Indiens ekonomiska utveckling

INDIENS
EKONOMISKA UTVECKLING
Av fil. mag. JIIA RTIN S. ALLWOOD, Stockholm1
EFTER C. J . L. Almquists skrift med samma namn är det brukligt
att tala om »den svenska fattigdomen». Vad som menas med
fattigdom är inte lätt att säga. Om man som ett index på fattigdomen
tar den årliga inkomsten genomsnittligt för varje medborgare
har man däremot skäl att tala om »den indiska fattigdomen».
En mängd olika uppskattningar ha gjorts av den indiska nationalinkomsten;
vi citera här några av de mest kända (gjorda av såväl
pro- som antiengelska observatörer) :
Författare År
Dadabhai N aoroji ……. .. …. ………. .. … 1870
Lord Curzon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1900
Wadia och Joshi ……………………….. 1913-14
Shah och Khambata …. . .. .. ….. . …… … . 1921- 22
Findlay Shirras .. … ………. .. …………. 1922
Visvesvarya . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1922- 23
Inkomst per år
30 kr.
45 ))
66 ))
100 ))
174 ))
123 ))
Under perioden 1913-1921 hade priserna i Indien stigit med 80
procent (jämför motsvarande utveckling i Sverige), vilket delvis
förklarar skillnaderna mellan förkrigsuppskattningarna och de,
som gjorts efter kriget. Penningvärdet föll i Indien liksom överallt
på grund av kriget. Man hör ofta en sterotyp fras om »Indiens
sagolika rikedomar», men en blick på de ovan angivna siffrorna
är tillräcklig för att man skall förstå, att enbart naturrikedomar
betyda i och för sig inte välstånd. Indien har väldiga rikedomar
i sin jord, men landets invånare ha så gott som ingen nytta av dem.
Som ett resultat av en hart när otrolig ekonomisk laisser-faire
politik finner man i Indien en levnadsstandard så låg, att den knappast
ens kan kallas standard. Västerländska begrepp förmå ej fatta
Indiens ekonomiska tillstånd; för flertalet indier är »nöd» och
»elände» den enda beskrivningen.
1 Det kan nämnas att författaren studerade i Indien och särskilt vid Tagores
universitet, Santiniketan, under åren 1938-1939. Red. av Svensic Tidslcrift.
113
.Llfartin S. Allwood
Till jämförelse kan nämnas, att nationalinkomsten per person j
J apan beräknats till 406 kr., i Tyskland till 951 kr., i Frankrike
till 953 kr., i England till 1,638 kr., i Kanada till 1,902 kr. och
U. S. A. till 3,079 kr.
Indien med sina något över 100 kr. per invånare i årsinkomst har
alltså en levnadsstandard som är fyra gånger lägre än J apans och
trettio gånger lägre än Förenta staternas. Det är knappast förvånande,
att man inte hos gemene man i Indien påträffar de hygieniska
anordningar sådana författare som Miss Mayo efterlysa i
”Mother India” !
Ungefär 70 procent av befolkningen eller 245 miljoner människor
leva av jordbruk och dess binäringar. Den industriarbetande befollmingen
har angetts till 10,3 procent eller ungefär 35 miljoner.
Emellertid anmärka Jathar och Beri två av Indiens främsta nationalekonomer,
att endast 1,5 procent av befolkningen har sitt
förvärvsarbete inom organiserad industri. Resten sysslar med
halvindustriellt arbete, hemvävnad o. d., i nära samband med
jordbruket i de tallösa indiska byarna. Till de 245 miljoner, som
direkt bero av jordbruket, kunna alltså läggas ytterligare 30 miljoner,
som till hälften bero av jordbruk och till hälften av hantverk
och mindre industrier.
Professor N. G. Ranga är den indiska bonderörelsens ledare och
betraktas allmänt som den störste nu levande experten på indiska
bonde- och lantbruksfrågor. I hans bok ”The Modern Indian
Peasanb ingår en beskrivning av den indiske jordbrukarens levnadsstandard,
som förtjänar att anföras.
I kapitlet ,,sex öre om dagen” (Seven Pies a Day) påvisar professor
Ranga, att eftersom de indiska lantbrukarnas samlade inkomst
per år utgör något över 9,500 miljoner kronor och deras antal
något över 275 miljoner, medelinkomsten per person blir c:a 45 kr.
per år. Men den indiske bonden får inte förbli i besittning av denna
minimala årsinkomst. skuldsättningen på den indiska landsbygden
är ett olidligt gissel. Var person har i genomsnitt en (ofta ärvd)
skuld, för vilken en ränta av i bästa fall12 procent måste betalas
till ockrarna. De indiska lantbrukarnas sammanlagda skuldsättning
uppgår enligt Banking Enquiry Oommittee till1,500 miljoner
kronor med c:a 14 kr. per person i räntebörda. Om man nu drar
dessa 14 kr. från de 45, återstår en bruttoinkomst per år per person
av c:a 30 kronor fria från skuldräntor. Det är av dessa pengar
’ Intro. to Economics, Part Two, Elements of Indian Economics. Madras, 1936.
114
Indiens ekonomiska utveckling
bonden skall betala sina skatter, arrenden och avgifter samt livnära
sig under ett helt år.
De skatter och avgifter den indiske bonden betalar fördela sig
på »Land Revenue» (kronoskatt) med 1,200 milj: kr., på tullar och
saltskatt med 710 milj. kr., på rusdrycksskatt från lantbrukarna
med 140 milj. kr., på avgifter till chowkidaris (uppsyningsmän)
med 36 milj. kr., på försäljningsavgifter med 60 milj. kr. och på
kommunala utskylder med 220 milj kr., tillsammans 2,366 milj. kr.
Dividerar man denna skattebörda med antalet lantbrukare blir
resultatet att var och en får betala ungefär 9 kronor i skatter och
avgifter, eller 20 procent av bruttoinkomsten. För den indiske
bonden återstår något mer än 20 kr. per år till de dagliga utgifterna.
Detta ger en dagslön av 10 öre per dag, då räntorna betalts,
och 6 öre per dag, då skatterna betalts.
Professor Ranga vänder sig med förklarlig bitterhet mot den
administration, som kunnat tillåta att ett sådant tillstånd fått uppkomma
(sid. 61) :
»Någon kanske undrar varför man skulle göra sig så mycket besvär
med att genom en labyrint av statistik och vägningar av antaganden
utarbeta ett mått på den indiske bondens fattigdom, när bevisen
överflöda: utsvultna arbetares gestalter, undernärda bönder och svälten
på frammarsch över hela landsbygden. Men varken regeringen
eller våra experter vilja tro sina ögon eller viskningarna i deras öron.
De vilja ha ett ekonomiskt mått på ekonomiska förhållanden. Härav
följer regeringens vägran att erkänna hungersnöd i något distrikt,
såvida inte arbetarna äro redo att skynda till dess reservarbeten och
arbeta där i den glödande s.olen tio timmar om dagen i stenbrotten
för åtta öre var. Regeringen skryter med sina framgångar i kampen
mot hungersnöd och massdöd på grund av svält men den struntar i
det faktum att miljoner dö av lunginflammation och influensa på
fjorton dar under dessa hektiska dagar.»
Eftersom kostnaden för underhåll av c-klassfångar i fängelserna
i Madras är omkring 15 öre om dagen, eller dubbelt så mycket som
lantarbetarens medellön, är det enligt Ranga »ett under att så få
människor söka skydd i fängelserna, som ha det relativt mycket
bättre ställt.»
En verklig försämring synes ha inträtt i den indiske lantbrukarens
ställning under de senaste femtio åren. Nominallönen har
gått upp, men denna stegring uppväges väl av penningvärdets fall;
reallönen synes ha sjunkit. I mitten på förra århundradet bodde
40 procent av Indiens befolkning i städer och 60 på landsbygden.
På grund av den enorma befolkningsökningen har antalet bönder
115
9- 4~1~9. Svensic Tidskrift 1942.
Martin S. Allwood
relativt sett ökats utan ökade utkomstmöjligheter. Till råga på
olyckan äro de indiska arvslagarna sådana, att jordegendomarna
styckas upp undan för undan i allt mindre och mindre lotter, så
att en jordbrukare numera enbart på grund av för liten areal på
sin mark omöjligt kan få lantbruket att bära sig.
Undersökningar ha visat, att i byn Bairampur i Punjab i Nordindien
34,5 procent av jordbrukarna hade mer än 25 olika jordbitar
var. En undersökning av 2,397 byar i Punjab avslöjade att 17,9
procent av lotternavoro under 40 ar, 25,5 procent voro mellan 40–
120 ar, 14,9 procent voro mellan 120-200 ar och 18,o procent voro
mellan 200–400 ar.
Alltså icke mindre än 76,3 procent av lotterna under 400 ar. Från
Sveriges historia känna vi vilka olägenheter en sådan ägospridning
innebär; ett skifte torde vara en överhängande nödvändighet i
Indien. För närvarande äro brukningsdelarna i stora delar av
Indien- framför allt i Bengalen-så små, att jordbrukarna endast
kunna få arbete på sin jord under sex månader av året. Det
återstående halvåret få de gå sysslolösa. Under sin påtvingade
arbetslöshet bli de mer benägna att lyssna på extrem politisk propaganda,
och det är ingen tillfällighet, att kommunisterna i Indien
ha sitt förnämsta stöd i Bengalen.
Den del av befolkningen, som har sitt förvärvsarbete inom industrien,
sönderfaller i två kategorier: a) arbetare inom storindustrien
och b) arbetare inom småindustri och hantverk, vanligen
i byarna.
År 1933 hade Indien 8,452 fabriker som sysselsatte 1,403,212 arbetare.
Som ansvariga för dessa industrier stodo vid samma tid
ungefär 8,000 i Indien inregistrerade aktiebolag samt 911 aktiebolag
inregistrerade utom landet.
Indiens ojämförligt viktigaste industri är bomullsindustrien, som
igångsattes i Bombay i mitten på 1800-talet och fortfarande har sitt
centrum i denna stad. Under förra världskriget utvidgades bomullsindustrien
avsevärt på grund av armens behov av uniformer,
och detsamma torde vara fallet under den nuvarande världskrisen.
Å andra sidan har den indiska bomullsindustrien lidit två stora
avbräck: genom förlusten av den kinesiska marknaden samt genom
kraftigt ökad japansk konkurrens. (Importen av bomull till Indien
utgjorde 1935 20 procent av det totala importvärdet.) Den indiska
bomullsindustrien kan numera tillgodose så gott som hela det indiska
behovet av bomullsvaror med hjälp av hemindustrin, som
svarar för 25 procent av det bomullstyg, som förbrukas i Indien.
116
Indiens ekonomiska utveckling
En annan indisk storindustri är tillverkningen av jute, som påbörjades
i Bengalen år 1855. Även denna industri kom upp sig
genom det förra världskriget, då miljoner sandsäckar vid alla fronter
tillverkades av bengaliskt jute. Ar 1881 hade Indien 21 jutefabriker,
som sysselsatte 38,000 arbetare, medan denna industri
numera sysselsätter 276,000 arbetare i 103 fabriker. 90 av dessa
fabriker ligga inom ett område med 50 kilometers radie med Calcutta
som centrum. Indien har så gott som monopol på tillverk·
ningen av jute, men industrien finansieras och skötes nästan uteslutande
av europeiska kapitalister.
Järn och stålindustrien är givetvis nyckeln till Indiens industrialisering.
Den daterar sin uppkomst frän 1874,dä the Barakar Iron
W orks startades vid Jhariakolgruvorna i Bengalen. Nästa viktiga
steg i den indiska järnindustriens historia var bildandet av det
världsberömda Tata Steel and Iron Company, som påbörjade sitt
arbete 1911 i staden J amshedpur, som numera är en riktig bikupa
för allt som har med tillverkningen av stål, järn och plåt att göra.
En jämförelse mellan Sverige och Indien för vissa järn och stålprodukter
kan vara av intresse.
Produkt
Järnmalm (1938)
Tackjärn »
Stål
Indien
1,850 (tusen ton)
1,576 ))
982 ))
Sverige
8,500 (tusen ton)
713 ))
972 ))
Indien passerade Sverige i produktionen av stål 1938, efter att
tidigare ha legat betydligt efter. För det pågående kriget torde
den indiska stålproduktionens utveckling vara av största betydelse.
Bomull, jute och stål äro de viktigaste tillverkningarna inom
Indiens industri. Efter dessa böra läderindustrien, de kemiska
industrierna samt pappers- och tändsticksindustrien nämnas.
På grund av att engelska militära myndigheter är 1860 införde
västerländska garverimetoder för armens behov och startade en sadelfabrik
i Cawnpore (i gangesdalen) har denna stad kommit att
bli Indiens lädercentrum, ett slags orientaliskt Örebro. Liksom så
många andra indiska industrier kom även denna upp sig under det
första världskriget, då the Indian Munitions Board beställde stora
kvantiteter skor och stövlar härifrän till de allierade armeerna
jorden runt.
Inom de kemiska industrierna är det särskilt svavelsyretillverkningen
som gått framåt under tjugo- och trettitalen. Meddelanden·
under det nu pågående kriget ge vid handen, att en kraftig utvidgning
äger rum på detta område.
117
Martin S. Allwood
Den indiska pappersindustrien uppstod 1870, då Ballyfabrikerna
igångsattes i närheten av Calcutta. 1935 fanns 10 pappersfabriker
i Indien, varav fyra i Bengalen och tre i Bombay. Som råvara
använder man sabaigräs, som växer rikligt i Nordindien; vid vissa
fabriker använder man också bambumassa.
Slutligen kan nämnas att Indien numera är så gott som självförsörjande
vad cement beträffar. 1935 producerades inom landet
764,000 ton och importerades endast 67,000 ton. En indisk tändsticksindustri
har uppstått, som framgångsrikt konkurrerar med
den svenska industriens dotterbolag.
För att i någon mån hjälpa upp sin miserabla belägenhet ha indiska
jordbrukare och industriarbetare tillgripit två från västerlandet
importerade metoder.
En fackföreningsrörelse har uppstått och är stadd i snabb utveckling.
1935 hade 138,000 arbetare organiserat sig i fackföreningar;
1938 hade deras antal stigit till254,000. Regeringen genomförde 1926
en lag om fackföreningar, varvid arbetarnas rätt att organisera
sig erkändes. Emellertid är den indiska fackföreningsrörelsen inte
på långt när så slagkraftig som den kunde vara. Jathar och Beri
anföra en del orsaker till detta:
»Ledningen av de indiska fackföreningarna ligger fortfarande till
stor del i händerna på folk från medelklassen, som, ehuru de säkert
ha goda avsikter, icke alltid förstå arbetarklassens behov och svårigheter.
stundom händer det att de ha politiska och andra motiv vid
sidan om arbetarnas välfärd. En annan svaghet i den indiska fackföreningsrörelsen
är att arbetskraften i de flesta av våra industriella
centra är heterogen till sin karaktär: arbetarna komma från olika
platser, tala olika språk, bekänna sig till olika religioner o. s. v. En
effektiv samordning är under sådana förhållanden ytterligt svår.
Allmän analfabetism bland arbetarna är ett annat allvarligt handikap.
Och slutligen måste vi nämna den indiska arbetskraftens
fluktuerande karaktär. Även om arbetaren förblir mer än ett år i
staden efter att ha lämnat sin by, arbetar han inte nödvändigtvis i
samma fabrik utan byter företagare ett flertal gånger.»
De indiska arbetarledarna själva anse, att fackföreningsrörelsens
svårigheter snarare bero på kongresspartiets konservativa inriktning.
Gandhi och de andra kongressledarna vilja inte erkänna arbetarrörelsen
som en integrerande del av den nationella rörelsen,
·utan gå med på regeringens avvärjande politik. En radikal arbetarledare,
B. T. Ranadive, skriver 1939 i tidskriften National Front
(under rubriken »Indiens proletärer vakna upp»):
118
Indiens ekonomiska utveckling
»Från sin första begynnelse efter det förra världskriget har fackföreningsrörelsen
i Indien växt till en väldig massrörelse som bereder
imperialismen och de kapitalistiska intressena sorg och oro. På tjugo
år har dess oemotståndliga appell gått ut till varje fabrik, gruva och
verkstad. strejkernas häpnadsväckande siffror äro ett mått på dess
växande omfattning, soin går genomsnittsindiern förbi. Mellan 1921
och 1938 deltogo inte mindre än 307,000 arbetare om året i strejkaktioner.
Antalet förlorade arbetsdagar är lika häpnadsväckande, och
antyder strejkernas ihållande och envisa art. Mellan 1921 och 1927
förlorades 5,776,000 dagar varje år; mellan 1928 och 1938 förlorades
6,987,000 dagar, ehuru genomsnittsantalet strejker var mindre. Enbart
under året 1937 förlorades 8,983,000 arbetsdagar. Arbetarnas motstånd
är inte längre kortlivat. strejker som sträcka sig över två eller tre
månader ha blivit vanliga. Arbetarna kämpa desperat och ge sig
endast då de blivit slagna i grunden eller vunnit framgång.»
Ranadive anser, att fackföreningsrörelsen i Indien alltmera blivit
en rörelse för att säkra den fria föreningsrätten. Mellan 1921
och 1930 utkämpades således nästan 30 procent av strejkerna om
frågan om rätten att avskeda arbetare, d. v. s. för vidmakthållandet
av arbetarnas enighet och föreningsrätt.
Även om den officiella statistiken upptar endast 254,000 fackorganiserade
arbetare i Indien, kan man dock säkert rälrna med
att dessa dra med sig ytterligare cirka 500,000 arbetskamrater vid
strejkaktionerna. Man kan alltså inte enbart uppskatta den indiska
fackföreningsrörelsens betydelse efter de officiellt registrerade arbetarnas
antal. Rörelsen besitter en dynamik, som med all sannolikhet
kommer att väsentligt öka dess inflytande både på kongresspartiets
politik och den centrala regeringen. Slutligen bidrar den
otvivelaktigt till att bryta ned kastväsendets skråindelning av samhället
och skapa en mera mobil intressegemenskap, anpassad efter
ändrade ekonomiska förhållanden.
Den andra metoden för att undanröja folkets ekonomiska misär
är kooperativ samverkan. Initiativet till de första kooperativa
föreningarna i Indien togs av en engelsman i Madras, Fredrick
Nicholson. Målet för den kooperativa rörelsen var att bekämpa den
enorma skuldsättningen på den indiska landsbygden genom att
förse bönderna med billig kredit. Nieholson började med sin propaganda
redan 1895. Huvudsakligen som ett resultat av denna
genomfördes 1904 en allindisk lag om möjlighet till kooperativa
föreningar, vilka snarast kunna betecknas som kreditkassor. För
att bilda en förening fordrades att tio personer ansökte om registrering;
alla tio måste tillhöra samma by eller samma kast eller
119
Martin S. Allwood
samma stad. Rörelsen växte rätt snabbt och en ny lag genomfördes,
som godkände kooperativa föreningar för inköp, försäljning, försäkring,
bostadsbyggande o. s. v. 1912 fanns det 8,177 sådana föreningar
med 403,000 medlemmar. Enligt senast tillgängliga uppgifter
(1934) var antalet kooperativa föreningar i landet 105,083.
De fördelade sig på lantbruksföreningar med 92,467, andra föreningar
med 11,124, centrala och provinsiella banker med 613 och
garantiföreningar med 879.
Rörelsen hade 1934 4,316,000 medlemmar med ett aktiekapital av
1,432,000,000 kronor (enligt J a thar och Beri). Emellertid tillgodoses
till och med i de modernaste provinserna – t. ex. Bombay –
endast 10 procent av lantbrukarnas kreditbehov genom den kooperativa
rörelsen.
Den hinduiska familjerätten med samägande och gemensam disposition
över ägodelarna jnom familjen gör indiern a priori kooperativt
inställd. Där kooperationen har anammats och utförts har
den också medfört goda resultat. Billig kredit har ställts tilllantbrukarens
och hantverkarens förfogande; dessa ha gjort stora
räntebesparingar. Ockrarnas monopol i byarna har brutits. Den
kooperativa bankrörelsen har minskat hamstrandet i byarna. Liksom
i Danmark har jordbruket organiserats kooperativt på flera
ställen. Jordbruksdepartementet har fått värdefull hjälp vid spridandet
av kunskap om bättre frösorter, redskap och boskapsraser.
Slutligen har den kooperativa rörelsen även i Indien bidragit till
att uppfostra medborgarna till ekonomiskt och socialt ansvar och
självstyrelse. Kooperationen i Indien har utfört en demokratisk
gärning, inte minst på de inhemska staternas territorium.
Det finns emellertid stora svagheter i den indiska kooperationen
trots dess sjudande aktivitet. Bristande punktlighet i betalningarna
och dålig kontroll förekomma och i många fall finns det mycket
litet sann samverkan; den individuella vinningens lockelse blir
övermäktig. Folkbildningen i Indien är för dålig för att en upplyst
kooperation ännu skall kunna fungera. Rörelsen genomgår för
närvarande en period av hälsosam självkritik och såväl officiella
som privata intressenter visa en ivrig önskan att bättra det som
brister. Man tycks inse, att regeringens jordbruksutskott har rätt,
då den uttalar, att »Om kooperationen misslyckas, försvinner det
jordbrukande Indiens bästa hopp»
En framställning av det indiska förvärvsarbetet och dess utsikter
skulle emellertid vara högst ofullständig utan ett omnämnande av
120
Indiens ekonomiska utveckling
den fundamentala åsiktsskiljaktighet som faktiskt råder bland de
ledande männen i landet om hur den framtida utvecklingen bör
gestaltas. Två motsatta uppfattningar kämpa rastlöst om herraväldet,
den ena ledd av Gandhi och den andra av västerländskt påverkade
nationalekonomer som Jathar och Beri.
Mahatma Gandhis uppfattning är i korthet den, att sysselsättningsproblemet
måste lösas före de tekniska problemen inom produktionen.
Det är inte mängden varor som är avgörande för
välbefinnandet, säger Gandhi, utan mängden sysselsättning. Hans
nationalekonomiska skola har fått namnet »charkhhaskolan», eller
spinnrocksskolan, emedan den anser, att den enda lösningen av
Indiens försörjningsproblem ligger i en renässans av de små producerande
enheterna, hemmet och byn. Hemindustri och småindustri
i byarna skall uppmuntras. I den utomordentligt fina gandhistudien
»Mahatma Gandhis Ideas» återger C. F. Andrews denna
riktnings program med Gandhis egna ord (sid. 160) :
»Låt oss anta, att bomullsfabrikerna utvidgas så att de tillgodose
hela Indiens tygbehov – kommer situationen för de svältande miljonerna,
om ytterligt väl behöver en stödindustri till jordbruket, att
på något vis förbättras’ Låt oss se. Vår tygkonsumtion i dag är 4,661
miljoner yards. För att tillverka denna kvantitet behövs ungefär
500 miljoner kilo garn. För att få 500 miljoner kilo garn behövs 11
miljoner spolar, och för att förvandla garnet till tyg 215,000 vävstolar.
Att sköta dessa 11 miljoner spolar och 215,000 vävstolar behövs på
sin höjd 600,000 arbetare. Detta innebär, att högst 2,500,000 människor
kan få sitt levebröd av denna industri. Fabrikerna och spinnrocken
är därför skilda storheter och tillåta ingen jämförelse.
Låt oss nu se hur många själar som kan få arbete, om samma kvantitet
tillverkas i våra hemindustrier. Tillverkningen av 500 miljoner
kilo garn skulle kräva minst 46,000,000 spinnrockar med en kapacitet
av cirka 11 kilo om året. Detta innebär att 46 miljoner människor
kulle utöka sin inkomst genom hemspinning.»
Gandhi tror inte på någon industrialisering av Indien i stor
skala. De naturliga förutsättningarna göra Indien till ett åkerbrukande
land, och enligt den store kongressledaren bör det så
förbliva. En av Gandhis närmaste medarbetare, chefen för hemindustriavdelningen
i Gandhis nya huvudstad W ardha, J. C. Kumarappa,
ser också en annan betydelse i fostrandet av hemindustrien
(i skriften Unemployment, 1938):
~Då vi nu funnit orsaken till arbetslösheten i vårt land och vet att
botemedlet ligger i att använda lokalt tillverkade varor måste vi gå
vidare och ta reda på, vilken tillverkningsmetod som ger den bästa
121
Martin S. Allwood
lösningen. Det finns två huvudsakliga metoder, den centraliserade
och den decentraliserade. Den centraliserade metodens väsen är koncentration
– antingen av rikedom eller makt. Men ett dugligt system
borde genom själva sitt verkningssätt fördela rikedomen rättvist.
Med centraliserade metoder måste distributionen bli konstlad även
om vi kan tillverka fler standardiserade artiklar. Med decentraliserade
metoder fördelar själva produktionsakten rikedomar och funktioner
automatiskt.»
Arbetslöshetens och den genom militärinkallelser maskerade arbetslöshetens
spöke har ju även på andra håll givit upphov till den
tanken, att en överrationaliserad produktion och ett övercentraliserat
tillhandahållande av tjänster (t. ex. sjukhusvård) medför faror
för det ekonomiska systemet. Men det konsekventaste motståndet
mot ekonomiska koncentrationstendenser torde vara att finna
i Indien, där charkhhaskolan oryggligt förfäktat den åsikten, att
fredlig sysselsättning är det primära och varumängd det sekundära
vid ekonomisk planering.
En jämförelse mellan Indien och Ryssland på denna punkt är
givande. Men förutsättningarna äro olika. I Ryssland har regeringen
haft makt att genomföra sammanslagning av jordbruken
till större kooperativa enheter, under det kongresspartiet i Indien
hittills inte haft en sådan makt. Den arbetslöshet i Indien, som
beror på ägospridning och för små brukningsdelar, har alltså ej
kunnat avhjälpas genom anlitande av samma metoder som i Sovjetunionen.
Behovet av en tilläggssysselsättning har i Indien framstått
som det primära. Vidare ha militära förberedelser i Indien
ej nödvändiggjort ett snabbt framskapande av tunga industrier
för krig. Den kapitalvaruproducerande industrien, som är en förutsättning
för den konsumtionsvaruproducerande, har i Indien ostört
fått ägna sig åt produktion av maskiner för fredsändamål, vilket
innebär att en mindre press på densamma förelegat. Det pågående
kriget kan möjligen åstadkomma en viss förändring här, men den
stora linjen torde förbli densamma som under mellankrigsperioden.
Charkhhaskolans teser sakna dock inte vedersakare. Jathar och
Beri t. ex. föra med kraft maskinskolans talan. I textboken Elements
of Indian Economics uppräkna de sju fördelar, som skulle
vinnas för Indien genom en snabb industrialisering. De äro:
l. Befolkningen skulle bli jämnare fördelad mellan olika yrken,
varigenom missväxt endast skulle beröra en mindre kategori än nu.
2. Industrialiseringen, om rätt skött, kommer att berika landet.
122
Indiens ekonomiska utveckling
3. skatteunderlaget hos folket stärkes, varigenom statens uppgifter
bli lättare att utföra.
4. Industrien ger utrymme för mera olikartade begåvningar och
kommer att göra folket intelligent, vaket och framåtsträvande.
5. Industrialiseringen kommer att skapa nya arbetstillfällen och
kommer att till stor del lösa medelklassens arbetslöshetsproblem.
6. Industrialiseringen kommer att skapa vanan att göra produktiva
investeringar och kommer att minska lagrandet i byarna.
7. Industrialiseringen har stor betydelse för landets militära
slagkraft.
De båda indiska nationalekonomerna sammanfatta sin uppfattning
i satsen: »Industrialisering är högeligen önskvärd för Indien.»
Motsättning mellan de båda indiska skolorna kan inte gärna vara
större. Pressen är dagligen fylld av argument och motargument i
frågan och fejden mellan åsiktsriktningarna rasar med oförminskad
styrka. De flesta av de nationalekonomer som avlagt sin doktorsgrad
i Europa ansluta sig till maskinskolan; D:r Kumarappa
är kanske det mest kända undantaget. Denna teoretiskt ekonomiska
fejd gör att det praktiska handlandet delvis paralyseras, då man
är osäker om hur framtiden verkligen kommer att te sig för Indien.
De stora krigen äro ju industrialiseringens viktigaste pådrivande
faktor, och den rent ekonomiska frågan övergår därför till en politisk
fråga, där Gandhis etiska pacifism står mot maskinskolans
krav på en nationell indisk arme. I den mån sådana värdepremisser
påverka handlandet, kan man tryggt påstå att den pacifistiska
riktningen omfattas av det stora flertalet aktiva indier; ett undantag
utgör J awaharlal N ehru, som allmänt väntas bli landets ickeofficielle
ledare efter Gandhi.
123