Det nutida sjövapnet

DET NUTIDA SJÖVAPNET
V AD som främst skiljer den operativa planeringen i dagens
sjökrig från gårdagens är föraktet för doktriner. V ad som främst
kännetecknar taktiken i dagens sjöstrider är den våldsamma,
koncentrerade, snabba attacken. Och vad som sätter sin starkaste
prägel, strategiskt och taktiskt, på hela det nya är flygstridskrafternas
hopsmältande i anfall och försvar med de gamla sjökrigsmedlen.
Se på krigs- och operationsplaneringen. Under förra· världskriget
stodo de mäktiga engelska och tyska slagflottorna emot
varandra i Nordsjön likt brottare, som tveksamt och försiktigt
efter alla konstens regler letade efter tillfälle till den stora uppgörelsen.
Först när den kommit till stånd skulle, enligt de gamla
lärosatserna, allt det goda, eller onda, som ett fritt disponerande
av havets vägar för handels- och militära transporter bjuder, falla
segraren till.
Vad sker nu~ Man går förbi det avgörande sjöslaget, hastar
fram på genvägar – mycket farliga enligt de gamla lärosatserna
-för att omedelbart skörda de frukter, som man eljest fått vänta
alltför länge på. Den tyska blixtoffensiven mot Norge med trupper
på stridsfartyg ända upp till polcirkeln över ett icke behärskat
hav mitt för näsan på Grand Fleet skulle en gammal strateg
energiskt hava skakat på huvudet åt. Flygstridskrafterna bidrogo
till att möjliggöra det, lika väl som de icke lyckades bidraga till
till att förhindra det. Kampen i Nordafrika föres av axelmakterna,
utan att de ha förbindelsevägarna över Medelhavet tryggade
– men av krigsrapporterna att döma kostar det dem mycket.
Flyget hjälper dem, men flyg- och sjöstridskrafter tära hårt på
strängen, som förenar de stridande med hemlandets baser. Kreta
togs utan sjöherravälde tack vare flygstridskrafter – och trots
flygstridskrafter – men betydande truppstyrkor kunde där liksom
vid Dunkerque räddas tack vare sjöherravälde-trots motpartens
luftherravälde. Japanerna störta fram mot sina geografiska mål
på öar och övärldar för att hinna bita sig fast innan problemet
Det nutida sjövapnet
om förbindelsevägarnas trygga behärskande börjar brännas. Flyget
nödvändiggör och ursäktar detta.
Flottorna ligga icke längre samlade i ett envist avvaktande på
uppgörelsen – de knytas upp och kastas ut i grupper eller fartygsvis
för att direkt gå på sjökrigets yttersta mål: framskjutning
av lant- och flygstridskrafter och kontroll av, genom kamp på,
havets färdvägar.
Se på taktiken. Inga regelrätta linjebataljer mellan samlade
tunga, lätta och lättaste fartyg- med svåra, medelsvåra och lätta
kanoner – i anhopningar, mer av fartyg än av vapen, såsom i
Skagerackslaget, vid Tsushima eller Trafalgar. Nu hopas mera
fulländade förstörelsemedel i form av grova projektiler, snabbskjutande
artilleri, torpeder, bomber i fartyg och flygplan, vilka
enskilt eller i grupper, blott följa en paroll i sin taktile fortast
möjligt på motståndaren, ös ut förstörelsemedel i massa, snabbaste
salvtakt, kraftkoncentration i kort stridsmoment och bort igen.
Ingen onödig respekt eller blyghet för motståndaren, på honom
med sådana förstörelsemedel som bita!
Flyget anger takten och har skapat en renässans för ett tidigare
högt värdesatt men under förra världskriget – i kampen mellan
stridsfartyg – föga uppmärksammat vapen nämligen torpeden.
Detta vapen har förut framburits av torpedbåtar och jagare samt
av ubåtar. Mot ytfartygen hade till förra världskriget sådana
motmedel och motåtgärder skapats, att de praktiskt taget endast
under mörker kunde göra sig gällande. Ubåten, som var den
viktigaste torpedbäraren under dager, hade så låg fart i undervattensläge
och möttes av en så målmedveten utveckling av motåtgärderna,
att den – ehuru fortfarande av största värde –
mödosamt får arbeta sig fram till resultat.
Nu träder flygvapnet in som torpedbärare och noterar uppseendeväckande
framgångar.
Första gången allmänhetens ögon öppnades för flygtorpedens
värde var genom det brittiska anfallet mot italienska flottan i
Tarantos hamn i november 1940. Genom en skicklig kombination
av bomb- och torpedflyganfall sänktes här ett och skadades två
slagskepp av torpeder. Dagen före anfallet lär man ha tagit bort de
torpednät, som förut använts för att skydda de större fartygen,
vilket, om det är sant, pekar på vad sorglöshet kan kosta under
ett krig och vad en god underrättelsetjänst betyder.
Den ensamt jagande jätten Bismarck, vars mäktiga kanoner
14
Det nutida sjövapnet
efter några få salvor i maj 1941 sänkte den ännu större men äldre
Hood i vattnen mellan Grönland och Island, fångas in av flyg,
göres genom flygtorpedträffar till krympling och kämpas sedan
ner med artilleri och torpeder från de mångdubbelt överlägsna
kampgrupper, som från alla håll skyndat till. Ovanför vattenlinjebältet
var det splitternya slagskeppet för starkt för alla de
slag av förstörelsemedel, som där kunde insättas. Det måste förgöras
genom stötar under bältet, genom torpeder från jagare och
kryssare. Först efter ett 10-tal torpedträffar slutade det sin korta
men stolta kämpalek.
Vad de japanska torpederna från flygplan ställde till i Pearl
Harbour, och vad andra vapen kunde skriva på sitt konto, vid
det perfekta överrumplingsdådet den 7 december 1941 vet man
icke ännu. Men man vet, att japanerna några dagar senare genom
ett skickligt genomfört kombinerat bomb- och torpedflyganfall
sänkte det alldeles nya slagskeppet Prince of W ales och slagkryssaren
Repulse. Bombträffarna torde ha spelat mindre roll
för slagskeppets undergång än de många torpeder, som uppgivas
hava träffat.
Torpeden från flygplan har ryckt fram i förgrunden vid bekämpandet
av de största fartygen, även om bomben fortfarande
är ett betydelsefullt förstörelsemedel – enligt förluststatistiken
dock icke mer framträdande än sjökrigets andra förstörelsemedel
– mot oskyddade fartyg.
Låt oss nu försöka att i stora drag städa upp sjökrigets taktik
och få fram några för vårt sjöförsvar vägledande synpunkter.
Vi få då först komma ihåg att det taktiska uppträdandet i anfall
och försvar är smidigt och befinner sig i ständig utveckling och
anpassning efter de erfarenheter som göras. Man slutar inte bygga
slagskepp eller insätta dem i strid för att de kunna sänkas av
artilleri från andra slagskepp eller av torpeder från fartyg eller
flygplan. Man förbättrar kamp- och skyddsmedlen så långt det
går och man giver de största fartygen skyddsskärmar, i luften
jaktplan och på ytan lätta fartyg, som särskilt utrustas för att
bära av torpedanfall. Efter Malacka-katastrofen torde slagskepp
icke komma att uppträda utan jaktskydd, när de ligga inom flygstridskrafters
verkningsområde.
Svaret på försvarstaktikens utveckling blir då nya metoder för
anfallet. Anfallet utanför Malaeka var nytt – härvid frånses
det speciella anfallet mot fartyg i Tarantos hamn – så tillvida
15
2 – 4 21 G. S vens l;; Tidskri ft 1948.
Det nutida sjövapnet
att det utfördes såsom en kombination av bomb (störtbomM) –
och torpedflyganfalL Man band uppmärksamhet och vapen uppåt
medan man slog från sidan, där icke tillräckliga skyddsmedel
funnos att bära av torpedanfallet. störtbombanfallet har av en
stormakt förut utvecklats, och med framgång – så lårigt bomber
kunna verka – insatts mot fartyg. Torpedflyganfallet har av en
annan makt utexperimenterats och tidigare lett till framgångar.
Kombinationen av stört- och torpedanfall blir otvivelaktigt framtidens
taktik.
Nu är torpeden från flygplanet- som inhöstat sådana triumfer
– icke farligare än torpeden från ubåtar eller ytfartyg, snarare
tvärtom, enär den än så länge har mindre kaliber. Det nya är
att bäraren av torpeden rusar fram med sådan fart – icke på
vattnet utan omedelbart ovanför ytan – att han icke hinner bli
nedskjuten innan han kommer fram till skjutläge nära inpå målet.
Är detta ett stort och tungt fartyg, som ett 35,000 tons slagskepp,
hinner det icke gira undan den avskjutna torpeden- allra minst
om anfall utföras samtidigt från båda sidorna av flera flygplan
– utan får sina träffar. Med torpedflygplanet får man dagtorpedanfallets
nya och förbättrade vapenbärare.
Nästa steg i mottaktiken blir då säkerligen utplacering av ett
större antal lätta fartyg såsom skärm på sidorna av de största
fartygen – de finnas där redan i regel för skydd mot ubåtar –
med ett mycket starkt luftvärn för att bryta torpedflyganfallen
innan flygplanen hinna fram till skjutläge. Anfallet måste då
kompletteras med ytstridskrafter, som kunna kämpa ner eller
binda fartygsskärmen och därmed underlätta torpedflyganfallet,
samtidigt som de med egen vapeninsats öka massan av förstörelsemedel
mot det gemensamma målet. Denna insats får sitt särskilda
berättigande däruti, att det medelsvåra artilleriet numera i regel
avses för såväl flackbane- som luftvärnseld. Behöver det icke
användas mot mål på ytan insättes det helt mot mål i luften och
tvärtom. Sysselsättes det åt båda hållen samtidigt får det minskad
verkan åt vartdera.
V are sig kärnan i en sjöstyrka är slagskepp, tunga kryssare
eller lättare kryssare få vi sålunda tänka oss framtidens dagerstrid
till sjöss såsom en intim hopsmältning av stridskrafter i
luften och på ytan till ett koncentrerat, våldsamt anfall. När
ytstridskrafterna få den första kontakten med varandra, kastas
bomb- och torpedflygplan med jaktskydd in i striden och pressas
anfallet på ytan så långt fram mot fienden som insättarrdet av
16
Det nutida sjövapnet
torpeder- observera nödvändigheten av många träffar i moderna
fartyg – eller artilleri, alltefter målets storleksordning, kräver.
Vid strid under mörker eller inskränkt sikt insättas endast
ytstridskrafterna till anfall, mot tunga fartyg med torped, mot
lätta och transportfartyg med snabbskjutande artilleri. Torpedbärarna
böra vara små och lättmanövrerade samt försedda med
tillfredsställande antal torpeder. Deras fart hög. Artilleriet skall
vara särskilt lämpat för snabbeld och närstrid enär kontakterna
bli korta.
Vart för nu detta med hänsyn till svenska förhållanden’
Vi avfärda slagskepp såsom försvarsmedel men böra räkna med
dem som tänkbara fiender utanför våra kuster. Huvudvapnet
mot dem bör bli torpeden, hjälpvapen minor och bomber. Torpeden
skall kunna insättas, i så stort antal som möjligt, under dager
av flygplan och ubåtar och, för att öka massan och tyngden i
anfallet, så vitt möjligt av ytstridskrafter, vilka senare dock
huvudsakligast avses för anfall under mörker och inskränkt sikt,
då den alltid överhängande faran från luften är minst. Minor
skola kunna utläggas i stort antal av ytstridskrafter, bomberna
insättas bäst av störtbombplan.
Den tunga kryssaren – med 20,3 cm. kanoner – är en typ, som
förmodligen redan ställts på avskrivning. Insättes den få vi möta
den på samma sätt som slagskeppet. Vi få avvakta utvecklingen
och tills vidare räkna med de moderniserade Sverige-skeppen
såsom stöd för den anfallsstyrka, som skall kunna föra fram
vapnen på ytan mot såväl dessa som andra fartyg.
Lätta kryssare och mindre stridsfartyg liksom transportfartyg
måste kunna bekämpas med artilleri, bomber, torpeder och minor.
I det moderna kriget gäller mer än förut att anfall är det bästa
försvaret. Vårt försvar till sjöss måste i överensstämmelse härmed
tillföras anfallsdugliga, snabbgående stridsgrupper, av vilka en
del för fram sina vapen i luften, en del på vattnet. stridsgrupperna
på ytan och i luften uppträda ofta växelvis, men skola intimt
kunna samoperera med varandra för att genom koncentration få
ut det mesta möjliga av disponibel kraft.
För operationerna i luften böra vi ha en specialutbildad marinflygeskader
bestående av en spanings-, en torped- och en jaktflottilj
.
För operationerna på ytan bör avses tre stridsgrupper, vardera
så sammansatt att ett stort antal torpeder kan föras fram med
17
Det nutida sjövapnet
hög fart till erforderligt stridsområde till sjöss och där, med stöd
av artilleri, bringas tilllämpligt skjutläge. stridsgrupperna skola
vara specialutbildade för natt- och närstrid, men skola även –
vid större fientliga anfallsföretag – kunna insättas tillsammans
med flygstridskrafterna under dager. Härför skola de hava ett
mycket starkt luftvärn, skydd för personalen på däck mot bombsplitter,
det bästa skydd för skrovet, som kan skapas inom tonnaget
för det större fartyget inom gruppen, och stort antal enheter av
de minsta fartygen.
Kärnan inom vardera stridsgruppen skall utgöras av en lätt
kryssare av den typ, vartill medel redan beviljats för byggande
av två stycken. Dessa kryssare, som äro väl skyddade och starkt
luftvärnsbestyckade, böra snarast färdigbyggas och följas av en
tredje. Deras 15 cm. artilleri av specialkonstruktion, oanvändbart
på fartyg av mindre storleksordning, är en nödvändig förutsättning
för de övriga fartygens i stridsgruppen framförande till
torpedskjutläge.
övriga fartyg i stridsgruppen äro jagare, vilka till förmån för
manövrerbarheten i nattstrid hållas nere, i jämförelse med främmande
jagare, i den storlek som betingas av att de skola kunna
föra 4 st. 12 cm. kanoner samt ett antal automatkanoner och 53
cm. torpeder. Vidare torpedbåtar med gott antal torpeder, luftvärn
och sjunkbomber. Små, men betydligt större och sjövärdigare
än motortorpedbåtar, mycket hög fart. Den senare typens konstruktion
är ett problem, värdigt svensk ingenjörskunnighet och
industrikapacitet, som i sina detaljer ännu icke lösts men som
måste lösas.
stridsgruppen skall i regel uppträda samlad för ömsesidigt stöd
till anfallsögonblicket, då torpedbåtarna och jagarna släppas loss.
Kryssaren bär gruppens artilleri, som är effektivt mot andra
kryssare och stora jagare, och torpedfartygen bilda en mycket
effektiv skärm åt kryssaren mot ubåtar och torpedflygplan. Samlad
disponerar stridsgruppen ett stort antal torpeder och automatvapen,
vilka senare äro lika användbara under dager mot flygplan
som vid närstrider under mörker mot ytstridskrafter. Jagarna
och torpedbåtarna i en stridsgrupp kunna tilldelas självständiga
uppdrag såsom spaning under mörker, ubåtsjakt m. m.
stridsgrupperna kunna uppträda självständigt vid företag av
mindre vikt samt i ömsesidig samverkan och i samverkan med
marinflygeskadern, då samtliga stridsgrupper på ytan och i luften
förena sig i det koncentrerade anfallet.
18
Det nutida sjövapnet
Bakom de offensivdugliga stridsgrupperna på ytan och i luften
kan insättas dels den tunga stridsgrupp vi tills vidare äga i
Sverige-skeppen, men som i framtiden väl torde få ett annat utseende,
och de rörliga och fasta lokalstyrkor, som finnas invid
eller på kusten, dels de delar av flygvapnets bomb- och jaktstyrkor,
som, med hänsyn till krigsläget i stort, kunna avses att giva större
tyngd åt ett avgörande motanfall på vår sjöfront.
Den särskilt under dager överhängande luftfaran mötes av
fartygens eget mycket starka luftvärn, av speciellt luftförsvar i
skärgårdsbas, lättare att utbygga med bergsrum och annan ändamålsenlig
förläggning än t. ex. Malta, och av jaktskydd.
Det är att hoppas, att de förslag till modernisering av vårt
sjöförsvar på ytan och i luften, som nu framläggas, med all kraft
och snabbhet måtte förverkligas och att personalen får i sig ingjuten
den offensivanda och djärvhet som kräves för att i det
moderna sjökriget bringa moderna vapen till seger.
H. S.
19