Nordens väg

NORDENS VÄG
NYLIGEN har en författare i »Zeitschrift för Politik» – den på
ostfronten sedermera stupade d:r Georg Königk – publicerat en
uppsats om »Der Skandinavismus als politische Illusion». Redaktionellt
betecknas artikeln som en från tysk sida gjord »fruktbar
komplettering» av det Quislingsnorska propagandastatsrådet Lundes
bekanta skadeglada teckning av skandinavismens problemläge
i historien och nuet. Den ganska välorienterade tyske författarens
slutsatser närma sig Lundes. Den nordiska kulturinsatsen mätes
med nationalsocialismens förringande måttstock, och därför ter
sig Nordens historia fr. o. m. mitten av 1800-talet för denne åskådare
som ett ständigt nedsjunkande »in der Dämmerung der
Geschichtslosigkeib. Och det nordiska framtidsprogrammet är för
honom det i tysk nyordnings ideologi sedvanliga: Norden bör sikta
»den pangermanska framtidens stora kontur».
Givetvis har skandinavismens väg varit stenlagd med bittra besvikelser,
härrörande från bristande sammanhållning och försuttna
tillfällen. Men intet kan gärna vara orättmätigare än att
– såsom Königk gjort – tala om Nordens »politiska nedisning»,
i vilket uttryck han vill inlägga att de nordiska staterna avsnörat
sig från den europeiska politiken och det europeiska samarbetet
och därmed gått miste om dess livgivande impulser. Få länder ha
väl haft fönstren så öppna mot yttervärlden som de nordiska. Men
i enlighet med sin månghundraåriga suveränitet ha de på senare
tid motsatt sig utrikespolitiska allianser med utomnordiska stater.
De ha därmed inte heller hotat någon. I stället ha de föredragit
att ekonomiskt och kulturellt samarbeta med alla, utan anseende
till ideologier och rasteorier. För detta vilja Nordens folk alls inte
göra sig några tillbakablickande självförebråelser. En annan
tid än det aktuella krigets och våldets skall helt visst veta
att bättre än nu värdesätta vad de nordiska länderna gjort, både
inom sina egna områden och som förebild för andra stater, för att
timra upp en fast rättskultur, buren av humanitet och likhet inför
lagen. Så stark och levande är denna rättskänsla, att reaktionen
mot den tyska ockupationsmaktens oförklarliga och oförsvarliga
kränkningar av denna nu blivit det starkaste bindemedlet för de
nordiska folken. När Königk ringaktande säger att alla vitala
krafter i Norden så småningom under 1800-talet allt mer ))Sublimerades
genom civilisationen)), så betrakta Nordens folk detta alls
155
Nordens väg
inte såsom något gravamen. Tvärtom har just »civilisationen» för
dem varit ett mål och inte en avledande ersättning för något annat.
Man vill inte föreställa sig, att »civilisationen» någonsin skall avskrivas
som vår målsättning, vilken riktning den nordiska politiken
i framtiden än kommer att ta eller få.
I dessa tider kan en offentlig debatt om Nordens framtid näppeligen
bli särdeles fruktbar. Ånnu te sig framtidsutsikterna för
ovissa. Framtidsförhoppningarna kunna bli nya illusioner. Men
det vore ett uts.lag av högsta indolens och viljeslapphet, om tiden
inte så sorgfälligt som möjligt utnyttjades för att fördjupa den
känsla av inbördes släktskap och inbördes beroende, som efter alla
den sista tidens hårda slag äntligen måste slå rot i sinnena hos
Nordens inbyggare. Visst är att de nordiska staterna även efter
kriget skola vilja samarbeta som tidigare med andra stater i den
mellanfolkliga gemenskapens namn. Men lika klart borde vara
att de då ej kunna undgå att till fördomsfritt dryftande ta upp
sina utrikespolitiska problem från alla de nya utgångspunkter,
som blivit för handen genom ryssarnas anfall mot Finland, genom
tyskarnas överfall mot Danmark och N or ge samt genom västmakternas
bryska uppträdande vintern 1940. Vi ha helt enkelt att ta
upp den nordiska debatten diir den i medeltidens sista skede slutade.
Nyligen har pseudonymen Niels Ebbeson utgivit ett arbete, Danmarks
öde efter 9 april – en märklig bok, lidelsefull i all sin koncentrerade
nyväckta danska patriotism och uppenbarligen mycket
väl dokumenterad. Få ting, som det där berättas om, verka mera
konsternerande på en svensk publik än det tyska förslaget från
sommaren 1940 att Danmark och Tyskland skulle ingå tullunion,
att Tyskland i huvudsak skulle sköta Danmarks utrikeshandel och
att medborgarrätten skulle bli gemensam. Utrikesminister Scavenius
och trafikminister Larsen voro sinnade att diskutera projektet,
Stauning vacklade men övriga regeringsledamöter och framför
allt den danske konungen sade nej, varför projektet tillsvidare
avskrevs – allt enligt den initierade danske författaren. Man
frågar sig givetvis, hur denna införlivningstanke kunde förlika
sig med de tyska försäkringarna från 9 april 1940 om respekt för
Danmarks oavhängighet. Man förstår också, att Danmarks oberoende
fullständigt skulle ha prisgivits, om tullunionstanken kommit
till utförande. Endast det danska folkets lika enastående som
imponerande, tyst sammanbitna uppslutning kring konungen och
hans oförskräckta självständighetspolitik har här – åtminstone
156
Nordens väg
ännu- hindrat en av Nordens stater från att smälta samman med
den stora södra grannstaten, d. v. s. smältas ner och därigenom gå
förlorad för ett framtida trängre nordiskt samarbete.
Hur detta samarbete skall kunna gestalta sig ha några författare
(Karl Petander, W. Kleen och Anders Örne) försökt att skissera
i en nyligen utkommen skrift, Nordens Förenta Stater. Har
man en föreställning om vilken tålmodig möda som det krävts
innan förbundsstater kunnat bildas nödgas man finna mycket i
denna programmatiska skrift ganska verklighetsfrämmande. För
mycket av vad som liknar doktrinarism och kafebordsfunderingar
har fått komma med. Blott ett sådant uppslag som val av en för
de fem nordiska länderna (alltså även Island) gemensam president
med säte förslagsvis i Drottningholm synes på ett för den nordiska
framtidstanken föga välgörande sätt ha lämnat bakom sig varje
hämning och varje hänsyn till den historiska nationella tradition,
vars lov vi just nu sjunga samstämmigare än någonsin.
Å andra sidan kan det aldrig skada att konfronteras med problemet.
Ty uppenbart måste en eventuell nordisk försvarsgemenskap
i en tid, då nästan all ekonomi är krigshushållning, framtvinga
ett organiserat samarbete på bredare bas än den rent
utrikespolitiska. Uppgifterna bleve nog så stora, att de ej gärna
kunna lösas utan att gemensamma organ på det utrikespolitiska,
det militärpolitiska och det krigsekonomiska området i en eller
annan form tillskapas. Och de krigsekonomiska frågorna leda nästan
naturnödvändigt över till en viss gemensam planhushållning
för de nordiska länderna, något som i sin tur kan påverka tullpolitiken,
penningpolitiken och socialpolitiken samt kanske också
handelsrätten och annan civillagstiftning av betydelse för uppkomsten
av ett internordiskt näringsliv. De, som se den enda
tryggheten för ett självständigt N orden i en dristig militär samordning,
måste alltså tänka tanken ut och söka bilda sig en föreställning
om dess konsekvenser. Dessa kunna ändock ses blott
såsom en naturlig utveckling av den legislativa, ekonomiska
och kulturella samverkan, som i ständigt ökat tempo bedrevs före
kriget. Men den organisatoriska lösningen måste betingas allenast
av föreliggande, kanske undan för undan ökade behov av samarbetsorgan
och inte fixeras långt på förhand efter en mall, som
hämtats utifrån och från 1800-talets föråldrade idedebatter. Skola
Nordens stater verkligen bringas till samverkan, måste processen
bli organisk och inte artificiell. Annars uppstår det risk för att
den samnordiska propagandan avskräcker fler än den väcker.
15j”