödvändigt att klara sina studier, de skolor där de kvoteras in har för höga krav. Dessutom är det ett problem i sig att deras kollegor ofta utgår ifrån att de tagits in trots, inte på grund av, sina betyg vilket skapar motsättningar.

När betyg ska kompletteras med personliga brev och beskrivningar av visioner och aktiviteter utöver studier missgynnas ofta asiatiska studenter. De är mycket framgångsrika i skolan men har inte alltid samma prioriteringar som sina progressiva konkurrenter. De asiatiska eleverna har studerat intensivt och på ledig tid hjälp till i familjens företag – inte demonstrerat för ökad invandring eller ifrågasatt det kapitalistiska systemet. Deras personliga brev refuseras på grund av vad som ses som bristande samhällsengagemang. Här försvinner ännu fler av de elever som skulle kunnat bidra till ökad mångfald och mer markkontakt. Istället ökar klyftan mellan den akademiska världen och den andra, den där de flesta av landets invånare lever sina mer vanliga liv.

I Sverige var jakten på meriter från föreningslivet tidigare ett exempel på samma fenomen. En regel som infördes för att bredda rekryteringen till universitet och högskolor blev ytterligare ett redskap för de som redan dominerar institutionerna att ytterligare stärka sin ställning. Den aktuella diskussionen om inkvotering av etniska grupper inom bland annat media riskerar att få liknande effekter.

Det är den sämsta formen av meritokrati – ett system som ger de som misslyckas dåligt samvete samtidigt som alla vet att det faktiskt inte handlar om meritokrati på allvar. Slagorden leder till något annat än rättvisa och transparens.

Vad blir då slutsatsen? Rimligen att den bästa lösningen är ett liberalt samhälle som låter företag och institutioner sätta sina egna regler, med utgångspunkt från lokala förhållanden och egna idéer om vad som är rättvist och bäst för verksamheten. Det finns många sätt att välja ut elever eller rekrytera personal, inte en given överlägsen lösning för allt och alla.

Ett samhälle som både tolererar och uppmuntrar olika lösningar ger också fler chansen att lyckas. Det finns många exempel på människor som trots akademiska misslyckanden utvecklat vetenskapen och andra som gjort osannolika karriärer som inte följt någon byråkratisk logik. Det är viktigt att vi inte stänger dörrar och blockerar vägen framåt för människor med energi och kreativitet.

Ett tydligt exempel på misstag är när kommuner och vårdföretag gör gymnasial vårdutbildning till ett absolut krav för att få arbeta med vården av äldre och funktionshindrade. Många ungdomar som skulle passa utmärkt för de här uppgifterna missar chansen att prova om det här är deras plats i livet. Ett vikariat, som kollega till andra med mer erfarenhet, kan vara vägen till en karriär – eller en viktig livserfarenhet.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun